I begynnelsen – Pianoböcker, cirkelsågar och andra tortyrredskap

I begynnelsen – Pianoböcker, cirkelsågar och andra tortyrredskap

Per Ulfhielm

DEN hockeyfrillan! Som för övrigt matchar hockeyklubbegitarren, en Charvel model 3. 80-talet i kubik. Har är jag 17 år, och spelar med Club Marquee på Tre Backar i Stockholm.

Åttiotal

Jag började spela piano i tidiga år, och kom in på den kommunala musikskolan när jag var 10. Min fantastiske pianolärare René insåg snabbt att det var lönlöst att traggla igenom Carl-Bertil Agnestigs röda, gula och blå pianoböcker (sedermera förbjudna enligt Geneve-konventionen), och föreslog då istället att vi skulle kolla in lite blues istället, ett förslag den 10-årige Per svalde med hull och hår. Han smög även in lite Chopin, Petterson-Berger och Beethoven i repertoaren, men huvudfokus låg på improvisation och uttryck snarare än partiturfundamentalism. Jag är honom evigt tacksam för det, även om jag ibland önskar att jag lärt mig noter lite bättre.

Denna prepubertala pianoimprovisation fick till följd att jag vid ALLA skolavslutningar, klassfester, bytardagar, roliga timmen, födelsedagskalas och loppmarknader satt vid pianot och spelade egna, totalt oigenkännliga versioner av låtar som stod i Agnestigböckerna. Hämnd!

Gitarren kom in i bilden när jag var i 13-årsåldern, då mina föräldrar köpte en nylonsträngad Landola. Den följdes upp av en riktig elgitarr med tillhörande förstärkare. Jag tillbringade flera timmar varje dag åt att försöka kopiera Yngwie Malmsteen, Gary Moore, Michael Schenker och Ritchie Blackmore. Fort skulle det gå!

Jag kommer inte ihåg vad mitt första riktiga band hette, men vi var fem grabbar med skyhöga ambitioner som spelade någon slags progressiv hårdrock. Sättningen var sång, bas, trummor, gitarr och cirkelsåg (min granne Jörgen hade en supercool Flying V-kopia som han fick att låta precis som en cirkelsåg genom att frenetiskt gnida plektrumet mot strängarna med full dist. En effekt som endast toppades av att plugga in gitarren i en stereoanläggning istället för en gitarrförstärkare). Jag spelade gitarr, skrev all musik och gömde mig bakom mörka solglasögon, vilket förmodligen såg tämligen drygt och divigt ut, men i själva verket berodde på att jag var så fruktansvärt blyg.

Bandet var i ärlighetens namn inte särskilt bra, men lyckades tillsammans med några andra lokala förmågor få till ett gig i skolans aula. Mitt största bidrag var att under soundcheck få en lånad Marshall Plexi från 70-talet att bokstavligen brinna upp. Det är vid sådana här tillfällen man är lite extra glad att Youtube inte fanns då.

Efter några mindre lyckade konstellationer kom jag i kontakt med ett gäng som skulle sätta upp en musikalversion av Pink Floyd’s The Wall, en stor favorit sedan långt tillbaka. Vi repade in all musik en gammal militärkasern ute på Barkarby Flygfält, och hade ett flertal olika sångare som spelade de olika rollerna. Tyvärr finns ingenting inspelat från den tiden (tyvärr var Youtube ännu inte uppfunnet), men jag minns att allt lät fantastiskt bra. Scenografin var proffsig, med en stor mur av pappkartonger som under föreställningen successivt byggdes upp, för att till slut raseras till talkörer som skanderade tear down the wall, tear down the wall. Mäktigt. Och att få spela David Gilmour’s legendariska solo i Comfortably Numb inför fulla hus var den största egotripp den då 17-årige Per någonsin upplevt.

Per Ulfhielm

Strata med EMG-mickar var en stor grej 1988.

Kompbandet till The Wall plus några av sångarna bildade sedan ett ”riktigt” band, som vi kallade Club Marquee. Vi spelade, förutom massor av Pink Floyd-covers, låtar av Cream, The Doors, Doobie Brothers, Supertramp, 10cc, Tina Turner och mycket annat. Bilderna till höger är tagna på sunkpuben Tre Backar på Tegnérgatan i Stockholm cirka 1988.

 

per-ulfhielm-marquee

På åttiotalet skulle varje gitarrist med självaktning ha ett ”guitarface”, som plockades fram när det var dags för ett dramatiskt gitarrsolo med snabba trills högt uppe på gitarrhalsen, för att som klimax slänga huvudet bakåt och med slutna ögon landa längst upp i registret i en långt utdragen ton. Man spelade då ”med känsla” hette det.

Pin It on Pinterest