Så var första konserten för 2018 avklarad, lite så där halvspontant inplanerad (spontan i ordets vidaste bemärkelse, eftersom vi bokade biljetterna förra veckan). Kompisarna Magnus och Thomas tyckte det var läge för lite tisdagsfusion på gamla stamhaket Fasching, och det är klart man hänger på en musikkväll tillsammans med två av sina bästa vänner sedan gymnasietiden. Så efter en snabb burgare glider vi in på Stockholms främsta jazzklubb och lyckas knipa platserna direkt till höger om scen, som i avsaknad av bordsplats (exklusivt för ätande gäster och brukar bli slutsålda långt innan konserten) ger en skön närhet till bandet där man kan kolla över axeln (på i det här fallet klaviaturisten) och få en closeup på knappar, noter och flinka fingrar. Plus en hygglig möjlighet till bra bilder, något som Thomas tagit fasta på och gett ut en hel bok med fantastiska musikbilder, varav många från Fasching. Köp boken ”Mest jazz” här!

Förutom den nu 73-årige Cobham bakom sitt gigantiska trumset (vi räknade till 9 pukor, nästan Neil Peart-klass) består det kompetenta bandet av Jean-Marie Ecay på gitarr, Christian Galvez på bas, Camelia Ben Naceur på klaviatur och brittiske Junior Gill på hör-och-häpna oljefat. Just oljefat kanske inte är det instrument man först och främst förknippar med jazzrock, men här har vi öppna sinnen. Bara några toner in i öppningslåten Mirage börjar jag inse att det är fel att se oljefaten som just oljefat. Tänk istället vibrafon, så blir det bra. Och bra blir det. Vilken lirare han är, Junior Gill!

Jean-Marie Ecay

Jean-Marie Ecay, mästare i den olympiska grenen ”Jazz face”. Bild: Moi

Bandet är minst sagt virtuost, och alla är fenomenala solister. Franska gitarristen Jean-Marie Ecay:s spelstil påminner en hel del om både Scott Henderson, Mike Stern och Frank Gambale (dvs en riktig fusiontomte!), men han räds varken att dra en och annan Jimi-räka (mitt i ett solo dyker riffet till Purple Haze upp), eller att under softare partier svänga en smula åt Gilmour/Latimer-hållet. Det går bitvis fortfortfort, och skulle lätt kunna urarta i tråkig hundratjugoåttondels-shredd och 100 mete e-sträng, men räddningen är ett häng av guds nåde. Ecay har dessutom ett sånt där hårt, naket och utelämnande gitarrljud (strata och Fender Twin), som framhäver varenda liten detalj istället för att maskera eventuella teknikmässiga orenheter i spelet. Och just orenheter är inte den gode Jean-Marie:s grej. Full pott, says moi.

Vi stod som sagt alldeles bakom klaviaturissan Camelia Ben Naceur (från Frankrike, även hon), vars hockeyfrilla skulle smält in formidabelt bland vilket pudelrockband som helst 1989. Vad gäller spelet fanns inga spår av vare sig Poison eller Cinderella, det här är en riktig fusionlirare som med ena handen på Rhodespianot och andra på Moogen lätt matchar sina företrädare i Cobhams band. Riktigt, riktigt bra!

Nej, det är inte Charles Manson som spelar bas. Christian Galvez, goddamnit! Bild: Thomas Niemi

De inledande spåren Mirage och Obliquely Speaking lägger verkligen ribban för kvällen; nu blir det jazzrock! Cobham kommenderar bandet med sedvanlig pondus, och även om allt kanske inte sitter hundraprocentigt svänger det som bara den.

Bäst

Bästa låten är i mitt tycke den lugna Panama, som inleds med ett helt sagolikt bra ensamsolo av den chilenske basisten Christian Galvez, användandes alla 10 fingrar (med anmärkningsvärt långa naglar, kan tilläggas) och 6 strängar, freezepedal och dist på en märklig halvakustisk bas som låter fenomenalt bra. Så snyggt! Galvez är i mina öron den stora stjärnan på scen, vilket säger en hel del i det här sällskapet.

Sämst

Kvällens lågvattenmärke måste vara Stratus (från legendariska skivan Spectrum), som pliktskyldigast hasplas igenom i ett rasande tempo. Stratus är en fantastisk låt, och för många en naturlig inkörsporten till jazzfusion. Man skulle rent av kunna kalla låten för Billy Cobhams Sledgehammer, eller varför inte Owner of a Lonely Heart – dvs hitlåten som måste spelas, men kanske inte med hela hjärtat. För det låter onekligen oinspirerat, hafsigt och trött. Men Stratus är en låt jag hört så många gånger (och även spelat i OddGrooves tillsammans med Mange) i så många bra versioner att det gör inget att den slarvas bort på det här sättet.

Intryck överlag: Typ 4 av 5.

Kvällens låtlista

Mirage
Obliquely Speaking
Cancun Market
Eye of the Needle
Stratus
AC/DC
Panama
Crosswinds
Na Pasashok
Red Baron

Bilder: Thomas Niemi

Pin It on Pinterest

Share This