Per Ulfhielm
Magma, Kulturhuset Studion 27/10

Magma, Kulturhuset Studion 27/10

Det är nu några dagar sedan jag såg Magma live på Studion, och jag är fortfarande helt tagen av upplevelsen. Jag stod längst fram, och hörde scenljudet nästan lika väl som ljudet från PA-anläggningen. Håret fladdrade av lufttrycket från basen. Vibrafonen (som stundtals spelades med stråke) klingade som en angenäm version av tinnitus i mitt vänstra öra. Sången och polyrytmiken hypnotiserade mig. Jag har varit på många fantastiska konserter, men har få gånger blivit så golvad som av Magma i fredags.

Magma är ett ganska konstigt band. Och svårförklarat, särskilt på en middagsbjudning där ingen annan gillar prog och man desperat vill dela med sig av en stor musikupplevelse (jag i lördags, thankyouverymuch). Musiken kan liknas vid en blandning av progressiv rock, jazzfusion, modern klassisk musik, gospel och alternativ 70-talsteater. Det finns ett tydligt släktskap med Zappa, Mahavishnu Orchestra och King Crimson, och bandet listar också Carl Orff och John Coltrane som stora influenser. Inget för popsnören, med andra ord!

Trummisen och huvudsakliga låtskrivaren Christian Vander, som är klassiskt utbildad slagverkare, bildade bandet i Paris i slutet av 60-talet. Han hade skyhöga mystiker-ambitioner och (får vi förmoda) tämligen god tillgång på sinnesvidgande substanser. Merparten av bandets verk avhandlar en ganska snurrig historia om en samling spirituellt upplysta människor som några sekel fram i tiden flyr en döende jord till planeten Kobaia, där de bosätter sig och snart hamnar i bråk med planetens ursprungliga invånare. Storyn utspelar sig under många akter, med massor av prequels och sequels. Som det anstår en god rymdsaga.

Och när han ändå var igång passade Monsieur Vander på att hitta på ett eget språk, Kobaianska, som merparten av bandets verk sjungs på. Det skulle alltså ha varit svårt svårt att sjunga med i refrängerna, om det nu funnits några refränger. Jag såg för övrigt inte ett enda textblad på scen, vilket är sjukt imponerande. Jag menar, själv brukar jag ha svårt att komma ihåg texten till Purple Haze och Mustang Sally. Oh, well…

Christian Vander

Christian Vander tar en paus från trummorna för att sjunga den finstämda Ehn Deiss. Och ja, han har på sig en one-piece. Oklart varför?

Låtlistan är dock inte så svår att komma ihåg; den består nämligen av två låtar, plus ett kortare extranummer. Vi bjuds Ëmëhntëhtt-Ré (som klockar in på ca 45 minuter), Theusz Hamtaahk (blott 35), och slutligen Ehn Deiss (typ 5-6 minuter).

Att 69-årige Christian Vander är en fenomenal trummis framgår genom att lyssna på vilken Magma-platta som helst, men man förstår inte riktigt hans storhet förrän man sett honom live. Han fullkomligen leker med alla taktarter och polyrytmer. Ibland släpar han aningen efter resten av bandet, ibland lite före, och stundtals spelar han liksom runt de andra i snirkliga kringelikrokar, för att komma tillbaka med en distinkt 16-delssynkop. Och det finns stunder under konserten då han spelar så out att jag är helt övertygad om att ingen på scen kommer hitta tillbaka till ettan (eller sjuan, nian eller tretton och en halv). Men så plötsligt bara smäller det till, och alla landar perfekt på samma slag. Och min käke dunsar i golvet.

Basisten Philippe Bussonnet rör knappt en min under hela konserten. Fingrarna rör han dock på. Det är snortajt, svängigt och mycket tekniskt, utan att det för den skull blir uppvisning. Han spelar, precis som sin föregångare Jannik Top, på en jättedistad fyrsträngad bas med B, E, A och D-sträng. Full poäng.

Stella VanderIsabelle Feuillebois och Hervé Aknin (och stundtals även Christian Vander) bjuder på bland den mest fulländade stämsång jag någonsin hört. De har alla solopartier, men det är när de tre rösterna tillsammans rör sig i täta och bländande vackra harmonier över det stundtals disharmoniska kompet som det verkligen lyfter. Allt med stor dynamik från knappnålstyst till fullt spett.

Hervé Aknin och Stella Vander visar var skåpet ska stå vad gäller stämsång. OMG.

I likhet med Christian Vanders trumspel måste Magmas musik upplevas live för att man till fullo ska förstå dess storhet. Om jag ska klaga på något, så saknade jag bandets i mitt tycke bästa verk Mëkanïk Dëstruktïẁ Kömmandöh, som enligt uppgift spelats tidigare under turnén. Men det är en minor i sammanhanget. Ytterligare en 40-minuterslåt kanske hade varit i mastigaste laget. Så jag får hoppas de spelar den nästa gång.

Tack Magma för en oförglömlig kväll!

Dianne Reeves, Kulturhuset 6/10-2017

Dianne Reeves, Kulturhuset 6/10-2017

Jag har varit ett stort fan av Dianne Reeves sedan mitten av 90-talet. Hennes jazztolkningar av artister som Peter Gabriel och Joni Mitchell är geniala, och plattan Quiet after the storm från 1995 här till mina absoluta favoriter – oavsett genre. Jag såg henne senast på Stockholm Jazz 1996 (tror jag), då festivalen höll till på Skansen. Det var en stor upplevelse. Jag kommer särskilt ihåg pianisten David Torkanowsky som, förutom att vara en virtuos pianist, kommenderade bandet på ett närnast Zappa-eskt sätt – med allt från subtila gester till att vifta med hela kroppen. Nu, 21 år senare, öppnar Dianne Reeves Stockholms jazzfestival på Kulturhusets stora scen. Och mina förväntningar är givetvis skyhöga.

Första låten, en cover på Fleetwood Mac’s Dreams, verkar tjänstgöra som uppsjungning. Det låter tämligen illa om sången, och det låter som Reeves kämpar hårt för att hitta rätt. När låten avslutas med en improviserad text om inställda flyg, lång väntan på (flera!) tyska flygplatser och borttappat bagage klarnar dock det hela. Bandet har efter en minst sagt strulig flygresa kommit till Kulturhuset endast 45 minuter innan giget, och inte haft tid med något annat än att själva komma på plats. Så den taffliga starten är ursäktad!

Sen lossnar det, och sången sitter perfekt under resten av konserten. Bandet är, efter den något hafsiga inledningen, ruskigt bra. Pianisten (uppfattade inte namnet, André någonting. Enligt programmet skulle det varit Peter Martin, och det här var inte han) hade tydligen anslutit för endast fyra dagar sedan, precis när turnén inleddes. Vilket märktes, för han läste innantill stora delar av konserten och släppte inte riktigt loss förrän på slutet.

Höjdpunkter

  • George Gershwin’s Our love is here to stay börjar sparsmakat med sång och nylonsträngad gitarr, spelad av den absolut fenomenale brasilianske gitarristen Romero Lubambo, och utvecklas till en osannolikt vacker kaskad av ackord och toner innan resten av bandet kommer in. Reeves och Lubambo är extremt samspelta och följsamma, och liksom dansar sig igenom alla små ackord och licks. ”My brother from another mother”, som Reeves uttrycker det. Det är så bra att jag får tårar i ögonen.
  • Den improviserade funkiga duetten mellan Reeves och basisten Reginald Veal, med text om bland annat masskjutningen i Las Vegas och den senaste tidens orkaner. Aktuellt och mycket starkt.
  • Alla små improviserade textändringar och -adaptioner, som till exempel när en mobiltelefon i publiken ringer – och Dianne Reeves elegant väver in det i texten hon just sjunger.

Konserten känns aningen i kortaste laget, och jag saknar flera låtar, bland annat Nine från ovan nämnda Quiet after the storm och flera låtar från hennes senaste platta Beautiful Life. Men hela sällskapet går från Kulturhuset med sådana där fåniga leenden på läpparna, som man bara har efter en stor musikupplevelse. Tack Dianne Reeves!

Ghost – Gröna Lund 29 september 2017

Ghost – Gröna Lund 29 september 2017

I fredags var det dags att se Ghost för andra gången i år, och tredje totalt. Förra gången var på Hovet i slutet av april, och det var väldigt bra, trots att vi hade de absolut sämsta tänkbara platserna – längst bak och längst upp. Den här gången var vi betydligt närmare, på ett knökfullt Gröna Lund. Vi var tidiga, och fick följaktligen en hel eftermiddag med åkning på Grönan, och efter en tveksam schnitzel på Biergarten värmde vi passande nog upp med House of Nightmares strax innan vi armbågade oss in i folkhavet. House of Nightmares är för övrigt jätteläskigt. På riktigt. Min puls måste ha närmat sig 200 när vi stapplade förbi den sista zombien. Jag har alltid varit ett stort skräckfilms-fan, men känner att jag blivit lite harig på gamla dar. Oh, well…

Konserten, då? Jo, det mesta var ju sig likt jämfört med Hovet, eftersom det är samma turné. Låtlistan bjöd på två överraskningar; Elizabeth och Deus in Absentia. Tyvärr varken Guleh eller Bible den här gången. Bandet var tajtare än förra gången (fantastiskt solitt komp, med bland annat en basist som imponerade stort)), ljudet var superbt (Nördobservation: Det lät som att man använt exakt samma samplingar på golvpukorna som på Meliora-plattan, du vet det bombastiska dundret med den distade efterklangen. Säkerligen var de också med på Hovet, men drunknade i ljudgröten), gastarna var mindre spralliga och hoppade egentligen bara runt så där under Mummy Dust och Absolution. Och en Papa III i högform.

När Meliora släpptes för drygt två år sedan lyssnade jag på den så mycket att jag faktiskt blev tvungen att ta en Ghost-paus, eftersom jag inte ville bli urless på en så bra skiva. Och efter att ha sett bandet två gånger på ett halvår är jag fortfarande inte trött på dem! Men nu ser jag fram emot april, då nya plattan släpps – och Papa IV introduceras.

Rival Sons, Gröna Lund 18/8-2017

Rival Sons, Gröna Lund 18/8-2017

Så var det dags för en rejäl dos rock’n roll när Rival Sons kom till Grönan och bjöd på organiskt ös utan vare sig förinspelade bakgrunder, koreografi eller fyrverkerier. Det är slamrig, svängig, psykedelisk och soulig vintagerock med tydliga influenser från bland andra Led Zeppelin, Humble Pie, Small Faces och The Doors. Och jag var där! Och jädrar vad bra det var! Det mesta låter mycket bättre live än på platta, och framför allt sången lyfts till en ny nivå.

Jay Buchanan är en minst sagt energisk frontman, som inte sparar på krutet – varken med sitt innerligt predikande mellansnack om ”togetherness” eller sitt Robert Plant-liknande ylande långt uppe i registret. Det låter som sagt fantastiskt bra, men jag kan inte låta bli att undra hur rösten kan hålla en hel turné. Man bara väntar på att den ska spricka i en präktig James LaBrie-tupp, men rösten håller hela vägen.

Scott Holiday är coolheten själv med sina Firebird-gitarrer, Orange-stärkare och hundratals fuzzboxar som matchas av välpressad kostym och solglasögon. Och rockiga riff! Med diverse oktavfuzzar låter hans gitarr låter bitvis lite som Jon Lords Hammond C3 ”The Beast” i tidiga Deep Purple.

Michael Mileys trumspel kan beskrivas som en blandning av John Bonham och Keith Moon, med stänk av Clyde Stubblefield och Dave Garibaldi. Det låter dock inte riktigt lika bra live jämfört med plattorna. Bra, men jag hade högre förväntningar. Han spelade dessutom ett riktigt tråkigt trumsolo, som jag utan problem hade klarat mig utan. Pluspoäng för Gretch-trummorna!

Två låtar jag verkligen saknade var Thundering Voices och Fade Out från senaste plattan. Bäst var Pressure and Time och Soul, med god konkurrens från det flummiga introt till Hollow Bones Pt 2.

Lysande bra!

Låtlista

Hollow Bones Pt 1
Electric Man
Good luck
Tied up
Pressure and Time
Memphis Sun
Where I’ve been
Face of light
Torture
Soul
Open my eyes
Hollow Bones Pt 2
Keep on swinging

 

 

I studion – Känslan av ödmjukhet inför en till synes enkel låt

I studion – Känslan av ödmjukhet inför en till synes enkel låt

Historien om hur den till synes enkla poplåten Love Song av Sara Bareilles får en enkel gitarrsamlande kommunikatör från en Stockholmsförort att framstå som ett komplett fån. 

Efter tre veckors bilsemester i Europa har nu resten av familjen åkt ut till landstället, och jag är ensam hemma i studion för att åstadkomma ett eller annat mästerverk. I alla fall komponera egen musik och spela in någon cover. Under semestern lyssnade vi väldigt mycket på Sara Bareilles, något som fick mig att stampa lite extra på gaspedalen längs Autobahn. Jag har egentligen inte hört så fasansfullt mycket med henne tidigare. Undantaget är Love Song, som under perioder gått på repeat här hemma. Jag älskar den låten. Och efter att ha lyssnat på resten av Sara Bareilles plattor i närmare 200 knyck kan jag konstatera att jag hyser samma känslor för större delen av hennes musik. Hon är kort och gott helt fantastisk, framför allt som sångerska, men även som pianist. Allt låter så enkelt, självklart och… effortless, i brist på en bra översättning. Så bedrägligt enkelt, som det senare skulle visa sig.

Så. En cover på Love Song borde väl inte vara så jättesvår att spela in, eller hur? Det är ju egentligen bara ett pianoriff och lite shuffle-trummor, det händer inte särskilt mycket i basen, och gitarren är ju hemmaplan för min del. Så den borde jag kanske fixa på, typ, en halv dag? Max? Jag menar, jag har ju ändå ägnat ett stort antal år åt att spela ”knepig” musik som fusion och progressiv rock, och spelat i tillräckligt många coverband för att kunna sätta en låt efter bara några genomlyssningar. Sen får Karin ge sig på sången, vilket brukar gå fort. Så en poplåt i F dur borde gå ganska smärtfritt.

Right?

Wrong.

Digitala trummisar

Efter att ha klockat tempo och satt upp projektet i Logic började jag med att försöka hitta en lämplig rak fjärdedels-hihat bland Logics inbyggda trummisar, vilket gick tämligen fort. Sen blev det trixigare, eftersom resten av kompet flyter på i en markant shuffle. Fast ändå i 4/4. Så varför inte prova en soul-trummis för uppgiften? Nej, ingen passar. Provar att ändra lite parametrar. Nej, fel feeling. Går vidare till en som kallas Songwriter. Borde vara anpassningsbar, yes? Nej.
Rocktrummis, då? Fugheddaboudit.

Men va faaan, hur svårt kan det vara?

Piano

Skiter i trummorna tills vidare, och går vidare till pianot. Det kanske är enklare att få till trummorna när huvudinstrumentet väl är på plats. Börjar med att leta efter ett lämpligt pianoljud. Min favorit brukar vara en flygel i Kontakts bibliotek, som bombastiskt döpts till The Grandeur, så jag laddar upp den på en instrumentspår och drar några ackord. Pianot på plattan är för det första sjukt komprimerat, och EQ:at på ett sätt som tunnar ut ljudet, samtidigt som det verkligen sjunger i övre mellanregistret. Ljudet jag valt visar sig vara för biffigt, så jag skruvar med EQ och kompressor tills jag är halvnöjd och konstaterar att jag alltid kan fixa till det där efteråt – det är ju ändå MIDI.

OK, fram med piano-chopsen. Raka fjärdedelar med högerhanden och shuffle i basen. Gör en första tafflig scratchtagning och garvar generat. En till. Inte i närheten. Spelar in ytterligare en och funderar om det finns en dold kamera i studion? Har någon lagt in någon skum kvintolkvantisering i Logic? Det låter helt fruktansvärt. Otajt OCH osvängigt på samma gång. Gör ytterligare en tagning och känner mig lätt illamående. Jag har ju faktiskt varit ganska flyhänt på piano en gång i tiden, och spelat keyboards i flera band. Visserligen några år sedan, men är inte det här som att cykla? Gör en tagning till och gör det otänkbara: Kvantiserar skiten. Det låter stendött (så klart, ditt pucko. Det gör det alltid om du kvantiserar). Kanske skulle varit enklare om jag haft trummorna på plats i alla fall?

Till slut lyckas jag komma hyggligt i närheten av en acceptabel version genom att spela in pianot på två spår: Högerhanden på det ena och vänsterhanden på det andra. Inte direkt stolt över metodiken, men vad gör man. Det låter fortfarande inte så bra som jag vill, men tillräckligt OK för att gå vidare. När pianot väl var på plats var det naturligtvis enklare att få till trummorna, och jag hittade någon slags Ringo-kopia som faktiskt inte lät så tokigt när han fick instruktioner om att följa pianot.

Bas och plåster på såren

Nya strängar på min 5-strängade Sterling, ett fett halvdistat ljud som låter rätt likt det på plattan, och en gnutta nyvunnet självförtroende. Ready for da bass, baby! Jag ställer mig upp, trycker på play, och spelar genom låten ett par gånger. Loopar hela låten och spelar in fyra tagningar efter varandra. Eftersom jag är ovan på bas börjar jag få duktiga blåsor på vänster pekfinger, och det svider som bara den. Men det visar sig att första tagningen var hyggligt bra, med några små ofrivilliga jazzbaciller som kräver en och annan punch-in. Överlag tämligen smärtfritt (förutom pekfingret, som skriker efter plåster).

Orgel och Wurlitzer

Det är egentligen ingen orgel på plattan, men jag bestämmer att jag vill ha en i slutet av varje refräng för att höja det hela. Låter schysst. En wurly får också plats i en vers, även om jag inte är helt säker på om den får vara kvar vid mix.

Gitarr

Hemma på min gata i stan. Feta till pianot med en halvdistad kompgitarr och panorera hårt vänster, dubbla och panorera hårt höger. Kanske man ska lägga in ett gitarrsolo också (KLART DU SKA, DET GÖR DU JU PÅ ALLT ANNAT)? Sagt och gjort, jag lägger till en refräng innan den sista och spelar in några bluesiga telecaster-räkor som låter bra på första tagningen. I’m back, baby. How you doin?

Helhetsbild

Så, dags att lyssna på min version jämte originalet. Platt som en pannkaka. En vidbränd pannkaka, utan sylt. Tillbaka till ritbordet. Vad är fel? Justerar känslan i trummorna till att pusha lite hårdare. Åt rätt håll. Gör ytterligare en pianotagning, eller tio. Börjar lära mig den här jävla låten nu. Men fortfarande inte i närheten av det sväng som Sara Bareilles har. Inser att jag har lagt två hela dagar på en cover på en sketen poplåt. Börjar känna mig ödmjuk inför fyraminuterslåtar i 4/4 och lovar mig själv att jag aldrig mer ska föreslå att vi jammar i 13/16-takt på ett rep bara för att showa.

Lägger undan låten i väntan på att Karin kommer hem. Den låter säkert bättre med sång?

och så här låter den!

 

Winding Down

Winding Down är ytterligare en sådan där låt som kom till världen snabbt. Jag komponerade, spelade in och mixade den på mindre än två timmar på min första semesterdag sommaren 2017 – något som också fick tjäna som inspiration till låtens titel. Att Frank Zappa är en av mina stora förebilder på gitarr är nog relativt tydligt, och jag har på sistone också lyssnat ganska mycket på hans mer finstämda verk som Pink Napkins och Watermelon i Easter Hay. Eddie Jobson var dock inte tillgänglig för att lägga ett Minimoog-solo. Jag frågade även katten Tussi om han ville klä sig i kaftan och spela ett currydoftande orgelparti, men han verkade mer intresserad av att jaga fåglar och kräkas hårbollar. Så det fick bli gitarr för hela slanten!

Jag spelar alla instrument förutom trummor som är gjorda i Logic Drummer. Särskilt stolt över sista minuten!

I begynnelsen – Pianoböcker, cirkelsågar och andra tortyrredskap

I begynnelsen – Pianoböcker, cirkelsågar och andra tortyrredskap

Per Ulfhielm

DEN hockeyfrillan! Som för övrigt matchar hockeyklubbegitarren, en Charvel model 3. 80-talet i kubik. Har är jag 17 år, och spelar med Club Marquee på Tre Backar i Stockholm.

Åttiotal

Jag började spela piano i tidiga år, och kom in på den kommunala musikskolan när jag var 10. Min fantastiske pianolärare René insåg snabbt att det var lönlöst att traggla igenom Carl-Bertil Agnestigs röda, gula och blå pianoböcker (sedermera förbjudna enligt Geneve-konventionen), och föreslog då istället att vi skulle kolla in lite blues istället, ett förslag den 10-årige Per svalde med hull och hår. Han smög även in lite Chopin, Petterson-Berger och Beethoven i repertoaren, men huvudfokus låg på improvisation och uttryck snarare än partiturfundamentalism. Jag är honom evigt tacksam för det, även om jag ibland önskar att jag lärt mig noter lite bättre.

Denna prepubertala pianoimprovisation fick till följd att jag vid ALLA skolavslutningar, klassfester, bytardagar, roliga timmen, födelsedagskalas och loppmarknader satt vid pianot och spelade egna, totalt oigenkännliga versioner av låtar som stod i Agnestigböckerna. Hämnd!

Gitarren kom in i bilden när jag var i 13-årsåldern, då mina föräldrar köpte en nylonsträngad Landola. Den följdes upp av en riktig elgitarr med tillhörande förstärkare. Jag tillbringade flera timmar varje dag åt att försöka kopiera Yngwie Malmsteen, Gary Moore, Michael Schenker och Ritchie Blackmore. Fort skulle det gå!

Jag kommer inte ihåg vad mitt första riktiga band hette, men vi var fem grabbar med skyhöga ambitioner som spelade någon slags progressiv hårdrock. Sättningen var sång, bas, trummor, gitarr och cirkelsåg (min granne Jörgen hade en supercool Flying V-kopia som han fick att låta precis som en cirkelsåg genom att frenetiskt gnida plektrumet mot strängarna med full dist. En effekt som endast toppades av att plugga in gitarren i en stereoanläggning istället för en gitarrförstärkare). Jag spelade gitarr, skrev all musik och gömde mig bakom mörka solglasögon, vilket förmodligen såg tämligen drygt och divigt ut, men i själva verket berodde på att jag var så fruktansvärt blyg.

Bandet var i ärlighetens namn inte särskilt bra, men lyckades tillsammans med några andra lokala förmågor få till ett gig i skolans aula. Mitt största bidrag var att under soundcheck få en lånad Marshall Plexi från 70-talet att bokstavligen brinna upp. Det är vid sådana här tillfällen man är lite extra glad att Youtube inte fanns då.

Efter några mindre lyckade konstellationer kom jag i kontakt med ett gäng som skulle sätta upp en musikalversion av Pink Floyd’s The Wall, en stor favorit sedan långt tillbaka. Vi repade in all musik en gammal militärkasern ute på Barkarby Flygfält, och hade ett flertal olika sångare som spelade de olika rollerna. Tyvärr finns ingenting inspelat från den tiden (tyvärr var Youtube ännu inte uppfunnet), men jag minns att allt lät fantastiskt bra. Scenografin var proffsig, med en stor mur av pappkartonger som under föreställningen successivt byggdes upp, för att till slut raseras till talkörer som skanderade tear down the wall, tear down the wall. Mäktigt. Och att få spela David Gilmour’s legendariska solo i Comfortably Numb inför fulla hus var den största egotripp den då 17-årige Per någonsin upplevt.

Per Ulfhielm

Strata med EMG-mickar var en stor grej 1988.

Kompbandet till The Wall plus några av sångarna bildade sedan ett ”riktigt” band, som vi kallade Club Marquee. Vi spelade, förutom massor av Pink Floyd-covers, låtar av Cream, The Doors, Doobie Brothers, Supertramp, 10cc, Tina Turner och mycket annat. Bilderna till höger är tagna på sunkpuben Tre Backar på Tegnérgatan i Stockholm cirka 1988.

 

per-ulfhielm-marquee

På åttiotalet skulle varje gitarrist med självaktning ha ett ”guitarface”, som plockades fram när det var dags för ett dramatiskt gitarrsolo med snabba trills högt uppe på gitarrhalsen, för att som klimax slänga huvudet bakåt och med slutna ögon landa längst upp i registret i en långt utdragen ton. Man spelade då ”med känsla” hette det.

Så blev jag medlem i Tankspriddas Riksförbund

Så blev jag medlem i Tankspriddas Riksförbund

per ulfhielm tankspridd

Verkar den här killen helt balanserad?

Jag är en sån som dagdrömmer en hel del, och kan ibland framstå som lite disträ. Till den grad att jag blivit medlem i Tankspriddas Riksförbund. Det var min fru Karin som skickade in medlemsansökan, och en starkt bidragande orsak är incidenten som återges nedan.

En komplett dope på min dotters dop

Den här historien utspelar sig 2007, då vår yngsta dotter Alexandra skulle döpas i Järfälla kyrka. Karin och jag skulle givetvis spela och sjunga, och vi hade valt You are the sunshine of my life av Stevie Wonder. Jag var mer förberedd än jag brukar vara, och hade satt på nya strängar på min Ovationgitarr i god tid kvällen innan, och hade noterna i ordning. Vi hade repat igenom låten och allt kändes lugnt rent musikaliskt. Känslomässigt är det en annan sak när det handlar om att spela på sitt barns dop, så ett visst stresspåslag lurade i bakgrunden. Men vi hade ju ändå gjort det här när äldsta dottern Karolina döptes lite drygt 3 år tidigare, då med en annan Stevie Wonder-låt. Och jag var som sagt förberedd som aldrig förr. Gitarren stod och väntade precis innanför ytterdörren, redo att liksom tas med i farten. Slipsen knuten, maten till dopmiddagen fixad. Alla saker jag behövde låg på sådana där smarta ställen att jag omöjligt skulle kunna glömma dem. Vad skulle kunna gå fel?

Vi kommer in i kyrkan, i ganska god tid innan ceremonin, då en olustig känsla sakta börjar infinna sig. Någonting saknas, och min hjärna jobbar för högtryck för att lokalisera vad jag glömt. Vi hälsar på prästen och några släktingar som dykt upp tidigt, och jag börjar känna mig mer disträ än vanligt. Då slår det mig: Jag har glömt gitarren hemma.

Fuck. Helvetesjävlaskit. Idioto. Dope.

Jag kollar klockan, och efter blixtsnabb huvudräkning konstaterar jag att jag möjligen kan hinna hem och hämta guran och tillbaka till dopceremonin om jag sätter plattan i mattan NU. Jag hugger tag i Karin och vräker med stirrig uppsyn ur mig GÅ INGENSTANS JAG ÄR SNART TILLBAKA DET ÄR LUGNT varpå jag snubblar ut till parkeringen och slänger mig in i bilen.

Nu är jag inte den som håller koll på hur lång preskriptionstiden för fortkörning är, men hoppas att 10 år bör räcka. Om någon trafikjuridiskt kunnig läsare har någon annan uppfattning är det bara att kommentera nedanför inlägget… I vilket fall som helst flöt det på rätt skapligt mellan refuger, äppelträd och 30-skyltar, och efter en snajsig Hollywoodsladd med tjutande däck stod jag utanför hemmet, trevades i fickan efter husnycklarna.

Husnycklarna, ja. De hade jag ju lagt på ett smart ställe. I gitarrfodralet. Som stod innanför dörren. Den låsta dörren. Blott 30 cm från mina frustande näsborrar.

FUCKFUCKFUCK.

Jag var alltså på väg att missa min dotters dop, allt för en usel gitarrs skull. Eller rättare sagt, för min oförmåga att hämta nämnda gitarruslings skull. Vad göra? Krypa till korset och åka tillbaka utan gitarr eller byta identitet och fly till främlingslegionen?

Efter en kort invärtes överläggning vinner kämparandan över latmasken, för det bara måste ju finnas en gitarr i kyrkan. Tillbaka in i bilen, fram med Steve McQueen-attityden och FUCKING STEP ON IT tillbaka till kyrkan, där hustru, barn, familj, släkt och vänner stod och funderade över om inte Alexandras pappa tänkte vara med på hennes dop.

Med ganska precis 37 sekunder tillgodo innan dopet börjar störtar jag huvudstupa in i kyrkan, rycker tag i någon slags vaktmästare och med en blick som måste ha utstrålat ”ta fram tvångströjan” ryter VAR HAR NI GITARRERNA MÄNNISKA? Jag blir då upplyst om att det finns exakt 0 st gitarrer i vår omedelbara närhet, och en distinkt känsla av panik börjar infinna sig.

Lyckligtvis hade de ett piano (kyrkor brukar ju ha det), och jag lyckades traggla mig igenom en acceptabel version av låten utan större katastrofer, trots att jag faktiskt aldrig tidigare spelat låten på just piano. Fokus under press, mina vänner. I kubik.

Det här är ju inte enda anledningen att Karin anmält mig som medlem i Tankspriddas riksförbund, men jag förmodar att det är en starkt bidragande orsak.

Läs mer om Tankspriddas Riksförbund. Finns många kul stories där!

Nikka Costas nya platta – Nikka and Strings

Nikka Costas nya platta – Nikka and Strings

Jag drar oftast öronen åt mig när en artist släpper en coverplatta, särskilt när stråkar är involverade. Och i ännu högre grad när det är över 10 år sedan artisten i fråga släppte något jag faktiskt gillar. Men… Varje ny Nikka Costa-platta förtjänar dock alltid en ärlig chans och minst ett dussin koncentrerade genomlyssningar. Jag älskar hennes två första skivor. Hennes debut Everybody’s Got That Something (2001) hör till det där fåtalet plattor jag skulle ta med mig till e öde ö, och Cantneverdidnothin’ (2005) är nästan lika bra. Faktiskt så bra att de förtjänar åtminstone en egen bloggpost, men det får bli vid ett senare tillfälle.

Nikka Costa har sedan dess släppt två skivor, dels en rootsig soulplatta (Pebble to a pearl, 2008) och en åttiotalspastich (Here I am, 2011). Ingen av dessa har lämnat några djupare spår hos mig.

Nikka & Strings (som egentligen heter Underneath and in between) är en till största delen samling covers, jazzstandards och souldängor. Sättningen är piano, bas och trummor – och stråkar, som utlovat. Arrangemangen är sparsamma och dynamiska, med livliga och fantasifulla stråkar som aldrig blir kletiga. Och Nikka Costas röst är i toppform.

Min reaktion när jag hörde skivans första singel, Prince-kompositionen Nothing compares 2 U var ”varför då?”. Nikka lyckas dock blåsa nytt liv i den, och Sinead O’Connors megahit från 1990 bleknar i jämförelse. Det var nog så här Prince ville att den skulle framföras.

Ett par Harold Arlen-standards (Come rain or come shine och Stormy weather) tolkas utmärkt, liksom låtar av Marvin Gaye och Solomon Burke, med helt rätt känsla och attityd. Men den stora höjdpunkten är soulballadversionen av Jeff Buckley’s Lover you should have come over, som är så bra att jag nästan börjar gråta. Det krävs både finess, snille och en god portion mod att ta sig an en så stark låt i en helt annan genre och göra den till sin egen. Nikka gör det utmärkt, och jag får gåshud och en klump i halsen när jag tänker på att det i dagarna är nästan exakt 20 år sedan den genialiske Jeff Buckley så tragiskt gick bort i en drunkningsolycka. Och den här versionen är precis lika bra som originalet.

Lyssna, för tusan:

Jag har kört plattan på repeat det senaste dygnet, och konstaterar att det här är en fenomenal soulplatta, som för mig i mångt och mycket kommer utgöra soundtracket till sommaren 2017. Toppen, Nikka Costa!

Pin It on Pinterest