Billy Cobham, Fasching 6 februari 2018

Billy Cobham, Fasching 6 februari 2018

Så var första konserten för 2018 avklarad, lite så där halvspontant inplanerad (spontan i ordets vidaste bemärkelse, eftersom vi bokade biljetterna förra veckan). Kompisarna Magnus och Thomas tyckte det var läge för lite tisdagsfusion på gamla stamhaket Fasching, och det är klart man hänger på en musikkväll tillsammans med två av sina bästa vänner sedan gymnasietiden. Så efter en snabb burgare glider vi in på Stockholms främsta jazzklubb och lyckas knipa platserna direkt till höger om scen, som i avsaknad av bordsplats (exklusivt för ätande gäster och brukar bli slutsålda långt innan konserten) ger en skön närhet till bandet där man kan kolla över axeln (på i det här fallet klaviaturisten) och få en closeup på knappar, noter och flinka fingrar. Plus en hygglig möjlighet till bra bilder, något som Thomas tagit fasta på och gett ut en hel bok med fantastiska musikbilder, varav många från Fasching. Köp boken ”Mest jazz” här!

Förutom den nu 73-årige Cobham bakom sitt gigantiska trumset (vi räknade till 9 pukor, nästan Neil Peart-klass) består det kompetenta bandet av Jean-Marie Ecay på gitarr, Christian Galvez på bas, Camelia Ben Naceur på klaviatur och brittiske Junior Gill på hör-och-häpna oljefat. Just oljefat kanske inte är det instrument man först och främst förknippar med jazzrock, men här har vi öppna sinnen. Bara några toner in i öppningslåten Mirage börjar jag inse att det är fel att se oljefaten som just oljefat. Tänk istället vibrafon, så blir det bra. Och bra blir det. Vilken lirare han är, Junior Gill!

Jean-Marie Ecay

Jean-Marie Ecay, mästare i den olympiska grenen ”Jazz face”. Bild: Moi

Bandet är minst sagt virtuost, och alla är fenomenala solister. Franska gitarristen Jean-Marie Ecay:s spelstil påminner en hel del om både Scott Henderson, Mike Stern och Frank Gambale (dvs en riktig fusiontomte!), men han räds varken att dra en och annan Jimi-räka (mitt i ett solo dyker riffet till Purple Haze upp), eller att under softare partier svänga en smula åt Gilmour/Latimer-hållet. Det går bitvis fortfortfort, och skulle lätt kunna urarta i tråkig hundratjugoåttondels-shredd och 100 mete e-sträng, men räddningen är ett häng av guds nåde. Ecay har dessutom ett sånt där hårt, naket och utelämnande gitarrljud (strata och Fender Twin), som framhäver varenda liten detalj istället för att maskera eventuella teknikmässiga orenheter i spelet. Och just orenheter är inte den gode Jean-Marie:s grej. Full pott, says moi.

Vi stod som sagt alldeles bakom klaviaturissan Camelia Ben Naceur (från Frankrike, även hon), vars hockeyfrilla skulle smält in formidabelt bland vilket pudelrockband som helst 1989. Vad gäller spelet fanns inga spår av vare sig Poison eller Cinderella, det här är en riktig fusionlirare som med ena handen på Rhodespianot och andra på Moogen lätt matchar sina företrädare i Cobhams band. Riktigt, riktigt bra!

Nej, det är inte Charles Manson som spelar bas. Christian Galvez, goddamnit! Bild: Thomas Niemi

De inledande spåren Mirage och Obliquely Speaking lägger verkligen ribban för kvällen; nu blir det jazzrock! Cobham kommenderar bandet med sedvanlig pondus, och även om allt kanske inte sitter hundraprocentigt svänger det som bara den.

Bäst

Bästa låten är i mitt tycke den lugna Panama, som inleds med ett helt sagolikt bra ensamsolo av den chilenske basisten Christian Galvez, användandes alla 10 fingrar (med anmärkningsvärt långa naglar, kan tilläggas) och 6 strängar, freezepedal och dist på en märklig halvakustisk bas som låter fenomenalt bra. Så snyggt! Galvez är i mina öron den stora stjärnan på scen, vilket säger en hel del i det här sällskapet.

Sämst

Kvällens lågvattenmärke måste vara Stratus (från legendariska skivan Spectrum), som pliktskyldigast hasplas igenom i ett rasande tempo. Stratus är en fantastisk låt, och för många en naturlig inkörsporten till jazzfusion. Man skulle rent av kunna kalla låten för Billy Cobhams Sledgehammer, eller varför inte Owner of a Lonely Heart – dvs hitlåten som måste spelas, men kanske inte med hela hjärtat. För det låter onekligen oinspirerat, hafsigt och trött. Men Stratus är en låt jag hört så många gånger (och även spelat i OddGrooves tillsammans med Mange) i så många bra versioner att det gör inget att den slarvas bort på det här sättet.

Intryck överlag: Typ 4 av 5.

Kvällens låtlista

Mirage
Obliquely Speaking
Cancun Market
Eye of the Needle
Stratus
AC/DC
Panama
Crosswinds
Na Pasashok
Red Baron

Bilder: Thomas Niemi

SAGA, Fryshuset Klubben, 23 november 2017

SAGA, Fryshuset Klubben, 23 november 2017

Jag har gillat SAGA skarpt ända sedan jag vid 12 års ålder fick plattan Worlds Apart, en skiva som än idag är på min öde ö-lista. Tillsammans med Rush och Marillion var SAGA ett av de band som transformerade min musiksmak från hårdrock till symfonirock. Deras fem första skivor har i perioder gått varma hemma hos mig, med Worlds Apart från 1981 som favorit, tätt följd av Silent Knight som släpptes året innan.

Och nu är det dags att säga hejdå, eftersom bandet annonserat att de lägger av efter turnén. För mig, som aldrig sett SAGA live, blev det alltså enda kvarvarande chansen att se dem, och eftersom jag inte var tillräckligt snabb på bollen till den ordinarie spelningen blev det alltså biljett till extrakonserten. På Fryshuset Klubben, en lokal där jag tidigare bland annat sett Spock’s Beard och Steve Vai. En av mina favoriter bland Stockholms musikställen, främst för den intima atmosfären – eftersom stället max tar in 800 personer.

Pockets – The Not Just for Pants Tour 2017

Akustiskt set: Pockets

Kvällen inleds med ett akustiskt set med förbandet Pockets, som alltså är SAGA själva. Scenen är utformad som ett bibliotek, med bandets karaktäristiska rymdsyrsa i förgrunden, och slagverk- och keyboardpodier har designats att se ut som bokhyllor. Riktiga böcker ligger dessutom utspridda runt om. Setet inleds med att Michael Sadler och Jim Gilmour spelar Images (Chapter 1) från Images at Twilight. Finstämt.

Sedan följer klassiker som Time to Go, The Perfectionist, No Regrets och ett medley från Trust-plattan, för att avslutas med en riktigt bra version av The Security of Illusion. Gilmour spelar förutom piano både klarinett och dragspel, och det passar riktigt bra. Jag avskyr visserligen dragspel, men kan i händerna på Jim Gilmour. Trummisen Mike Thorne spelar, förutom ”vanligt” slagverk, på en uppsjö av skrammelmojänger, som från där jag stod såg ut som en samling pokaler och vaser. Och det funkar!

Stämningen är avslappnad. Sadler och Gilmour sitter och munhuggs, och drar skämt om hur diviga de där rockstjärnorna i SAGA är, och att det är först nu de har börjat få umgås med bandet. Men det är kul att få komma ut på turné!

Det är kul, charmigt, ibland lite småtaffligt och alldeles, alldeles underbart. Jag är glad över att ha fått se Pockets på deras debut-turné 🙂

Elektriskt set: SAGA

Efter en del plockande på scen drar konserten igång på allvar, och Pockets byter skepnad till SAGA. Konserten inleds med Take a Chance, How Long och On the Loose i en följd, och jag fullkomligen skriker av glädje. Jag är 13 år igen!

Sångaren (tillika keyboards och bas på en låt) Michael Sadler är en fantastisk frontfigur, och vilken energi karln har! SAGA:s musik må inte vara universums mest spontana, men det kompenserar Sadler med att interagera med publiken och springa runt och småskämta med både resten av bandet samt ljudtekniker och roadies.

Och vid 63 års ålder är hans röst lika bra som den alltid varit. Full poäng.

Jag har i ärlighetens namn aldrig varit något större fan av SAGA:s gitarrist Ian Crichton. Missförstå mig rätt; jag älskar hans arrade slingor som tillsammans synthstämmorna verkligen definierar bandets sound. Till exempel det instrumentala partiet i On the Loose, vilket är en av de där stunderna som alltid ger mig gåshud (och som jag i min ungdom har lagt ner åtskilliga kalenderveckor på att försöka kopiera). Och han spelar tekniskt oklanderligt. Men, i mitt tycke är han en tämligen ointressant solist. Hans tunna, scoopade laserdistljud, sjösjukesvaj och pinch harmonics som han envisas med att lägga in i tid och otid går bara rakt förbi mig. På de tidiga plattorna var hans ljud mindre distat, och i mina öron mycket bättre. Han spelade då dessutom på en Les Paul, utan sjösjukeframkallande svaj.

Lead-keyboardisten Jim Gilmour är en av de där ikoniska instrumentalisterna jag avgudade som tonåring, och hans syntslingor har gjort djupa avtryck på min musikaliska utveckling. Han har ett 15-tal klaviaturer på scen, varav säkert 10 CME Air, som trots att de har fullstora tangenter inte är större än en iPad. Prylgalningen i mig blir ganska sugen! Sångmässigt har han dock sett bättre dagar. Scratching the surface låter verkligen inte bra, och jag förstår inte varför Michael Sadler väntar till sista refrängen med att lägga på den övre oktaven.

Några höjdpunkter

  • Introt till Careful Where You Step är ett av de bästa någonsin
  • Mouse in a Maze
  • Someone Should
  • On the Loose. Alltid.
  • Wind Him Up, som synkas med bilder från Rock Am Ring 1985, är i mitt tycke en av bandets allra bästa låtar – och som sista extranummer är den kort och gott fullkomlig.

Och OK, det är klart att jag saknade några låtar. Jag råkade få syn på Jim Crichtons låtlista när en roadie tejpade fast den vid hans Moog, och jag visste därför att den innehöll ett tredje extranummer: Den suveräna Compromise från Silent Knight. Men det blev tji tredje extranummer. No Stranger hade också varit en bonus, men det är petitesser i sammanhanget – det här var en av årets bästa konserter. Det känns vemodigt att bandet lägger av efter detta, men de avslutar med flaggan i topp.

Tack, SAGA!

 

Queen + Adam Lambert, Friends Arena 21/11

Queen + Adam Lambert, Friends Arena 21/11

Så, då har man alltså sett Queen för andra gången – denna gång med Adam Lambert bakom mikrofonen. Första gången var 1986, jag var 15 år och hade precis gått ut nian. Jag hade dessutom förmodad hjärnskakning efter att ha blivit nersparkad på skolavslutningen kvällen innan, till följd av att jag i vanlig ordning inte kunnat hålla käften när ett gäng tuffingar från Jakan Kickers mobbade några av mina kompisar. Jag hade alltså rejäl huvudvärk och yrsel, varför minnet från den konserten är aningen luddigt. Jag minns dock att Gary Moore (en av mina dåtida gitarrhjältar) var riktigt bra, och är evigt tacksam för att jag fått se honom live innan han gick bort för några år sedan. Just vid det tillfället hade jag gjort till min livsuppgift att planka hans solon på Empty Rooms, exakt som han spelade på dubbel-liven We Want Moore från 1984, och ett mål för dagen (förutom att släpa mitt bultande huvud till Råsunda) var att höra mannen, myten, konceptet spela just de solona i nuet. Jag såg bara halva Queen-konserten innan jag stapplade hemåt.

2017

Det var 1986, nu är det 2017. Och det är dags igen, den här gången med min 14-åriga dotter (som fått konsertbiljetten i födelsedagspresent) och hennes kompis som synnerligen taggade följeslagare. Innan vi går vidare är bet bara en sak vi bara måste få ur världen: Vissa recensenter (kvällspressen, I’m looking at you) ojjar sig över att Adam Lambert inte är någon Freddie Mercury, och därför kan aldrig den nuvarande sättningen vara Queen på riktigt, och ska jämföras med vilket tributband som helst.

Min fråga är då: Hade någon faktiskt förväntat sig det? Finns det någon normalfuntad människa som på allvar jämför Adam Lambert med Freddie Mercury, och går besviken från en Queen-konsert 2017eftersom Adam inte är Freddie? Det är väl klart att Lambert inte är någon Freddie Mercury! INGEN kommer någonsin kunna mäta sig med Freddie Mercury, något Lambert snabbt avhandlar under en ödmjuk och underhållande monolog om hur han känner inför att turnera med dessa rocklegender. Jag tror inte herrarna May och Taylor skulle kunna hitta en mer passande frontfigur till Queen än just Adam Lambert, som är en gudabenådad sångare och frontfigur. Så det så.

Konserten och låtval

Vi bjuds på en hitkavalkad utan dess like, med alla listettor i ett hejdlöst tempo. Jag hörde förresten någonstans att Queen är det enda bandet i världen där alla fyra originalmedlemmar skrivit flera listettor, och dessutom är invalda i Songwriters Hall of Fame. Vet inte om det stämmer, men det låter inte orimligt.

Och det är just det som gör att jag inte är 100% övertygad; bandet spelar bara sina hits. Till publikens förtjusning, så klart. Och självklart ska de ju spela We are the Champions, Another on bites the Dust osv. Men att man inte spelar en enda låt från någon av de två första skivorna är en gigantisk miss i mina öron. I mitt tycke är Queen II deras allra bästa platta, och även om jag kanske inte hade förväntat mig Ogre Battle eller March of the Black Queen, kunde vi väl åtminstone fått höra Seven Seas of Rye?

Kvällen, i punktform

  • Ruskigt coolt scenbygge, med robotfiguren från News of the World i någon slags 3D-animation som verkligen ser äkta ut.
  • Brian Mays gitarrsolo var verkligen urtrist.
  • Fantastisk sång överlag, inge bara av Lambert – utan också av Brian May och Roger Taylor. De tre inhyrda kompmusikerna bidrar dessutom verkligen till stämsången (återigen, JAG VILL HÖRA SEVEN SEAS OF RYE)
  • Who wants to live forever – oh, en sådan gåshud!
  • Under Pressure – Roger Taylor gör Bowies delar alldeles formidabelt
  • Dottern var mycket nöjd med sin 14-årspresent.
Magma, Kulturhuset Studion 27/10

Magma, Kulturhuset Studion 27/10

Det är nu några dagar sedan jag såg Magma live på Studion, och jag är fortfarande helt tagen av upplevelsen. Jag stod längst fram, och hörde scenljudet nästan lika väl som ljudet från PA-anläggningen. Håret fladdrade av lufttrycket från basen. Vibrafonen (som stundtals spelades med stråke) klingade som en angenäm version av tinnitus i mitt vänstra öra. Sången och polyrytmiken hypnotiserade mig. Jag har varit på många fantastiska konserter, men har få gånger blivit så golvad som av Magma i fredags.

Magma är ett ganska konstigt band. Och svårförklarat, särskilt på en middagsbjudning där ingen annan gillar prog och man desperat vill dela med sig av en stor musikupplevelse (jag i lördags, thankyouverymuch). Musiken kan liknas vid en blandning av progressiv rock, jazzfusion, modern klassisk musik, gospel och alternativ 70-talsteater. Det finns ett tydligt släktskap med Zappa, Mahavishnu Orchestra och King Crimson, och bandet listar också Carl Orff och John Coltrane som stora influenser. Inget för popsnören, med andra ord!

Trummisen och huvudsakliga låtskrivaren Christian Vander, som är klassiskt utbildad slagverkare, bildade bandet i Paris i slutet av 60-talet. Han hade skyhöga mystiker-ambitioner och (får vi förmoda) tämligen god tillgång på sinnesvidgande substanser. Merparten av bandets verk avhandlar en ganska snurrig historia om en samling spirituellt upplysta människor som några sekel fram i tiden flyr en döende jord till planeten Kobaia, där de bosätter sig och snart hamnar i bråk med planetens ursprungliga invånare. Storyn utspelar sig under många akter, med massor av prequels och sequels. Som det anstår en god rymdsaga.

Och när han ändå var igång passade Monsieur Vander på att hitta på ett eget språk, Kobaianska, som merparten av bandets verk sjungs på. Det skulle alltså ha varit svårt svårt att sjunga med i refrängerna, om det nu funnits några refränger. Jag såg för övrigt inte ett enda textblad på scen, vilket är sjukt imponerande. Jag menar, själv brukar jag ha svårt att komma ihåg texten till Purple Haze och Mustang Sally. Oh, well…

Christian Vander

Christian Vander tar en paus från trummorna för att sjunga den finstämda Ehn Deiss. Och ja, han har på sig en one-piece. Oklart varför?

Låtlistan är dock inte så svår att komma ihåg; den består nämligen av två låtar, plus ett kortare extranummer. Vi bjuds Ëmëhntëhtt-Ré (som klockar in på ca 45 minuter), Theusz Hamtaahk (blott 35), och slutligen Ehn Deiss (typ 5-6 minuter).

Att 69-årige Christian Vander är en fenomenal trummis framgår genom att lyssna på vilken Magma-platta som helst, men man förstår inte riktigt hans storhet förrän man sett honom live. Han fullkomligen leker med alla taktarter och polyrytmer. Ibland släpar han aningen efter resten av bandet, ibland lite före, och stundtals spelar han liksom runt de andra i snirkliga kringelikrokar, för att komma tillbaka med en distinkt 16-delssynkop. Och det finns stunder under konserten då han spelar så out att jag är helt övertygad om att ingen på scen kommer hitta tillbaka till ettan (eller sjuan, nian eller tretton och en halv). Men så plötsligt bara smäller det till, och alla landar perfekt på samma slag. Och min käke dunsar i golvet.

Basisten Philippe Bussonnet rör knappt en min under hela konserten. Fingrarna rör han dock på. Det är snortajt, svängigt och mycket tekniskt, utan att det för den skull blir uppvisning. Han spelar, precis som sin föregångare Jannik Top, på en jättedistad fyrsträngad bas med B, E, A och D-sträng. Full poäng.

Stella VanderIsabelle Feuillebois och Hervé Aknin (och stundtals även Christian Vander) bjuder på bland den mest fulländade stämsång jag någonsin hört. De har alla solopartier, men det är när de tre rösterna tillsammans rör sig i täta och bländande vackra harmonier över det stundtals disharmoniska kompet som det verkligen lyfter. Allt med stor dynamik från knappnålstyst till fullt spett.

Hervé Aknin och Stella Vander visar var skåpet ska stå vad gäller stämsång. OMG.

I likhet med Christian Vanders trumspel måste Magmas musik upplevas live för att man till fullo ska förstå dess storhet. Om jag ska klaga på något, så saknade jag bandets i mitt tycke bästa verk Mëkanïk Dëstruktïẁ Kömmandöh, som enligt uppgift spelats tidigare under turnén. Men det är en minor i sammanhanget. Ytterligare en 40-minuterslåt kanske hade varit i mastigaste laget. Så jag får hoppas de spelar den nästa gång.

Tack Magma för en oförglömlig kväll!

Dianne Reeves, Kulturhuset 6/10-2017

Dianne Reeves, Kulturhuset 6/10-2017

Jag har varit ett stort fan av Dianne Reeves sedan mitten av 90-talet. Hennes jazztolkningar av artister som Peter Gabriel och Joni Mitchell är geniala, och plattan Quiet after the storm från 1995 hör till mina absoluta favoriter – oavsett genre. Jag såg henne senast på Stockholm Jazz 1996 (tror jag), då festivalen höll till på Skansen. Det var en stor upplevelse. Jag kommer särskilt ihåg pianisten David Torkanowsky som, förutom att vara en virtuos pianist, kommenderade bandet på ett närnast Zappa-eskt sätt – med allt från subtila gester till att vifta med hela kroppen. Nu, 21 år senare, öppnar Dianne Reeves Stockholms jazzfestival på Kulturhusets stora scen. Och mina förväntningar är givetvis skyhöga.

Första låten, en cover på Fleetwood Mac’s Dreams, verkar tjänstgöra som uppsjungning. Det låter tämligen illa om sången, och det låter som Reeves kämpar hårt för att hitta rätt. När låten avslutas med en improviserad text om inställda flyg, lång väntan på (flera!) tyska flygplatser och borttappat bagage klarnar dock det hela. Bandet har efter en minst sagt strulig flygresa kommit till Kulturhuset endast 45 minuter innan giget, och inte haft tid med något annat än att själva komma på plats. Så den taffliga starten är ursäktad!

Sen lossnar det, och sången sitter perfekt under resten av konserten. Bandet är, efter den något hafsiga inledningen, ruskigt bra. Pianisten (uppfattade inte namnet, André någonting. Enligt programmet skulle det varit Peter Martin, och det här var inte han) hade tydligen anslutit för endast fyra dagar sedan, precis när turnén inleddes. Vilket märktes, för han läste innantill stora delar av konserten och släppte inte riktigt loss förrän på slutet.

Höjdpunkter

  • George Gershwin’s Our love is here to stay börjar sparsmakat med sång och nylonsträngad gitarr, spelad av den absolut fenomenale brasilianske gitarristen Romero Lubambo, och utvecklas till en osannolikt vacker kaskad av ackord och toner innan resten av bandet kommer in. Reeves och Lubambo är extremt samspelta och följsamma, och liksom dansar sig igenom alla små ackord och licks. ”My brother from another mother”, som Reeves uttrycker det. Det är så bra att jag får tårar i ögonen.
  • Den improviserade funkiga duetten mellan Reeves och basisten Reginald Veal, med text om bland annat masskjutningen i Las Vegas och den senaste tidens orkaner. Aktuellt och mycket starkt.
  • Alla små improviserade textändringar och -adaptioner, som till exempel när en mobiltelefon i publiken ringer – och Dianne Reeves elegant väver in det i texten hon just sjunger.

Konserten känns aningen i kortaste laget, och jag saknar flera låtar, bland annat Nine från ovan nämnda Quiet after the storm och flera låtar från hennes senaste platta Beautiful Life. Men hela sällskapet går från Kulturhuset med sådana där fåniga leenden på läpparna, som man bara har efter en stor musikupplevelse. Tack Dianne Reeves!

Ghost – Gröna Lund 29 september 2017

Ghost – Gröna Lund 29 september 2017

I fredags var det dags att se Ghost för andra gången i år, och tredje totalt. Förra gången var på Hovet i slutet av april, och det var väldigt bra, trots att vi hade de absolut sämsta tänkbara platserna – längst bak och längst upp. Den här gången var vi betydligt närmare, på ett knökfullt Gröna Lund. Vi var tidiga, och fick följaktligen en hel eftermiddag med åkning på Grönan, och efter en tveksam schnitzel på Biergarten värmde vi passande nog upp med House of Nightmares strax innan vi armbågade oss in i folkhavet. House of Nightmares är för övrigt jätteläskigt. På riktigt. Min puls måste ha närmat sig 200 när vi stapplade förbi den sista zombien. Jag har alltid varit ett stort skräckfilms-fan, men känner att jag blivit lite harig på gamla dar. Oh, well…

Konserten, då? Jo, det mesta var ju sig likt jämfört med Hovet, eftersom det är samma turné. Låtlistan bjöd på två överraskningar; Elizabeth och Deus in Absentia. Tyvärr varken Guleh eller Bible den här gången. Bandet var tajtare än förra gången (fantastiskt solitt komp, med bland annat en basist som imponerade stort)), ljudet var superbt (Nördobservation: Det lät som att man använt exakt samma samplingar på golvpukorna som på Meliora-plattan, du vet det bombastiska dundret med den distade efterklangen. Säkerligen var de också med på Hovet, men drunknade i ljudgröten), gastarna var mindre spralliga och hoppade egentligen bara runt så där under Mummy Dust och Absolution. Och en Papa III i högform.

När Meliora släpptes för drygt två år sedan lyssnade jag på den så mycket att jag faktiskt blev tvungen att ta en Ghost-paus, eftersom jag inte ville bli urless på en så bra skiva. Och efter att ha sett bandet två gånger på ett halvår är jag fortfarande inte trött på dem! Men nu ser jag fram emot april, då nya plattan släpps – och Papa IV introduceras.

Pin It on Pinterest