Rival Sons, Gröna Lund 18/8-2017

Rival Sons, Gröna Lund 18/8-2017

Så var det dags för en rejäl dos rock’n roll när Rival Sons kom till Grönan och bjöd på organiskt ös utan vare sig förinspelade bakgrunder, koreografi eller fyrverkerier. Det är slamrig, svängig, psykedelisk och soulig vintagerock med tydliga influenser från bland andra Led Zeppelin, Humble Pie, Small Faces och The Doors. Och jag var där! Och jädrar vad bra det var! Det mesta låter mycket bättre live än på platta, och framför allt sången lyfts till en ny nivå.

Jay Buchanan är en minst sagt energisk frontman, som inte sparar på krutet – varken med sitt innerligt predikande mellansnack om ”togetherness” eller sitt Robert Plant-liknande ylande långt uppe i registret. Det låter som sagt fantastiskt bra, men jag kan inte låta bli att undra hur rösten kan hålla en hel turné. Man bara väntar på att den ska spricka i en präktig James LaBrie-tupp, men rösten håller hela vägen.

Scott Holiday är coolheten själv med sina Firebird-gitarrer, Orange-stärkare och hundratals fuzzboxar som matchas av välpressad kostym och solglasögon. Och rockiga riff! Med diverse oktavfuzzar låter hans gitarr låter bitvis lite som Jon Lords Hammond C3 ”The Beast” i tidiga Deep Purple.

Michael Mileys trumspel kan beskrivas som en blandning av John Bonham och Keith Moon, med stänk av Clyde Stubblefield och Dave Garibaldi. Det låter dock inte riktigt lika bra live jämfört med plattorna. Bra, men jag hade högre förväntningar. Han spelade dessutom ett riktigt tråkigt trumsolo, som jag utan problem hade klarat mig utan. Pluspoäng för Gretch-trummorna!

Två låtar jag verkligen saknade var Thundering Voices och Fade Out från senaste plattan. Bäst var Pressure and Time och Soul, med god konkurrens från det flummiga introt till Hollow Bones Pt 2.

Lysande bra!

Låtlista

Hollow Bones Pt 1
Electric Man
Good luck
Tied up
Pressure and Time
Memphis Sun
Where I’ve been
Face of light
Torture
Soul
Open my eyes
Hollow Bones Pt 2
Keep on swinging

 

 

Nikka Costas nya platta – Nikka and Strings

Nikka Costas nya platta – Nikka and Strings

Jag drar oftast öronen åt mig när en artist släpper en coverplatta, särskilt när stråkar är involverade. Och i ännu högre grad när det är över 10 år sedan artisten i fråga släppte något jag faktiskt gillar. Men… Varje ny Nikka Costa-platta förtjänar dock alltid en ärlig chans och minst ett dussin koncentrerade genomlyssningar. Jag älskar hennes två första skivor. Hennes debut Everybody’s Got That Something (2001) hör till det där fåtalet plattor jag skulle ta med mig till e öde ö, och Cantneverdidnothin’ (2005) är nästan lika bra. Faktiskt så bra att de förtjänar åtminstone en egen bloggpost, men det får bli vid ett senare tillfälle.

Nikka Costa har sedan dess släppt två skivor, dels en rootsig soulplatta (Pebble to a pearl, 2008) och en åttiotalspastich (Here I am, 2011). Ingen av dessa har lämnat några djupare spår hos mig.

Nikka & Strings (som egentligen heter Underneath and in between) är en till största delen samling covers, jazzstandards och souldängor. Sättningen är piano, bas och trummor – och stråkar, som utlovat. Arrangemangen är sparsamma och dynamiska, med livliga och fantasifulla stråkar som aldrig blir kletiga. Och Nikka Costas röst är i toppform.

Min reaktion när jag hörde skivans första singel, Prince-kompositionen Nothing compares 2 U var ”varför då?”. Nikka lyckas dock blåsa nytt liv i den, och Sinead O’Connors megahit från 1990 bleknar i jämförelse. Det var nog så här Prince ville att den skulle framföras.

Ett par Harold Arlen-standards (Come rain or come shine och Stormy weather) tolkas utmärkt, liksom låtar av Marvin Gaye och Solomon Burke, med helt rätt känsla och attityd. Men den stora höjdpunkten är soulballadversionen av Jeff Buckley’s Lover you should have come over, som är så bra att jag nästan börjar gråta. Det krävs både finess, snille och en god portion mod att ta sig an en så stark låt i en helt annan genre och göra den till sin egen. Nikka gör det utmärkt, och jag får gåshud och en klump i halsen när jag tänker på att det i dagarna är nästan exakt 20 år sedan den genialiske Jeff Buckley så tragiskt gick bort i en drunkningsolycka. Och den här versionen är precis lika bra som originalet.

Lyssna, för tusan:

Jag har kört plattan på repeat det senaste dygnet, och konstaterar att det här är en fenomenal soulplatta, som för mig i mångt och mycket kommer utgöra soundtracket till sommaren 2017. Toppen, Nikka Costa!

Tack för musiken, Chris Cornell

Tack för musiken, Chris Cornell

Tack för musiken, Chris Cornell

En av de största rockrösterna har gått ur tiden, bara 52 år gammal. Här följer några ord om de två Chris Cornell-plattor som betytt mest för mig.

Soundgarden – Superunknown

Jag var aldrig något stort grunge-fan på 90-talet, även om jag gillade både Pearl Jam och Alice in Chains. Jag älskade dock Soundgarden, och deras största hitplatta Superunknown från 1994 hör fortfarande till mina riktigt stora musikupplevelser från den eran. Låtar som Black Hole Sun, The Day I Tried to Live och Spoon Man fungerade i mångt och mycket som ett soundtrack för mig under en alt-rockig del av 90-talet (tillsammans med bland andra Jeff Buckley och Jellyfish), och trots att de spelades i princip hela tiden på radio och MTV har jag fortfarande inte tröttnat på dem. Soundgarden var i mitt tycke mycket bättre än sina samtida gelikar från Seattle, med en psykedelisk typ av grungerock som ibland tog progressiva avstickare med udda taktarter och oväntade harmoniska vändningar.

Superunknown var ett mästerverk när den kom, och den håller förvånansvärt bra än idag.
Jag sticker ut huvudet och hävdar bestämt att Cornells röst var på tok för bra för grunge-genren (OK, Eddie Vedder är också bra, men inte så bra), och det visade sig extra tydligt på hans första soloplatta Euphoria Morning från 1999.

 

Euphoria Morning

Euphoria Morning från 1999 är, trots att mycket av både harmoniken och det psykedeliska känns igen från Soundgarden, en ganska lugn rockplatta, med ingredienser av pop, blues och folk-rock. Skivan är genomgående mästerligt bra. Spår som står ut är singeln Can’t Change Me (särskilt den franska versionen som fanns med på en specialutgåva), Disappearing One, Preaching the End of the World och blueslåten When I’m Down.

Cornells sång är verkligen på topp, och han använder hela dynamiken i sitt fyroktaviga register, från intimt och lågmält till Robert Plant-ylande. Produktionen utstrålar ett sällsynt skådat lugn och självförtroende, och säger liksom att ”det här får ta sin tid, vi väntar med wailrefrängen en stund till. Andas”.

Euphoria Morning håller lika bra idag som för 18 år sedan, och är och förblir Chris Cornells magnum opus.

Ed Sheeran, Globen 30 mars 2017

Ed Sheeran, Globen 30 mars 2017

Är det OK att recensera en konsert en och en halv månad efteråt? Tja, med vetskapen om min förmåga att hålla deadlines är det kanske inte så pjåkigt i alla fall. Hur som helst var jag och såg Ed Sheeran på Globen tillsammans med min 13-åriga dotter Karolina en torsdagkväll i mars.

Det är alltså Karolina som fått mig att börja lyssna på Ed Sheeran, vilket jag är enormt tacksam för. Mina försök att introducera Mahavishnu Orchestra, Frank Zappa och King Crimson för henne har kanske inte direkt varit helt lyckade, och därför är det extra kul att vi kan hitta en gemensam artist som båda gillar (OK, jag gillar Ed Sheeran. Hon avgudar honom). Jag har tidigare främst beundrat honom som låtskrivare, men imponeras stort av hans förmåga att ensam på scen trollbinda hela Globen. Med hjälp av loop-pedaler och en ganska cool ljusshow, ska tilläggas.

Ed, var är du?

Publiken bestod till största delen av tonårstjejer, varav några med antingen pappor eller pojkvänner i släptåg, och jag känner mig nöjd med att ha dragit upp medelåldern en aning. Karolina sitter med glasartad blick, sjunger tyst med i alla låtar samtidigt som hon filmar, plåtar och skickar snaps till kompisarna. Alla sjunger med, eller rättare sagt skriker på Beatleshysteri-manér, och jag förbannar mig själv för att jag alltid glömmer öronproppar när jag går på konsert (drar mig till minnes en Dream Theater-konsert för ett tiotal år sedan, som gjorde ont i veckor efteråt). Fast jag undrar om vanliga öronproppar är särskilt effektiva för tonårstjej-frekvenser…?

Alla hits spelas. Bästa låtarna är Bloodstream, Sing, Thinking Out Loud och I See Fire.

Jag känner dock att vi måste prata lite om loop-pedaler (alltså en liten apparat som gör att man kan spela in fraser och trigga samtidigt som man spelar och sjunger, och därmed kompa sig själv utan att använda backings. Lite halv-live, sådär). Den norske multiinstrumentalisten Bernhoft och Youtube-fenomenet Walk Off The Earth brukar köra samma upplägg, plus en uppsjö andra artister – och det känns ofta lite krystat. Det är lätt att det blir en gimmick, men Ed Sheeran är verkligen mästerlig i sitt loopande. Men… det skulle vara kul att se honom med ett riktigt band!

Överlag en väldigt bra konsert, och framför allt är jag nöjd att få lite musikalisk pappa/dotter-tid.

 

KISS, Tele2 Arena 6 maj 2017

KISS, Tele2 Arena 6 maj 2017

Brasklapp nummer 1: Innan jag börjar vill jag bara ha en sak ur världen: Paul Stanleys sång lät hemskt illa. Så där, nu har jag sagt det. Paul Stanley är i normala fall en av mina favorit-rocksångare, men det är tyvärr bara att konstatera att hans röst har passerat sitt bäst före-datum. I god fart.

Brasklapp nummer 2: Det här var första gången jag ser KISS live. För mig handlar KISS om ren och skär nostalgi, vilket innebär att det här på intet sätt är någon objektiv recension, utan snarare utifrån perspektivet hur jag lyssnade på dem som 12-åring. Så häng med 34 år tillbaka i tiden!

Med det sagt tycker jag konserten var grymt bra. Vi bjuds på en jämn ström av bomber och granater, eldsprutning, konfetti, höj- och sänkbara podier. Alla på scen gör exakt det de ska göra (ja, kanske med undantag för Paul Stanleys sång då…) och bandet spelar i stort sett alla stora hits utom Heaven’s on Fire, som jag inte saknar ett dugg. Låtar jag faktiskt saknade var Creatures of the Night, God of Thunder och Beth. Höjdpunkter var Black Diamond och Psycho Circus.

Jag var som sagt ett stort KISS-fan när jag var ungefär 12 år, och jag fortsatte lyssna på dem en bit in i tonåren. Kanske inte så mycket plattorna som släpptes efter Creatures of the Night, men allt fram tills dess diggade jag när tillfälle gavs. På den tiden fanns ju inte allt tillgängligt samtidigt – utan man fick spara för att köpa alla LP-skivor, låna av kompisar och banda, önska sig i julklapp och hoppas att några av låtarna skulle spelas i radioprogrammen Hårdrock och Rockbox med Pär Fontander. But I digress…

Ace Frehley är en av de tidiga gitarrhjältar som jag nuförtiden sällan lyssnar på, men jag har på senare år insett att hans gitarrspel betytt en hel del för mig. Jag kunde lyssna på hans ensamsolo i Shock Me från Alive II-plattan om och om igen. Och när jag hör Tommy Thayer spela rollen som ”Spaceman” slås jag av hur mycket jag uppskattar att han spelar precis som Ace, utan att försöka förnya eller briljera med ekvilibristiska utsvävningar (som tidigare Ace-standins). Hans vibrato är närmast kusligt likt Ace’ och de flesta solona är kopierade ton för ton. Som jag tidigare skrev om Ghost: Vill jag höra improvisationer går jag till Fasching istället. Här är showen det viktiga, och Tommy Thayer gör precis det han ska göra.

Eric Singer gör också det han ska, dvs låta som Peter Criss. Och det gör han. Med bravur. Vad man än tycker om Gene Simmons är hans blodspottande bassolo stor komedi, särskilt när han grimaserar lite på samma sätt som Stevie Riks gör i sina Bee Gees-parodier (fniss). Han har aldrig varit någon stor sångare, men rösten håller rakt igenom. Och Paul Stanley är en showman av rang, även om rösten inte längre räcker till – ens till mellansnacket.

Med ovan nämnda brasklappar tycker jag det var en grymt bra konsert. Vill jag se KISS igen? Nej, det räcker så.

Set list

Gene Simmons

Gene Simmons och Pennywise från IT – Lika som bär!

Deuce

Shout it out loud
Lick it Up
I Love it loud
Love Gun
Firehouse
Shock me
Flaming youth
War machine
Crazy crazy nights
Cold gin
Say yeah
Let me go rock’n roll
Psycho circus
Black Diamond
Rock n roll all night
I was made for loving you
Detroit rock city
Raul Midon, Fasching 29 april 2017

Raul Midon, Fasching 29 april 2017

Fasching den 29 april 2017. Jag sitter vid ett av borden på övervåningen, precis mitt emot scen. Jag har ett sådant där fåraktigt, lyckligt flin på läpparna och applåderar så att handflatorna ömmar. Raul Midon har just spelat kvällens sista nummer och jag vill bara ha mer – trots att konserten hållit på i två timmar. Vi har innan konserten pratat om spellistor med låtar som ger en gåshud, och jag tror hela kvällens setlist skulle kvala in på den listan.

För den som inte känner till Raul Midon (vilket tyvärr är alldeles för många) är han lite grann som en latinsk kombination av Donny Hathaway och Sting, plus ett stänk Paul McCartney och Paco De Lucia. New York Times har passande kallat honom “A one-man band who turns a guitar into an orchestra and his voice into a chorus”. Det hade i och för sig varit roligt att se honom med ett helt kompband (se video längst ner på sidan!), men om någon artist klarar sig utan komp är det Raul Midon.

Det är stundtals naket och avskalat, och stundtals väldigt ösigt. Alltid med ett naturligt sväng. Vi bjuds smäktande soulpop och smattrande flamencofunk för att i nästa stund få höra Midon dra av en jazzstandard. Allt med bravur. När han spelar gitarr med vänsterhanden, congas med höger och samtidigt växlar mellan sång och sin patenterade ”muntrumpet” har jag svårt att inte skrika rakt ut av lycka.

Jag känner mig privilegierad över att få se och höra en sådan världsartist på så nära håll, och samtidigt vemodig över att det bara är ca 100 personer som letat sig till Fasching denna lördagkväll i april. Varför är det inte fullsatt?

Kvällens höjdpunkter: Waited all my life, You and I och den avslutande My One and Only Love. Världsklass, and then some!

Setlist

Pedal to the metal

Sound shadow

Badass and blind

Sunshine

Listen to the rain 

Separate identity (gtr)

Yardbird suite (parker)

Suddenly

Why am I feeling so bad

You and I

Was it ever really Love

Waited all my life 

All that I am

If only

Expression of Love

Here’s to hoping

State of mind

My one and only Love

 

Här är en hel konsert med Raul Midon och Richard Bona från 2011. Jag grämer mig fortfarande för att jag missade dem när de var på Fasching.

Pin It on Pinterest