Winding Down

Winding Down är ytterligare en sådan där låt som kom till världen snabbt. Jag komponerade, spelade in och mixade den på mindre än två timmar på min första semesterdag sommaren 2017 – något som också fick tjäna som inspiration till låtens titel. Att Frank Zappa är en av mina stora förebilder på gitarr är nog relativt tydligt, och jag har på sistone också lyssnat ganska mycket på hans mer finstämda verk som Pink Napkins och Watermelon i Easter Hay. Eddie Jobson var dock inte tillgänglig för att lägga ett Minimoog-solo. Jag frågade även katten Tussi om han ville klä sig i kaftan och spela ett currydoftande orgelparti, men han verkade mer intresserad av att jaga fåglar och kräkas hårbollar. Så det fick bli gitarr för hela slanten!

Jag spelar alla instrument förutom trummor som är gjorda i Logic Drummer. Särskilt stolt över sista minuten!

I begynnelsen – Pianoböcker, cirkelsågar och andra tortyrredskap

I begynnelsen – Pianoböcker, cirkelsågar och andra tortyrredskap

Per Ulfhielm

DEN hockeyfrillan! Som för övrigt matchar hockeyklubbegitarren, en Charvel model 3. 80-talet i kubik. Har är jag 17 år, och spelar med Club Marquee på Tre Backar i Stockholm.

Åttiotal

Jag började spela piano i tidiga år, och kom in på den kommunala musikskolan när jag var 10. Min fantastiske pianolärare René insåg snabbt att det var lönlöst att traggla igenom Carl-Bertil Agnestigs röda, gula och blå pianoböcker (sedermera förbjudna enligt Geneve-konventionen), och föreslog då istället att vi skulle kolla in lite blues istället, ett förslag den 10-årige Per svalde med hull och hår. Han smög även in lite Chopin, Petterson-Berger och Beethoven i repertoaren, men huvudfokus låg på improvisation och uttryck snarare än partiturfundamentalism. Jag är honom evigt tacksam för det, även om jag ibland önskar att jag lärt mig noter lite bättre.

Denna prepubertala pianoimprovisation fick till följd att jag vid ALLA skolavslutningar, klassfester, bytardagar, roliga timmen, födelsedagskalas och loppmarknader satt vid pianot och spelade egna, totalt oigenkännliga versioner av låtar som stod i Agnestigböckerna. Hämnd!

Gitarren kom in i bilden när jag var i 13-årsåldern, då mina föräldrar köpte en nylonsträngad Landola. Den följdes upp av en riktig elgitarr med tillhörande förstärkare. Jag tillbringade flera timmar varje dag åt att försöka kopiera Yngwie Malmsteen, Gary Moore, Michael Schenker och Ritchie Blackmore. Fort skulle det gå!

Jag kommer inte ihåg vad mitt första riktiga band hette, men vi var fem grabbar med skyhöga ambitioner som spelade någon slags progressiv hårdrock. Sättningen var sång, bas, trummor, gitarr och cirkelsåg (min granne Jörgen hade en supercool Flying V-kopia som han fick att låta precis som en cirkelsåg genom att frenetiskt gnida plektrumet mot strängarna med full dist. En effekt som endast toppades av att plugga in gitarren i en stereoanläggning istället för en gitarrförstärkare). Jag spelade gitarr, skrev all musik och gömde mig bakom mörka solglasögon, vilket förmodligen såg tämligen drygt och divigt ut, men i själva verket berodde på att jag var så fruktansvärt blyg.

Bandet var i ärlighetens namn inte särskilt bra, men lyckades tillsammans med några andra lokala förmågor få till ett gig i skolans aula. Mitt största bidrag var att under soundcheck få en lånad Marshall Plexi från 70-talet att bokstavligen brinna upp. Det är vid sådana här tillfällen man är lite extra glad att Youtube inte fanns då.

Efter några mindre lyckade konstellationer kom jag i kontakt med ett gäng som skulle sätta upp en musikalversion av Pink Floyd’s The Wall, en stor favorit sedan långt tillbaka. Vi repade in all musik en gammal militärkasern ute på Barkarby Flygfält, och hade ett flertal olika sångare som spelade de olika rollerna. Tyvärr finns ingenting inspelat från den tiden (tyvärr var Youtube ännu inte uppfunnet), men jag minns att allt lät fantastiskt bra. Scenografin var proffsig, med en stor mur av pappkartonger som under föreställningen successivt byggdes upp, för att till slut raseras till talkörer som skanderade tear down the wall, tear down the wall. Mäktigt. Och att få spela David Gilmour’s legendariska solo i Comfortably Numb inför fulla hus var den största egotripp den då 17-årige Per någonsin upplevt.

Per Ulfhielm

Strata med EMG-mickar var en stor grej 1988.

Kompbandet till The Wall plus några av sångarna bildade sedan ett ”riktigt” band, som vi kallade Club Marquee. Vi spelade, förutom massor av Pink Floyd-covers, låtar av Cream, The Doors, Doobie Brothers, Supertramp, 10cc, Tina Turner och mycket annat. Bilderna till höger är tagna på sunkpuben Tre Backar på Tegnérgatan i Stockholm cirka 1988.

 

per-ulfhielm-marquee

På åttiotalet skulle varje gitarrist med självaktning ha ett ”guitarface”, som plockades fram när det var dags för ett dramatiskt gitarrsolo med snabba trills högt uppe på gitarrhalsen, för att som klimax slänga huvudet bakåt och med slutna ögon landa längst upp i registret i en långt utdragen ton. Man spelade då ”med känsla” hette det.

Så blev jag medlem i Tankspriddas Riksförbund

Så blev jag medlem i Tankspriddas Riksförbund

per ulfhielm tankspridd

Verkar den här killen helt balanserad?

Jag är en sån som dagdrömmer en hel del, och kan ibland framstå som lite disträ. Till den grad att jag blivit medlem i Tankspriddas Riksförbund. Det var min fru Karin som skickade in medlemsansökan, och en starkt bidragande orsak är incidenten som återges nedan.

En komplett dope på min dotters dop

Den här historien utspelar sig 2007, då vår yngsta dotter Alexandra skulle döpas i Järfälla kyrka. Karin och jag skulle givetvis spela och sjunga, och vi hade valt You are the sunshine of my life av Stevie Wonder. Jag var mer förberedd än jag brukar vara, och hade satt på nya strängar på min Ovationgitarr i god tid kvällen innan, och hade noterna i ordning. Vi hade repat igenom låten och allt kändes lugnt rent musikaliskt. Känslomässigt är det en annan sak när det handlar om att spela på sitt barns dop, så ett visst stresspåslag lurade i bakgrunden. Men vi hade ju ändå gjort det här när äldsta dottern Karolina döptes lite drygt 3 år tidigare, då med en annan Stevie Wonder-låt. Och jag var som sagt förberedd som aldrig förr. Gitarren stod och väntade precis innanför ytterdörren, redo att liksom tas med i farten. Slipsen knuten, maten till dopmiddagen fixad. Alla saker jag behövde låg på sådana där smarta ställen att jag omöjligt skulle kunna glömma dem. Vad skulle kunna gå fel?

Vi kommer in i kyrkan, i ganska god tid innan ceremonin, då en olustig känsla sakta börjar infinna sig. Någonting saknas, och min hjärna jobbar för högtryck för att lokalisera vad jag glömt. Vi hälsar på prästen och några släktingar som dykt upp tidigt, och jag börjar känna mig mer disträ än vanligt. Då slår det mig: Jag har glömt gitarren hemma.

Fuck. Helvetesjävlaskit. Idioto. Dope.

Jag kollar klockan, och efter blixtsnabb huvudräkning konstaterar jag att jag möjligen kan hinna hem och hämta guran och tillbaka till dopceremonin om jag sätter plattan i mattan NU. Jag hugger tag i Karin och vräker med stirrig uppsyn ur mig GÅ INGENSTANS JAG ÄR SNART TILLBAKA DET ÄR LUGNT varpå jag snubblar ut till parkeringen och slänger mig in i bilen.

Nu är jag inte den som håller koll på hur lång preskriptionstiden för fortkörning är, men hoppas att 10 år bör räcka. Om någon trafikjuridiskt kunnig läsare har någon annan uppfattning är det bara att kommentera nedanför inlägget… I vilket fall som helst flöt det på rätt skapligt mellan refuger, äppelträd och 30-skyltar, och efter en snajsig Hollywoodsladd med tjutande däck stod jag utanför hemmet, trevades i fickan efter husnycklarna.

Husnycklarna, ja. De hade jag ju lagt på ett smart ställe. I gitarrfodralet. Som stod innanför dörren. Den låsta dörren. Blott 30 cm från mina frustande näsborrar.

FUCKFUCKFUCK.

Jag var alltså på väg att missa min dotters dop, allt för en usel gitarrs skull. Eller rättare sagt, för min oförmåga att hämta nämnda gitarruslings skull. Vad göra? Krypa till korset och åka tillbaka utan gitarr eller byta identitet och fly till främlingslegionen?

Efter en kort invärtes överläggning vinner kämparandan över latmasken, för det bara måste ju finnas en gitarr i kyrkan. Tillbaka in i bilen, fram med Steve McQueen-attityden och FUCKING STEP ON IT tillbaka till kyrkan, där hustru, barn, familj, släkt och vänner stod och funderade över om inte Alexandras pappa tänkte vara med på hennes dop.

Med ganska precis 37 sekunder tillgodo innan dopet börjar störtar jag huvudstupa in i kyrkan, rycker tag i någon slags vaktmästare och med en blick som måste ha utstrålat ”ta fram tvångströjan” ryter VAR HAR NI GITARRERNA MÄNNISKA? Jag blir då upplyst om att det finns exakt 0 st gitarrer i vår omedelbara närhet, och en distinkt känsla av panik börjar infinna sig.

Lyckligtvis hade de ett piano (kyrkor brukar ju ha det), och jag lyckades traggla mig igenom en acceptabel version av låten utan större katastrofer, trots att jag faktiskt aldrig tidigare spelat låten på just piano. Fokus under press, mina vänner. I kubik.

Det här är ju inte enda anledningen att Karin anmält mig som medlem i Tankspriddas riksförbund, men jag förmodar att det är en starkt bidragande orsak.

Läs mer om Tankspriddas Riksförbund. Finns många kul stories där!

Nikka Costas nya platta – Nikka and Strings

Nikka Costas nya platta – Nikka and Strings

Jag drar oftast öronen åt mig när en artist släpper en coverplatta, särskilt när stråkar är involverade. Och i ännu högre grad när det är över 10 år sedan artisten i fråga släppte något jag faktiskt gillar. Men… Varje ny Nikka Costa-platta förtjänar dock alltid en ärlig chans och minst ett dussin koncentrerade genomlyssningar. Jag älskar hennes två första skivor. Hennes debut Everybody’s Got That Something (2001) hör till det där fåtalet plattor jag skulle ta med mig till e öde ö, och Cantneverdidnothin’ (2005) är nästan lika bra. Faktiskt så bra att de förtjänar åtminstone en egen bloggpost, men det får bli vid ett senare tillfälle.

Nikka Costa har sedan dess släppt två skivor, dels en rootsig soulplatta (Pebble to a pearl, 2008) och en åttiotalspastich (Here I am, 2011). Ingen av dessa har lämnat några djupare spår hos mig.

Nikka & Strings (som egentligen heter Underneath and in between) är en till största delen samling covers, jazzstandards och souldängor. Sättningen är piano, bas och trummor – och stråkar, som utlovat. Arrangemangen är sparsamma och dynamiska, med livliga och fantasifulla stråkar som aldrig blir kletiga. Och Nikka Costas röst är i toppform.

Min reaktion när jag hörde skivans första singel, Prince-kompositionen Nothing compares 2 U var ”varför då?”. Nikka lyckas dock blåsa nytt liv i den, och Sinead O’Connors megahit från 1990 bleknar i jämförelse. Det var nog så här Prince ville att den skulle framföras.

Ett par Harold Arlen-standards (Come rain or come shine och Stormy weather) tolkas utmärkt, liksom låtar av Marvin Gaye och Solomon Burke, med helt rätt känsla och attityd. Men den stora höjdpunkten är soulballadversionen av Jeff Buckley’s Lover you should have come over, som är så bra att jag nästan börjar gråta. Det krävs både finess, snille och en god portion mod att ta sig an en så stark låt i en helt annan genre och göra den till sin egen. Nikka gör det utmärkt, och jag får gåshud och en klump i halsen när jag tänker på att det i dagarna är nästan exakt 20 år sedan den genialiske Jeff Buckley så tragiskt gick bort i en drunkningsolycka. Och den här versionen är precis lika bra som originalet.

Lyssna, för tusan:

Jag har kört plattan på repeat det senaste dygnet, och konstaterar att det här är en fenomenal soulplatta, som för mig i mångt och mycket kommer utgöra soundtracket till sommaren 2017. Toppen, Nikka Costa!

April – En ny låt och lite gitarrnörderi

April – En ny låt och lite gitarrnörderi

Premiärinspelning för senaste gitarr-tillskottet, en Warmoth Soloist ihopsatt av delar jag plockat ut, och justerad enligt mina specifikationer. Gitarrnörden kan notera att kroppen är av mahogny med flammig lönntopp och transparent svart finish med ”ivoroid” kantlist. Halsen är av ögonlönn med pau ferro-greppbräda och fatback-profil. Stallet är Wilkinson och mickarna är av mitt favoritmärke Kinman.

Jag gillar verkligen Warmoth, och de flesta av mina gitarrer har åtminstone någon del som kommer därifrån. Det som tilltalar mig mest med dem är alla valmöjligheter de erbjuder, som t ex träslag, halsprofil, lack osv. Just halsprofilen är extra viktig för mig. Jag måste ha en rejält tjock hals för att inte få ont i fingrarna efter en lång spelning, och Warmoth:s fatback-profil är helt perfekt för mina händer.

Man köper alltså inte hela gitarrer av Warmoth, utan måste bygga ihop delarna själv, alternativt anlita en bra gitarrmek. Jag brukar gå till Guitarlabs i Bromma, som alltid gör ett formidabelt jobb.

Låten April skrevs i april, och eftersom jag är en tämligen lat individ fick den också heta det. Jag spelar allt själv, och trummorna är gjorda med hjälp av Logic Drummer. Leadgitarren är min nya gura, och kompgitarren är en strata (också Warmoth med Kinman-mickar).

Den progressiva katten på besök i studion

Den progressiva katten på besök i studion

En dag i studion med prog-katten Tussi

Tussi får feeling och sträcker sig efter pitchbend-spaken.

I vanliga fall brukar våra katter obemärkt smita in i studion för att sedan lägga sig i en förstärkare och purra, samtidigt som de sätter klorna i ett högtalarmembran och ser så där nöjda ut som bara en katt kan göra. Skitdjur.

Men ibland är det en inspirerad kisse som tittar in i studion, och då gäller det att ha en spelfärdig keyboard framme, och framför allt sinnesnärvaron att trycka på Record i tid. Katten Tussi är, enligt honom själv, en virtuos prog-keyboardist. Han gillar särskilt Yes, UK och Dream Theater, och har Rick Wakeman som största förebild. Mellotroner och Moogar, om katten själv får välja.

Jag instruerar honom, som den coachande producent jag faktiskt är, att han ska börja med att lägga en enklare moog-pad, utan några teatraliska ingredienser. Efter det kan vi hoppa på de tyngre och mer pretentiösa partierna. Och, om allt faller väl ut, kanske lägga ett solo eller två. Låten först, och allt det där. Det faller inte i god jord.

”Jomen shyssta’rå! Jag kan väl i alla fall få ta på mig en kaftan och spela Awaken från början till slut” jamar Tussi och ser så kränkt ut som bara en prog-katt med storhetsvansinne kan göra. ”Sen kan du göra curry till mig”. Jag är ganska säker på att han menade kattmat, skogsmus eller koltrast, men det kom liksom ut som curry. Mer Wakeman-influenser, alltså. Suck, det här börjar bli allvarligt.

Jag försöker sansa mig och funderar på hur jag som producent kan dra nytta av den unge herrns entusiasm och inbillade fingerfärdighet, och försöker lirka in ett resonemang om att lite smakfullt pianospel som t ex det som Rick spelade på Life on Mars aldrig har skadat, och får till svar ”I helvete husse, nu är jag Eddie Jobson och ska spela min tolkning av Presto Vivace tills du spyr”.

Jag påpekar att Jobson minsann också spelade med Roxy Music, och faktiskt inte enbart spelar 110 km/h-shred. Man behöver inte spela fort bara för att man kan…

Tussi får något vilt i blicken (ungefär som när han ser en matig skata flyga lite för nära hans räckvidd) och vrålar ”JORDAN RUDESS!!!” samtidigt som han sliter tag i min Mininovas pitchbend-spak och stöter fram en slirig version av mittpartiet av Metropolis part 1.

Jag frambringar ett halvhjärtat mummel om att det faktiskt var Kevin Moore som spelade keyboards på den plattan, och att Rudess inte kom med i Dream Theater förrän 1999. Dock utan större effekt, för nu har kattskrället ryckt tag i en dubbelhalsad strata och skrapar sig igenom introt till Nursery Cryme.

Till sist tröttnar Tussi, och struttar ut ur studion som om ingenting hänt. Han tar sats och hoppar från balkongräcket, touchar tujja-häcken för att sedan landa på trädäcket med tassarna på rätt köl.

Han pekar på tujjan med svansen och säger med ett menande flin ”Titta husse, jag är Close to the Hedge! Mjjjjaaaaauuuu!”

 

 

 

Just Listen

Många gånger krävs blod, svett och tårar för att skriva en låt. Ibland sätter man sig bara vid pianot, och så rinner toner och harmonier ur fingrarna. Just listen hör till den senare kategorin. Den tog en dryg timme att skriva och spela in, och en knapp timme att putsa, mixa och mastra kvällen efter. Jag slog igång ett 12/8-komp i Logics Drummer och satte mig vid pianot och bara spelade, utan filter eller någon tanke på vart det hela skulle ta vägen. Pianots förstatagning är i stort sett det som hörs på inspelningen (jag editerade bort några jazzbaciller).

Låten kan kanske ses som en tribut till en av min allra största förebilder på gitarr, Frank Zappa. Inte minst för att jag gör mitt bästa för att härma honom, framför allt ljudmässigt med mycket autowah.

 

Tack för musiken, Chris Cornell

Tack för musiken, Chris Cornell

Tack för musiken, Chris Cornell

En av de största rockrösterna har gått ur tiden, bara 52 år gammal. Här följer några ord om de två Chris Cornell-plattor som betytt mest för mig.

Soundgarden – Superunknown

Jag var aldrig något stort grunge-fan på 90-talet, även om jag gillade både Pearl Jam och Alice in Chains. Jag älskade dock Soundgarden, och deras största hitplatta Superunknown från 1994 hör fortfarande till mina riktigt stora musikupplevelser från den eran. Låtar som Black Hole Sun, The Day I Tried to Live och Spoon Man fungerade i mångt och mycket som ett soundtrack för mig under en alt-rockig del av 90-talet (tillsammans med bland andra Jeff Buckley och Jellyfish), och trots att de spelades i princip hela tiden på radio och MTV har jag fortfarande inte tröttnat på dem. Soundgarden var i mitt tycke mycket bättre än sina samtida gelikar från Seattle, med en psykedelisk typ av grungerock som ibland tog progressiva avstickare med udda taktarter och oväntade harmoniska vändningar.

Superunknown var ett mästerverk när den kom, och den håller förvånansvärt bra än idag.
Jag sticker ut huvudet och hävdar bestämt att Cornells röst var på tok för bra för grunge-genren (OK, Eddie Vedder är också bra, men inte så bra), och det visade sig extra tydligt på hans första soloplatta Euphoria Morning från 1999.

 

Euphoria Morning

Euphoria Morning från 1999 är, trots att mycket av både harmoniken och det psykedeliska känns igen från Soundgarden, en ganska lugn rockplatta, med ingredienser av pop, blues och folk-rock. Skivan är genomgående mästerligt bra. Spår som står ut är singeln Can’t Change Me (särskilt den franska versionen som fanns med på en specialutgåva), Disappearing One, Preaching the End of the World och blueslåten When I’m Down.

Cornells sång är verkligen på topp, och han använder hela dynamiken i sitt fyroktaviga register, från intimt och lågmält till Robert Plant-ylande. Produktionen utstrålar ett sällsynt skådat lugn och självförtroende, och säger liksom att ”det här får ta sin tid, vi väntar med wailrefrängen en stund till. Andas”.

Euphoria Morning håller lika bra idag som för 18 år sedan, och är och förblir Chris Cornells magnum opus.

Ed Sheeran, Globen 30 mars 2017

Ed Sheeran, Globen 30 mars 2017

Är det OK att recensera en konsert en och en halv månad efteråt? Tja, med vetskapen om min förmåga att hålla deadlines är det kanske inte så pjåkigt i alla fall. Hur som helst var jag och såg Ed Sheeran på Globen tillsammans med min 13-åriga dotter Karolina en torsdagkväll i mars.

Det är alltså Karolina som fått mig att börja lyssna på Ed Sheeran, vilket jag är enormt tacksam för. Mina försök att introducera Mahavishnu Orchestra, Frank Zappa och King Crimson för henne har kanske inte direkt varit helt lyckade, och därför är det extra kul att vi kan hitta en gemensam artist som båda gillar (OK, jag gillar Ed Sheeran. Hon avgudar honom). Jag har tidigare främst beundrat honom som låtskrivare, men imponeras stort av hans förmåga att ensam på scen trollbinda hela Globen. Med hjälp av loop-pedaler och en ganska cool ljusshow, ska tilläggas.

Ed, var är du?

Publiken bestod till största delen av tonårstjejer, varav några med antingen pappor eller pojkvänner i släptåg, och jag känner mig nöjd med att ha dragit upp medelåldern en aning. Karolina sitter med glasartad blick, sjunger tyst med i alla låtar samtidigt som hon filmar, plåtar och skickar snaps till kompisarna. Alla sjunger med, eller rättare sagt skriker på Beatleshysteri-manér, och jag förbannar mig själv för att jag alltid glömmer öronproppar när jag går på konsert (drar mig till minnes en Dream Theater-konsert för ett tiotal år sedan, som gjorde ont i veckor efteråt). Fast jag undrar om vanliga öronproppar är särskilt effektiva för tonårstjej-frekvenser…?

Alla hits spelas. Bästa låtarna är Bloodstream, Sing, Thinking Out Loud och I See Fire.

Jag känner dock att vi måste prata lite om loop-pedaler (alltså en liten apparat som gör att man kan spela in fraser och trigga samtidigt som man spelar och sjunger, och därmed kompa sig själv utan att använda backings. Lite halv-live, sådär). Den norske multiinstrumentalisten Bernhoft och Youtube-fenomenet Walk Off The Earth brukar köra samma upplägg, plus en uppsjö andra artister – och det känns ofta lite krystat. Det är lätt att det blir en gimmick, men Ed Sheeran är verkligen mästerlig i sitt loopande. Men… det skulle vara kul att se honom med ett riktigt band!

Överlag en väldigt bra konsert, och framför allt är jag nöjd att få lite musikalisk pappa/dotter-tid.

 

KISS, Tele2 Arena 6 maj 2017

KISS, Tele2 Arena 6 maj 2017

Brasklapp nummer 1: Innan jag börjar vill jag bara ha en sak ur världen: Paul Stanleys sång lät hemskt illa. Så där, nu har jag sagt det. Paul Stanley är i normala fall en av mina favorit-rocksångare, men det är tyvärr bara att konstatera att hans röst har passerat sitt bäst före-datum. I god fart.

Brasklapp nummer 2: Det här var första gången jag ser KISS live. För mig handlar KISS om ren och skär nostalgi, vilket innebär att det här på intet sätt är någon objektiv recension, utan snarare utifrån perspektivet hur jag lyssnade på dem som 12-åring. Så häng med 34 år tillbaka i tiden!

Med det sagt tycker jag konserten var grymt bra. Vi bjuds på en jämn ström av bomber och granater, eldsprutning, konfetti, höj- och sänkbara podier. Alla på scen gör exakt det de ska göra (ja, kanske med undantag för Paul Stanleys sång då…) och bandet spelar i stort sett alla stora hits utom Heaven’s on Fire, som jag inte saknar ett dugg. Låtar jag faktiskt saknade var Creatures of the Night, God of Thunder och Beth. Höjdpunkter var Black Diamond och Psycho Circus.

Jag var som sagt ett stort KISS-fan när jag var ungefär 12 år, och jag fortsatte lyssna på dem en bit in i tonåren. Kanske inte så mycket plattorna som släpptes efter Creatures of the Night, men allt fram tills dess diggade jag när tillfälle gavs. På den tiden fanns ju inte allt tillgängligt samtidigt – utan man fick spara för att köpa alla LP-skivor, låna av kompisar och banda, önska sig i julklapp och hoppas att några av låtarna skulle spelas i radioprogrammen Hårdrock och Rockbox med Pär Fontander. But I digress…

Ace Frehley är en av de tidiga gitarrhjältar som jag nuförtiden sällan lyssnar på, men jag har på senare år insett att hans gitarrspel betytt en hel del för mig. Jag kunde lyssna på hans ensamsolo i Shock Me från Alive II-plattan om och om igen. Och när jag hör Tommy Thayer spela rollen som ”Spaceman” slås jag av hur mycket jag uppskattar att han spelar precis som Ace, utan att försöka förnya eller briljera med ekvilibristiska utsvävningar (som tidigare Ace-standins). Hans vibrato är närmast kusligt likt Ace’ och de flesta solona är kopierade ton för ton. Som jag tidigare skrev om Ghost: Vill jag höra improvisationer går jag till Fasching istället. Här är showen det viktiga, och Tommy Thayer gör precis det han ska göra.

Eric Singer gör också det han ska, dvs låta som Peter Criss. Och det gör han. Med bravur. Vad man än tycker om Gene Simmons är hans blodspottande bassolo stor komedi, särskilt när han grimaserar lite på samma sätt som Stevie Riks gör i sina Bee Gees-parodier (fniss). Han har aldrig varit någon stor sångare, men rösten håller rakt igenom. Och Paul Stanley är en showman av rang, även om rösten inte längre räcker till – ens till mellansnacket.

Med ovan nämnda brasklappar tycker jag det var en grymt bra konsert. Vill jag se KISS igen? Nej, det räcker så.

Set list

Gene Simmons

Gene Simmons och Pennywise från IT – Lika som bär!

Deuce

Shout it out loud
Lick it Up
I Love it loud
Love Gun
Firehouse
Shock me
Flaming youth
War machine
Crazy crazy nights
Cold gin
Say yeah
Let me go rock’n roll
Psycho circus
Black Diamond
Rock n roll all night
I was made for loving you
Detroit rock city

Pin It on Pinterest