Ghost på Hovet, 28 april 2017

Ghost på Hovet, 28 april 2017

Jag har gillat Ghost sedan deras debutplatta som släpptes 2010, men det dröjde till deras tredje skiva, Meliora (2015) innan jag föll som en fura för deras snälla demonrock – och nu älskar jag i stort sett allt de spelat in. Första gången jag såg dem var på en festival, alltså med något bantat set. Nu var det fullt set, plus en surprise-cover på slutet.

Och så här tyckte jag!

The Great Discord

Lite grann som Dream Theater utan shreddande. Aningen enformigt, men kompetent utfört. Bra sång!

Kvelertak

Norsk uggle-metal med åttiotalsriff. Låter som en blandning av true black skogsprimalskrik, öspunk och typ Judas Priest eller varför inte lite AC/DC. Snortajt och klart över förväntan. Stavanger levererar. Eg må ta en tur ut på Jaeren etterpå!

Ghost

Så, äntligen släcks ljuset till tonerna av Jocelyn Pook’s Masked Ball. Stämning! Bandet kliver på och river av Square Hammer, Pinnacle to the Pit, Secular Haze (som min telefon ville autocorrecta till sexterapeut), Con Clavi Con Dio och Per Aspera ad Inferi i en följd. Men oj, vilket katastrofalt dåligt ljud. Trots att båda förbanden lät bra blir de 5 första Ghost-låtarna bara en enda gröt. Det hela känns dessutom lite oinspirerat och hafsigt. Börjar fundera att det var bättre förr, när de ”riktiga” Alpha och Omega var med, men viftar bort de tankarna. Det beror säkert bara på ljudet. Bleh.

Body and blood – Bättre ljud nu. Inte min favoritlåt, men hoppet börjar gro.

Devil church – proggigaste låten, låter en hel del Genesis. Riktigt bra.

Cirice – Papa svidar om till player-påve. Bättre ljud, mer inspirerat och överlag tajtare. Och så in i helvete vad bra det låter. Kul, lite Shine on You Crazy Diamond-inspirerat intro. They are back.

Year zero – Yeah! Osannolikt bra kombination av arenarock, Army of Lovers-disco och soundtrack till valfri ostig italiensk zombierulle från 1983, med en refränghook som slår det mesta. Manskör, kyrkklockor och pukor i halvtempocrescendo sitter som en smäck.
Genialisk låt, fantastiskt väl framförd.

He Is – Jag har tyvärr lyssnat sönder den här låten, men den är bra för det. Kul med allsång!

Absolution – Absolution finns med på spellistan jag brukar köra i gymmet, och när den sammanfaller med bänkpress lägger jag alltid på några kilo till och försöker att inte sjunga med i refrängen. Det som verkligen lyfter den här låten är i mitt tycke det instrumentala partiet i mitten. Allt låter helt perfekt i mina öron.

Mummy Dust – Också på gym-listan. Tyvärr försvinner lite av nyanserna som jag verkligen gillar på studioversionen, och det blir mest en ösig rocklåt. Kul med Keytar-solo!

Zombie Queen – bandets i mitt tycke allra bästa låt. Galen kombo av vemodig ballad, surfgitarr och psykedelisk 60-talssyratripp med stark rockrefräng.

Ritual – så charmigt trallvänlig låt om människooffer.

Extranummer 1: Monstrance clock – Bandets hyllning till den kvinnliga orgasmen. Perfekt sista extranummer, men…

Extranummer 2: Bible – cover på Imperiets Bibel, hämtad från Popestar-EP:n. Trots svajig sång en helt perfekt avslutning med nunnekör och Fia Kempe på överstämma. Det hade ryktats på diverse forum att de repat in Bible för att spela på Hovet, så överraskningen kanske inte var fullständig. Men oj, vilken bra avslutning!

Mycket, framför allt körerna, ligger förinspelat, och arrangemangen är i stort sett identiska med skivorna – och det gör det hela ganska förutsägbart. Men det gör inte så mycket; det är ju liksom inte Ghosts grej med improvisation och utsvävningar. De kör en hårt regisserad show, med skrivna solon och allt noggrant planerat och uttänkt. Så vill man höra bländande improvisationer får man gå till Fasching istället. Med det sagt, det hade varit kul med något oväntat arrangemangsmässigt, typ ett längre synthsolo i Mummy Dust.

När Papa III några sekunder går ur sin karaktär och med smått darrande röst utbrister på svenska ”Stockholm! Från djupet av mitt hjärta… TACK!” kändes det 100% äkta, och jag tror inte jag var ensam i det knökfulla Hovet om att få gåshud just då.

Bra, Ghost!

Anderson, Rabin, Wakeman – London 19 mars 2017

Anderson, Rabin, Wakeman – London 19 mars 2017

Jag är sedan mina tidiga tonår ett stort Yes-fan. Plattor som Close to the Edge, Fragile och The Yes Album hör för mig till de där ikoniska skivorna som verkligen formar ens musiksmak och sätter ribban med vilken alla framtida musikupplevelser kommer jämföras. Och 90125, som släpptes ungefär då jag började lyssna på Yes, var bra på ett helt annat sätt. Framför allt blev jag smått förälskad i Trevor Rabins gitarrspel, och kommer än idag på mig själv med att väva in hans fraseringar i mitt eget gitarrspel.

Så när Jon Anderson och Rick Wakeman gaddar ihop sig med Trevor Rabin (under det smidiga namnet Yes featuring Jon Anderson, Trevor Rabin, Rick Wakeman) kan det inte bli annat än bra. Off to London, baby!

Setlist Hammersmith Apollo 19 mars 2017

Cinema – 90125’s instrumentala mittpunkt. Ståpäls. Noterar att Rick Wakeman har elva klaviaturer på scen.

Perpetual Change – Här kliver Jon Anderson in, och det slår mig för första gången hur kort karln är. Han har ett eget podium och väl tilltagna skosulor, och räcker ändå knappt upp till axlarna på Rick Wakeman och Trevor Rabin (som i och för sig är ganska långa båda två). Och det låter kort och gott skitbra. Rabin spelar i och för sig fel några gånger, men det gör inget. Allt är som det ska.

Hold On – Oj, vad Rabin shreddar. Han ser verkligen ut att ha kul! Måste vara hemskt trist att livnära sig på att komponera biffiga soundtrack till Jerry Bruckheimer-filmer dagarna i ända, så han förtjänar lite semester från sitt daytime job. Det här är det han är ämnad att göra, dammit!

I’ve Seen All Good People – Låter helt fantastiskt med alla stämmor och allt annat.

Trumsolo – Lou Molino III i ett svängigt, men på aningen långt solo. Första gången jag hörde honom var på Trevor Rabins soloplatta Can’t Look Away från 1989. Då tyckte jag han lät lite som Jeff Porcaro. Här är det mer Bill Bruford. Bra!

Lift Me Up – Bra låt från Union-plattan, välsjungen av Trevor Rabin. Dock tycker jag inte den passade in i det här sammanhanget. Transportsträcka.

And You and I – Kvällens enda låt från Close to the Edge. Snyggt. Mäktigt.

Rhythm of Love från Big Generator har kanske aldrig varit min stora favorit. Här kändes det lite som en transportsträcka, även om jag varit med om tristare sådana.

The Meeting – En i sammanhanget lite udda fågel, hämtad från Anderson Bruford Wakeman Howe-plattan från 1989, men ack så fint Jon och Rick framför den.

Heart of the Sunrise från Fragile. Dynamik deluxe.

Changes – Ohmygawd så jag kämpat med att räkna taktarten i introt till den här låten. Och när man väl klurat ut att det är 7/8, 7/8, 3/8 så kommer den där jävla ackeguran och ställer till det med att spela 4/4 mot uddagalenskaperna. Det låter fantastiskt bra om allt, inklusive den där harmonizern från anno 1983. Allt sitter. Älskar den här låten.

Long Distance Runaround – Poplåt med världens knäppaste riff.

The Fish (Schindleria Praematurus) – Jag vet inte vad det är med vänsterhänta basister, men jag får alltid en olustig känsla av osäkerhet när jag ser en. Vänsterhänta gitarrister har jag inga problem med (Jimi, någon?) men en basist ser bara bakvänd ut, och jag liksom väntar på att han ska snubbla och allt ska skita sig. Ingenting sket sig här, Mr Pomeroy gör en formidabel Squire-tribut.

Awaken – En av bandets i mitt tycke bästa låtar, och en av konsertens höjdpunkter. Över 20 minuter krångligheter, med Jon Anderson på bärbar harpa. Bara det!

Owner of a Lonely Heart – Skulle kunna känts som en pliktskyldig måste-låt, ungefär som det brukar kännas när Stevie Wonder spelar I Just Called to Say I Love You (utan andra jämförelser), men det blev faktiskt riktigt kul – särskilt när Rabin och Wakeman tar ett par vändor runt i publiken och soloduellerar.

Encore:
Roundabout – En av favoritlåtarna, som jag hade skyhöga förväntningar på MEN NEJ VAD HÅLLER DE PÅ MED? Tyvärr fungerar inte Rabins gitarrspel alls i den här låten. Fort, flaxigt och helt fel, och det var första gången under konserten som jag verkligen saknade Steve Howe. Inte en optimal avslutning på en i övrigt fantastisk konsert.

Det främsta jag tar med mig från den här konserten är hur kul gubbarna verkade ha. Ser fram emot en studioplatta!

Pin It on Pinterest