I studion – Känslan av ödmjukhet inför en till synes enkel låt

I studion – Känslan av ödmjukhet inför en till synes enkel låt

Historien om hur den till synes enkla poplåten Love Song av Sara Bareilles får en enkel gitarrsamlande kommunikatör från en Stockholmsförort att framstå som ett komplett fån. 

Efter tre veckors bilsemester i Europa har nu resten av familjen åkt ut till landstället, och jag är ensam hemma i studion för att åstadkomma ett eller annat mästerverk. I alla fall komponera egen musik och spela in någon cover. Under semestern lyssnade vi väldigt mycket på Sara Bareilles, något som fick mig att stampa lite extra på gaspedalen längs Autobahn. Jag har egentligen inte hört så fasansfullt mycket med henne tidigare. Undantaget är Love Song, som under perioder gått på repeat här hemma. Jag älskar den låten. Och efter att ha lyssnat på resten av Sara Bareilles plattor i närmare 200 knyck kan jag konstatera att jag hyser samma känslor för större delen av hennes musik. Hon är kort och gott helt fantastisk, framför allt som sångerska, men även som pianist. Allt låter så enkelt, självklart och… effortless, i brist på en bra översättning. Så bedrägligt enkelt, som det senare skulle visa sig.

Så. En cover på Love Song borde väl inte vara så jättesvår att spela in, eller hur? Det är ju egentligen bara ett pianoriff och lite shuffle-trummor, det händer inte särskilt mycket i basen, och gitarren är ju hemmaplan för min del. Så den borde jag kanske fixa på, typ, en halv dag? Max? Jag menar, jag har ju ändå ägnat ett stort antal år åt att spela ”knepig” musik som fusion och progressiv rock, och spelat i tillräckligt många coverband för att kunna sätta en låt efter bara några genomlyssningar. Sen får Karin ge sig på sången, vilket brukar gå fort. Så en poplåt i F dur borde gå ganska smärtfritt.

Right?

Wrong.

Digitala trummisar

Efter att ha klockat tempo och satt upp projektet i Logic började jag med att försöka hitta en lämplig rak fjärdedels-hihat bland Logics inbyggda trummisar, vilket gick tämligen fort. Sen blev det trixigare, eftersom resten av kompet flyter på i en markant shuffle. Fast ändå i 4/4. Så varför inte prova en soul-trummis för uppgiften? Nej, ingen passar. Provar att ändra lite parametrar. Nej, fel feeling. Går vidare till en som kallas Songwriter. Borde vara anpassningsbar, yes? Nej.
Rocktrummis, då? Fugheddaboudit.

Men va faaan, hur svårt kan det vara?

Piano

Skiter i trummorna tills vidare, och går vidare till pianot. Det kanske är enklare att få till trummorna när huvudinstrumentet väl är på plats. Börjar med att leta efter ett lämpligt pianoljud. Min favorit brukar vara en flygel i Kontakts bibliotek, som bombastiskt döpts till The Grandeur, så jag laddar upp den på en instrumentspår och drar några ackord. Pianot på plattan är för det första sjukt komprimerat, och EQ:at på ett sätt som tunnar ut ljudet, samtidigt som det verkligen sjunger i övre mellanregistret. Ljudet jag valt visar sig vara för biffigt, så jag skruvar med EQ och kompressor tills jag är halvnöjd och konstaterar att jag alltid kan fixa till det där efteråt – det är ju ändå MIDI.

OK, fram med piano-chopsen. Raka fjärdedelar med högerhanden och shuffle i basen. Gör en första tafflig scratchtagning och garvar generat. En till. Inte i närheten. Spelar in ytterligare en och funderar om det finns en dold kamera i studion? Har någon lagt in någon skum kvintolkvantisering i Logic? Det låter helt fruktansvärt. Otajt OCH osvängigt på samma gång. Gör ytterligare en tagning och känner mig lätt illamående. Jag har ju faktiskt varit ganska flyhänt på piano en gång i tiden, och spelat keyboards i flera band. Visserligen några år sedan, men är inte det här som att cykla? Gör en tagning till och gör det otänkbara: Kvantiserar skiten. Det låter stendött (så klart, ditt pucko. Det gör det alltid om du kvantiserar). Kanske skulle varit enklare om jag haft trummorna på plats i alla fall?

Till slut lyckas jag komma hyggligt i närheten av en acceptabel version genom att spela in pianot på två spår: Högerhanden på det ena och vänsterhanden på det andra. Inte direkt stolt över metodiken, men vad gör man. Det låter fortfarande inte så bra som jag vill, men tillräckligt OK för att gå vidare. När pianot väl var på plats var det naturligtvis enklare att få till trummorna, och jag hittade någon slags Ringo-kopia som faktiskt inte lät så tokigt när han fick instruktioner om att följa pianot.

Bas och plåster på såren

Nya strängar på min 5-strängade Sterling, ett fett halvdistat ljud som låter rätt likt det på plattan, och en gnutta nyvunnet självförtroende. Ready for da bass, baby! Jag ställer mig upp, trycker på play, och spelar genom låten ett par gånger. Loopar hela låten och spelar in fyra tagningar efter varandra. Eftersom jag är ovan på bas börjar jag få duktiga blåsor på vänster pekfinger, och det svider som bara den. Men det visar sig att första tagningen var hyggligt bra, med några små ofrivilliga jazzbaciller som kräver en och annan punch-in. Överlag tämligen smärtfritt (förutom pekfingret, som skriker efter plåster).

Orgel och Wurlitzer

Det är egentligen ingen orgel på plattan, men jag bestämmer att jag vill ha en i slutet av varje refräng för att höja det hela. Låter schysst. En wurly får också plats i en vers, även om jag inte är helt säker på om den får vara kvar vid mix.

Gitarr

Hemma på min gata i stan. Feta till pianot med en halvdistad kompgitarr och panorera hårt vänster, dubbla och panorera hårt höger. Kanske man ska lägga in ett gitarrsolo också (KLART DU SKA, DET GÖR DU JU PÅ ALLT ANNAT)? Sagt och gjort, jag lägger till en refräng innan den sista och spelar in några bluesiga telecaster-räkor som låter bra på första tagningen. I’m back, baby. How you doin?

Helhetsbild

Så, dags att lyssna på min version jämte originalet. Platt som en pannkaka. En vidbränd pannkaka, utan sylt. Tillbaka till ritbordet. Vad är fel? Justerar känslan i trummorna till att pusha lite hårdare. Åt rätt håll. Gör ytterligare en pianotagning, eller tio. Börjar lära mig den här jävla låten nu. Men fortfarande inte i närheten av det sväng som Sara Bareilles har. Inser att jag har lagt två hela dagar på en cover på en sketen poplåt. Börjar känna mig ödmjuk inför fyraminuterslåtar i 4/4 och lovar mig själv att jag aldrig mer ska föreslå att vi jammar i 13/16-takt på ett rep bara för att showa.

Lägger undan låten i väntan på att Karin kommer hem. Den låter säkert bättre med sång?

och så här låter den!

 

I begynnelsen – Pianoböcker, cirkelsågar och andra tortyrredskap

I begynnelsen – Pianoböcker, cirkelsågar och andra tortyrredskap

Per Ulfhielm

DEN hockeyfrillan! Som för övrigt matchar hockeyklubbegitarren, en Charvel model 3. 80-talet i kubik. Har är jag 17 år, och spelar med Club Marquee på Tre Backar i Stockholm.

Åttiotal

Jag började spela piano i tidiga år, och kom in på den kommunala musikskolan när jag var 10. Min fantastiske pianolärare René insåg snabbt att det var lönlöst att traggla igenom Carl-Bertil Agnestigs röda, gula och blå pianoböcker (sedermera förbjudna enligt Geneve-konventionen), och föreslog då istället att vi skulle kolla in lite blues istället, ett förslag den 10-årige Per svalde med hull och hår. Han smög även in lite Chopin, Petterson-Berger och Beethoven i repertoaren, men huvudfokus låg på improvisation och uttryck snarare än partiturfundamentalism. Jag är honom evigt tacksam för det, även om jag ibland önskar att jag lärt mig noter lite bättre.

Denna prepubertala pianoimprovisation fick till följd att jag vid ALLA skolavslutningar, klassfester, bytardagar, roliga timmen, födelsedagskalas och loppmarknader satt vid pianot och spelade egna, totalt oigenkännliga versioner av låtar som stod i Agnestigböckerna. Hämnd!

Gitarren kom in i bilden när jag var i 13-årsåldern, då mina föräldrar köpte en nylonsträngad Landola. Den följdes upp av en riktig elgitarr med tillhörande förstärkare. Jag tillbringade flera timmar varje dag åt att försöka kopiera Yngwie Malmsteen, Gary Moore, Michael Schenker och Ritchie Blackmore. Fort skulle det gå!

Jag kommer inte ihåg vad mitt första riktiga band hette, men vi var fem grabbar med skyhöga ambitioner som spelade någon slags progressiv hårdrock. Sättningen var sång, bas, trummor, gitarr och cirkelsåg (min granne Jörgen hade en supercool Flying V-kopia som han fick att låta precis som en cirkelsåg genom att frenetiskt gnida plektrumet mot strängarna med full dist. En effekt som endast toppades av att plugga in gitarren i en stereoanläggning istället för en gitarrförstärkare). Jag spelade gitarr, skrev all musik och gömde mig bakom mörka solglasögon, vilket förmodligen såg tämligen drygt och divigt ut, men i själva verket berodde på att jag var så fruktansvärt blyg.

Bandet var i ärlighetens namn inte särskilt bra, men lyckades tillsammans med några andra lokala förmågor få till ett gig i skolans aula. Mitt största bidrag var att under soundcheck få en lånad Marshall Plexi från 70-talet att bokstavligen brinna upp. Det är vid sådana här tillfällen man är lite extra glad att Youtube inte fanns då.

Efter några mindre lyckade konstellationer kom jag i kontakt med ett gäng som skulle sätta upp en musikalversion av Pink Floyd’s The Wall, en stor favorit sedan långt tillbaka. Vi repade in all musik en gammal militärkasern ute på Barkarby Flygfält, och hade ett flertal olika sångare som spelade de olika rollerna. Tyvärr finns ingenting inspelat från den tiden (tyvärr var Youtube ännu inte uppfunnet), men jag minns att allt lät fantastiskt bra. Scenografin var proffsig, med en stor mur av pappkartonger som under föreställningen successivt byggdes upp, för att till slut raseras till talkörer som skanderade tear down the wall, tear down the wall. Mäktigt. Och att få spela David Gilmour’s legendariska solo i Comfortably Numb inför fulla hus var den största egotripp den då 17-årige Per någonsin upplevt.

Per Ulfhielm

Strata med EMG-mickar var en stor grej 1988.

Kompbandet till The Wall plus några av sångarna bildade sedan ett ”riktigt” band, som vi kallade Club Marquee. Vi spelade, förutom massor av Pink Floyd-covers, låtar av Cream, The Doors, Doobie Brothers, Supertramp, 10cc, Tina Turner och mycket annat. Bilderna till höger är tagna på sunkpuben Tre Backar på Tegnérgatan i Stockholm cirka 1988.

 

per-ulfhielm-marquee

På åttiotalet skulle varje gitarrist med självaktning ha ett ”guitarface”, som plockades fram när det var dags för ett dramatiskt gitarrsolo med snabba trills högt uppe på gitarrhalsen, för att som klimax slänga huvudet bakåt och med slutna ögon landa längst upp i registret i en långt utdragen ton. Man spelade då ”med känsla” hette det.

Så blev jag medlem i Tankspriddas Riksförbund

Så blev jag medlem i Tankspriddas Riksförbund

per ulfhielm tankspridd

Verkar den här killen helt balanserad?

Jag är en sån som dagdrömmer en hel del, och kan ibland framstå som lite disträ. Till den grad att jag blivit medlem i Tankspriddas Riksförbund. Det var min fru Karin som skickade in medlemsansökan, och en starkt bidragande orsak är incidenten som återges nedan.

En komplett dope på min dotters dop

Den här historien utspelar sig 2007, då vår yngsta dotter Alexandra skulle döpas i Järfälla kyrka. Karin och jag skulle givetvis spela och sjunga, och vi hade valt You are the sunshine of my life av Stevie Wonder. Jag var mer förberedd än jag brukar vara, och hade satt på nya strängar på min Ovationgitarr i god tid kvällen innan, och hade noterna i ordning. Vi hade repat igenom låten och allt kändes lugnt rent musikaliskt. Känslomässigt är det en annan sak när det handlar om att spela på sitt barns dop, så ett visst stresspåslag lurade i bakgrunden. Men vi hade ju ändå gjort det här när äldsta dottern Karolina döptes lite drygt 3 år tidigare, då med en annan Stevie Wonder-låt. Och jag var som sagt förberedd som aldrig förr. Gitarren stod och väntade precis innanför ytterdörren, redo att liksom tas med i farten. Slipsen knuten, maten till dopmiddagen fixad. Alla saker jag behövde låg på sådana där smarta ställen att jag omöjligt skulle kunna glömma dem. Vad skulle kunna gå fel?

Vi kommer in i kyrkan, i ganska god tid innan ceremonin, då en olustig känsla sakta börjar infinna sig. Någonting saknas, och min hjärna jobbar för högtryck för att lokalisera vad jag glömt. Vi hälsar på prästen och några släktingar som dykt upp tidigt, och jag börjar känna mig mer disträ än vanligt. Då slår det mig: Jag har glömt gitarren hemma.

Fuck. Helvetesjävlaskit. Idioto. Dope.

Jag kollar klockan, och efter blixtsnabb huvudräkning konstaterar jag att jag möjligen kan hinna hem och hämta guran och tillbaka till dopceremonin om jag sätter plattan i mattan NU. Jag hugger tag i Karin och vräker med stirrig uppsyn ur mig GÅ INGENSTANS JAG ÄR SNART TILLBAKA DET ÄR LUGNT varpå jag snubblar ut till parkeringen och slänger mig in i bilen.

Nu är jag inte den som håller koll på hur lång preskriptionstiden för fortkörning är, men hoppas att 10 år bör räcka. Om någon trafikjuridiskt kunnig läsare har någon annan uppfattning är det bara att kommentera nedanför inlägget… I vilket fall som helst flöt det på rätt skapligt mellan refuger, äppelträd och 30-skyltar, och efter en snajsig Hollywoodsladd med tjutande däck stod jag utanför hemmet, trevades i fickan efter husnycklarna.

Husnycklarna, ja. De hade jag ju lagt på ett smart ställe. I gitarrfodralet. Som stod innanför dörren. Den låsta dörren. Blott 30 cm från mina frustande näsborrar.

FUCKFUCKFUCK.

Jag var alltså på väg att missa min dotters dop, allt för en usel gitarrs skull. Eller rättare sagt, för min oförmåga att hämta nämnda gitarruslings skull. Vad göra? Krypa till korset och åka tillbaka utan gitarr eller byta identitet och fly till främlingslegionen?

Efter en kort invärtes överläggning vinner kämparandan över latmasken, för det bara måste ju finnas en gitarr i kyrkan. Tillbaka in i bilen, fram med Steve McQueen-attityden och FUCKING STEP ON IT tillbaka till kyrkan, där hustru, barn, familj, släkt och vänner stod och funderade över om inte Alexandras pappa tänkte vara med på hennes dop.

Med ganska precis 37 sekunder tillgodo innan dopet börjar störtar jag huvudstupa in i kyrkan, rycker tag i någon slags vaktmästare och med en blick som måste ha utstrålat ”ta fram tvångströjan” ryter VAR HAR NI GITARRERNA MÄNNISKA? Jag blir då upplyst om att det finns exakt 0 st gitarrer i vår omedelbara närhet, och en distinkt känsla av panik börjar infinna sig.

Lyckligtvis hade de ett piano (kyrkor brukar ju ha det), och jag lyckades traggla mig igenom en acceptabel version av låten utan större katastrofer, trots att jag faktiskt aldrig tidigare spelat låten på just piano. Fokus under press, mina vänner. I kubik.

Det här är ju inte enda anledningen att Karin anmält mig som medlem i Tankspriddas riksförbund, men jag förmodar att det är en starkt bidragande orsak.

Läs mer om Tankspriddas Riksförbund. Finns många kul stories där!

Den progressiva katten på besök i studion

Den progressiva katten på besök i studion

En dag i studion med prog-katten Tussi

Tussi får feeling och sträcker sig efter pitchbend-spaken.

I vanliga fall brukar våra katter obemärkt smita in i studion för att sedan lägga sig i en förstärkare och purra, samtidigt som de sätter klorna i ett högtalarmembran och ser så där nöjda ut som bara en katt kan göra. Skitdjur.

Men ibland är det en inspirerad kisse som tittar in i studion, och då gäller det att ha en spelfärdig keyboard framme, och framför allt sinnesnärvaron att trycka på Record i tid. Katten Tussi är, enligt honom själv, en virtuos prog-keyboardist. Han gillar särskilt Yes, UK och Dream Theater, och har Rick Wakeman som största förebild. Mellotroner och Moogar, om katten själv får välja.

Jag instruerar honom, som den coachande producent jag faktiskt är, att han ska börja med att lägga en enklare moog-pad, utan några teatraliska ingredienser. Efter det kan vi hoppa på de tyngre och mer pretentiösa partierna. Och, om allt faller väl ut, kanske lägga ett solo eller två. Låten först, och allt det där. Det faller inte i god jord.

”Jomen shyssta’rå! Jag kan väl i alla fall få ta på mig en kaftan och spela Awaken från början till slut” jamar Tussi och ser så kränkt ut som bara en prog-katt med storhetsvansinne kan göra. ”Sen kan du göra curry till mig”. Jag är ganska säker på att han menade kattmat, skogsmus eller koltrast, men det kom liksom ut som curry. Mer Wakeman-influenser, alltså. Suck, det här börjar bli allvarligt.

Jag försöker sansa mig och funderar på hur jag som producent kan dra nytta av den unge herrns entusiasm och inbillade fingerfärdighet, och försöker lirka in ett resonemang om att lite smakfullt pianospel som t ex det som Rick spelade på Life on Mars aldrig har skadat, och får till svar ”I helvete husse, nu är jag Eddie Jobson och ska spela min tolkning av Presto Vivace tills du spyr”.

Jag påpekar att Jobson minsann också spelade med Roxy Music, och faktiskt inte enbart spelar 110 km/h-shred. Man behöver inte spela fort bara för att man kan…

Tussi får något vilt i blicken (ungefär som när han ser en matig skata flyga lite för nära hans räckvidd) och vrålar ”JORDAN RUDESS!!!” samtidigt som han sliter tag i min Mininovas pitchbend-spak och stöter fram en slirig version av mittpartiet av Metropolis part 1.

Jag frambringar ett halvhjärtat mummel om att det faktiskt var Kevin Moore som spelade keyboards på den plattan, och att Rudess inte kom med i Dream Theater förrän 1999. Dock utan större effekt, för nu har kattskrället ryckt tag i en dubbelhalsad strata och skrapar sig igenom introt till Nursery Cryme.

Till sist tröttnar Tussi, och struttar ut ur studion som om ingenting hänt. Han tar sats och hoppar från balkongräcket, touchar tujja-häcken för att sedan landa på trädäcket med tassarna på rätt köl.

Han pekar på tujjan med svansen och säger med ett menande flin ”Titta husse, jag är Close to the Hedge! Mjjjjaaaaauuuu!”

 

 

 

Pin It on Pinterest