Rival Sons, Gröna Lund 18/8-2017

Rival Sons, Gröna Lund 18/8-2017

Så var det dags för en rejäl dos rock’n roll när Rival Sons kom till Grönan och bjöd på organiskt ös utan vare sig förinspelade bakgrunder, koreografi eller fyrverkerier. Det är slamrig, svängig, psykedelisk och soulig vintagerock med tydliga influenser från bland andra Led Zeppelin, Humble Pie, Small Faces och The Doors. Och jag var där! Och jädrar vad bra det var! Det mesta låter mycket bättre live än på platta, och framför allt sången lyfts till en ny nivå.

Jay Buchanan är en minst sagt energisk frontman, som inte sparar på krutet – varken med sitt innerligt predikande mellansnack om ”togetherness” eller sitt Robert Plant-liknande ylande långt uppe i registret. Det låter som sagt fantastiskt bra, men jag kan inte låta bli att undra hur rösten kan hålla en hel turné. Man bara väntar på att den ska spricka i en präktig James LaBrie-tupp, men rösten håller hela vägen.

Scott Holiday är coolheten själv med sina Firebird-gitarrer, Orange-stärkare och hundratals fuzzboxar som matchas av välpressad kostym och solglasögon. Och rockiga riff! Med diverse oktavfuzzar låter hans gitarr låter bitvis lite som Jon Lords Hammond C3 ”The Beast” i tidiga Deep Purple.

Michael Mileys trumspel kan beskrivas som en blandning av John Bonham och Keith Moon, med stänk av Clyde Stubblefield och Dave Garibaldi. Det låter dock inte riktigt lika bra live jämfört med plattorna. Bra, men jag hade högre förväntningar. Han spelade dessutom ett riktigt tråkigt trumsolo, som jag utan problem hade klarat mig utan. Pluspoäng för Gretch-trummorna!

Två låtar jag verkligen saknade var Thundering Voices och Fade Out från senaste plattan. Bäst var Pressure and Time och Soul, med god konkurrens från det flummiga introt till Hollow Bones Pt 2.

Lysande bra!

Låtlista

Hollow Bones Pt 1
Electric Man
Good luck
Tied up
Pressure and Time
Memphis Sun
Where I’ve been
Face of light
Torture
Soul
Open my eyes
Hollow Bones Pt 2
Keep on swinging

 

 

Ed Sheeran, Globen 30 mars 2017

Ed Sheeran, Globen 30 mars 2017

Är det OK att recensera en konsert en och en halv månad efteråt? Tja, med vetskapen om min förmåga att hålla deadlines är det kanske inte så pjåkigt i alla fall. Hur som helst var jag och såg Ed Sheeran på Globen tillsammans med min 13-åriga dotter Karolina en torsdagkväll i mars.

Det är alltså Karolina som fått mig att börja lyssna på Ed Sheeran, vilket jag är enormt tacksam för. Mina försök att introducera Mahavishnu Orchestra, Frank Zappa och King Crimson för henne har kanske inte direkt varit helt lyckade, och därför är det extra kul att vi kan hitta en gemensam artist som båda gillar (OK, jag gillar Ed Sheeran. Hon avgudar honom). Jag har tidigare främst beundrat honom som låtskrivare, men imponeras stort av hans förmåga att ensam på scen trollbinda hela Globen. Med hjälp av loop-pedaler och en ganska cool ljusshow, ska tilläggas.

Ed, var är du?

Publiken bestod till största delen av tonårstjejer, varav några med antingen pappor eller pojkvänner i släptåg, och jag känner mig nöjd med att ha dragit upp medelåldern en aning. Karolina sitter med glasartad blick, sjunger tyst med i alla låtar samtidigt som hon filmar, plåtar och skickar snaps till kompisarna. Alla sjunger med, eller rättare sagt skriker på Beatleshysteri-manér, och jag förbannar mig själv för att jag alltid glömmer öronproppar när jag går på konsert (drar mig till minnes en Dream Theater-konsert för ett tiotal år sedan, som gjorde ont i veckor efteråt). Fast jag undrar om vanliga öronproppar är särskilt effektiva för tonårstjej-frekvenser…?

Alla hits spelas. Bästa låtarna är Bloodstream, Sing, Thinking Out Loud och I See Fire.

Jag känner dock att vi måste prata lite om loop-pedaler (alltså en liten apparat som gör att man kan spela in fraser och trigga samtidigt som man spelar och sjunger, och därmed kompa sig själv utan att använda backings. Lite halv-live, sådär). Den norske multiinstrumentalisten Bernhoft och Youtube-fenomenet Walk Off The Earth brukar köra samma upplägg, plus en uppsjö andra artister – och det känns ofta lite krystat. Det är lätt att det blir en gimmick, men Ed Sheeran är verkligen mästerlig i sitt loopande. Men… det skulle vara kul att se honom med ett riktigt band!

Överlag en väldigt bra konsert, och framför allt är jag nöjd att få lite musikalisk pappa/dotter-tid.

 

KISS, Tele2 Arena 6 maj 2017

KISS, Tele2 Arena 6 maj 2017

Brasklapp nummer 1: Innan jag börjar vill jag bara ha en sak ur världen: Paul Stanleys sång lät hemskt illa. Så där, nu har jag sagt det. Paul Stanley är i normala fall en av mina favorit-rocksångare, men det är tyvärr bara att konstatera att hans röst har passerat sitt bäst före-datum. I god fart.

Brasklapp nummer 2: Det här var första gången jag ser KISS live. För mig handlar KISS om ren och skär nostalgi, vilket innebär att det här på intet sätt är någon objektiv recension, utan snarare utifrån perspektivet hur jag lyssnade på dem som 12-åring. Så häng med 34 år tillbaka i tiden!

Med det sagt tycker jag konserten var grymt bra. Vi bjuds på en jämn ström av bomber och granater, eldsprutning, konfetti, höj- och sänkbara podier. Alla på scen gör exakt det de ska göra (ja, kanske med undantag för Paul Stanleys sång då…) och bandet spelar i stort sett alla stora hits utom Heaven’s on Fire, som jag inte saknar ett dugg. Låtar jag faktiskt saknade var Creatures of the Night, God of Thunder och Beth. Höjdpunkter var Black Diamond och Psycho Circus.

Jag var som sagt ett stort KISS-fan när jag var ungefär 12 år, och jag fortsatte lyssna på dem en bit in i tonåren. Kanske inte så mycket plattorna som släpptes efter Creatures of the Night, men allt fram tills dess diggade jag när tillfälle gavs. På den tiden fanns ju inte allt tillgängligt samtidigt – utan man fick spara för att köpa alla LP-skivor, låna av kompisar och banda, önska sig i julklapp och hoppas att några av låtarna skulle spelas i radioprogrammen Hårdrock och Rockbox med Pär Fontander. But I digress…

Ace Frehley är en av de tidiga gitarrhjältar som jag nuförtiden sällan lyssnar på, men jag har på senare år insett att hans gitarrspel betytt en hel del för mig. Jag kunde lyssna på hans ensamsolo i Shock Me från Alive II-plattan om och om igen. Och när jag hör Tommy Thayer spela rollen som ”Spaceman” slås jag av hur mycket jag uppskattar att han spelar precis som Ace, utan att försöka förnya eller briljera med ekvilibristiska utsvävningar (som tidigare Ace-standins). Hans vibrato är närmast kusligt likt Ace’ och de flesta solona är kopierade ton för ton. Som jag tidigare skrev om Ghost: Vill jag höra improvisationer går jag till Fasching istället. Här är showen det viktiga, och Tommy Thayer gör precis det han ska göra.

Eric Singer gör också det han ska, dvs låta som Peter Criss. Och det gör han. Med bravur. Vad man än tycker om Gene Simmons är hans blodspottande bassolo stor komedi, särskilt när han grimaserar lite på samma sätt som Stevie Riks gör i sina Bee Gees-parodier (fniss). Han har aldrig varit någon stor sångare, men rösten håller rakt igenom. Och Paul Stanley är en showman av rang, även om rösten inte längre räcker till – ens till mellansnacket.

Med ovan nämnda brasklappar tycker jag det var en grymt bra konsert. Vill jag se KISS igen? Nej, det räcker så.

Set list

Gene Simmons

Gene Simmons och Pennywise från IT – Lika som bär!

Deuce

Shout it out loud
Lick it Up
I Love it loud
Love Gun
Firehouse
Shock me
Flaming youth
War machine
Crazy crazy nights
Cold gin
Say yeah
Let me go rock’n roll
Psycho circus
Black Diamond
Rock n roll all night
I was made for loving you
Detroit rock city
Raul Midon, Fasching 29 april 2017

Raul Midon, Fasching 29 april 2017

Fasching den 29 april 2017. Jag sitter vid ett av borden på övervåningen, precis mitt emot scen. Jag har ett sådant där fåraktigt, lyckligt flin på läpparna och applåderar så att handflatorna ömmar. Raul Midon har just spelat kvällens sista nummer och jag vill bara ha mer – trots att konserten hållit på i två timmar. Vi har innan konserten pratat om spellistor med låtar som ger en gåshud, och jag tror hela kvällens setlist skulle kvala in på den listan.

För den som inte känner till Raul Midon (vilket tyvärr är alldeles för många) är han lite grann som en latinsk kombination av Donny Hathaway och Sting, plus ett stänk Paul McCartney och Paco De Lucia. New York Times har passande kallat honom “A one-man band who turns a guitar into an orchestra and his voice into a chorus”. Det hade i och för sig varit roligt att se honom med ett helt kompband (se video längst ner på sidan!), men om någon artist klarar sig utan komp är det Raul Midon.

Det är stundtals naket och avskalat, och stundtals väldigt ösigt. Alltid med ett naturligt sväng. Vi bjuds smäktande soulpop och smattrande flamencofunk för att i nästa stund få höra Midon dra av en jazzstandard. Allt med bravur. När han spelar gitarr med vänsterhanden, congas med höger och samtidigt växlar mellan sång och sin patenterade ”muntrumpet” har jag svårt att inte skrika rakt ut av lycka.

Jag känner mig privilegierad över att få se och höra en sådan världsartist på så nära håll, och samtidigt vemodig över att det bara är ca 100 personer som letat sig till Fasching denna lördagkväll i april. Varför är det inte fullsatt?

Kvällens höjdpunkter: Waited all my life, You and I och den avslutande My One and Only Love. Världsklass, and then some!

Setlist

Pedal to the metal

Sound shadow

Badass and blind

Sunshine

Listen to the rain 

Separate identity (gtr)

Yardbird suite (parker)

Suddenly

Why am I feeling so bad

You and I

Was it ever really Love

Waited all my life 

All that I am

If only

Expression of Love

Here’s to hoping

State of mind

My one and only Love

 

Här är en hel konsert med Raul Midon och Richard Bona från 2011. Jag grämer mig fortfarande för att jag missade dem när de var på Fasching.

Ghost på Hovet, 28 april 2017

Ghost på Hovet, 28 april 2017

Jag har gillat Ghost sedan deras debutplatta som släpptes 2010, men det dröjde till deras tredje skiva, Meliora (2015) innan jag föll som en fura för deras snälla demonrock – och nu älskar jag i stort sett allt de spelat in. Första gången jag såg dem var på en festival, alltså med något bantat set. Nu var det fullt set, plus en surprise-cover på slutet.

Och så här tyckte jag!

The Great Discord

Lite grann som Dream Theater utan shreddande. Aningen enformigt, men kompetent utfört. Bra sång!

Kvelertak

Norsk uggle-metal med åttiotalsriff. Låter som en blandning av true black skogsprimalskrik, öspunk och typ Judas Priest eller varför inte lite AC/DC. Snortajt och klart över förväntan. Stavanger levererar. Eg må ta en tur ut på Jaeren etterpå!

Ghost

Så, äntligen släcks ljuset till tonerna av Jocelyn Pook’s Masked Ball. Stämning! Bandet kliver på och river av Square Hammer, Pinnacle to the Pit, Secular Haze (som min telefon ville autocorrecta till sexterapeut), Con Clavi Con Dio och Per Aspera ad Inferi i en följd. Men oj, vilket katastrofalt dåligt ljud. Trots att båda förbanden lät bra blir de 5 första Ghost-låtarna bara en enda gröt. Det hela känns dessutom lite oinspirerat och hafsigt. Börjar fundera att det var bättre förr, när de ”riktiga” Alpha och Omega var med, men viftar bort de tankarna. Det beror säkert bara på ljudet. Bleh.

Body and blood – Bättre ljud nu. Inte min favoritlåt, men hoppet börjar gro.

Devil church – proggigaste låten, låter en hel del Genesis. Riktigt bra.

Cirice – Papa svidar om till player-påve. Bättre ljud, mer inspirerat och överlag tajtare. Och så in i helvete vad bra det låter. Kul, lite Shine on You Crazy Diamond-inspirerat intro. They are back.

Year zero – Yeah! Osannolikt bra kombination av arenarock, Army of Lovers-disco och soundtrack till valfri ostig italiensk zombierulle från 1983, med en refränghook som slår det mesta. Manskör, kyrkklockor och pukor i halvtempocrescendo sitter som en smäck.
Genialisk låt, fantastiskt väl framförd.

He Is – Jag har tyvärr lyssnat sönder den här låten, men den är bra för det. Kul med allsång!

Absolution – Absolution finns med på spellistan jag brukar köra i gymmet, och när den sammanfaller med bänkpress lägger jag alltid på några kilo till och försöker att inte sjunga med i refrängen. Det som verkligen lyfter den här låten är i mitt tycke det instrumentala partiet i mitten. Allt låter helt perfekt i mina öron.

Mummy Dust – Också på gym-listan. Tyvärr försvinner lite av nyanserna som jag verkligen gillar på studioversionen, och det blir mest en ösig rocklåt. Kul med Keytar-solo!

Zombie Queen – bandets i mitt tycke allra bästa låt. Galen kombo av vemodig ballad, surfgitarr och psykedelisk 60-talssyratripp med stark rockrefräng.

Ritual – så charmigt trallvänlig låt om människooffer.

Extranummer 1: Monstrance clock – Bandets hyllning till den kvinnliga orgasmen. Perfekt sista extranummer, men…

Extranummer 2: Bible – cover på Imperiets Bibel, hämtad från Popestar-EP:n. Trots svajig sång en helt perfekt avslutning med nunnekör och Fia Kempe på överstämma. Det hade ryktats på diverse forum att de repat in Bible för att spela på Hovet, så överraskningen kanske inte var fullständig. Men oj, vilken bra avslutning!

Mycket, framför allt körerna, ligger förinspelat, och arrangemangen är i stort sett identiska med skivorna – och det gör det hela ganska förutsägbart. Men det gör inte så mycket; det är ju liksom inte Ghosts grej med improvisation och utsvävningar. De kör en hårt regisserad show, med skrivna solon och allt noggrant planerat och uttänkt. Så vill man höra bländande improvisationer får man gå till Fasching istället. Med det sagt, det hade varit kul med något oväntat arrangemangsmässigt, typ ett längre synthsolo i Mummy Dust.

När Papa III några sekunder går ur sin karaktär och med smått darrande röst utbrister på svenska ”Stockholm! Från djupet av mitt hjärta… TACK!” kändes det 100% äkta, och jag tror inte jag var ensam i det knökfulla Hovet om att få gåshud just då.

Bra, Ghost!

Anderson, Rabin, Wakeman – London 19 mars 2017

Anderson, Rabin, Wakeman – London 19 mars 2017

Jag är sedan mina tidiga tonår ett stort Yes-fan. Plattor som Close to the Edge, Fragile och The Yes Album hör för mig till de där ikoniska skivorna som verkligen formar ens musiksmak och sätter ribban med vilken alla framtida musikupplevelser kommer jämföras. Och 90125, som släpptes ungefär då jag började lyssna på Yes, var bra på ett helt annat sätt. Framför allt blev jag smått förälskad i Trevor Rabins gitarrspel, och kommer än idag på mig själv med att väva in hans fraseringar i mitt eget gitarrspel.

Så när Jon Anderson och Rick Wakeman gaddar ihop sig med Trevor Rabin (under det smidiga namnet Yes featuring Jon Anderson, Trevor Rabin, Rick Wakeman) kan det inte bli annat än bra. Off to London, baby!

Setlist Hammersmith Apollo 19 mars 2017

Cinema – 90125’s instrumentala mittpunkt. Ståpäls. Noterar att Rick Wakeman har elva klaviaturer på scen.

Perpetual Change – Här kliver Jon Anderson in, och det slår mig för första gången hur kort karln är. Han har ett eget podium och väl tilltagna skosulor, och räcker ändå knappt upp till axlarna på Rick Wakeman och Trevor Rabin (som i och för sig är ganska långa båda två). Och det låter kort och gott skitbra. Rabin spelar i och för sig fel några gånger, men det gör inget. Allt är som det ska.

Hold On – Oj, vad Rabin shreddar. Han ser verkligen ut att ha kul! Måste vara hemskt trist att livnära sig på att komponera biffiga soundtrack till Jerry Bruckheimer-filmer dagarna i ända, så han förtjänar lite semester från sitt daytime job. Det här är det han är ämnad att göra, dammit!

I’ve Seen All Good People – Låter helt fantastiskt med alla stämmor och allt annat.

Trumsolo – Lou Molino III i ett svängigt, men på aningen långt solo. Första gången jag hörde honom var på Trevor Rabins soloplatta Can’t Look Away från 1989. Då tyckte jag han lät lite som Jeff Porcaro. Här är det mer Bill Bruford. Bra!

Lift Me Up – Bra låt från Union-plattan, välsjungen av Trevor Rabin. Dock tycker jag inte den passade in i det här sammanhanget. Transportsträcka.

And You and I – Kvällens enda låt från Close to the Edge. Snyggt. Mäktigt.

Rhythm of Love från Big Generator har kanske aldrig varit min stora favorit. Här kändes det lite som en transportsträcka, även om jag varit med om tristare sådana.

The Meeting – En i sammanhanget lite udda fågel, hämtad från Anderson Bruford Wakeman Howe-plattan från 1989, men ack så fint Jon och Rick framför den.

Heart of the Sunrise från Fragile. Dynamik deluxe.

Changes – Ohmygawd så jag kämpat med att räkna taktarten i introt till den här låten. Och när man väl klurat ut att det är 7/8, 7/8, 3/8 så kommer den där jävla ackeguran och ställer till det med att spela 4/4 mot uddagalenskaperna. Det låter fantastiskt bra om allt, inklusive den där harmonizern från anno 1983. Allt sitter. Älskar den här låten.

Long Distance Runaround – Poplåt med världens knäppaste riff.

The Fish (Schindleria Praematurus) – Jag vet inte vad det är med vänsterhänta basister, men jag får alltid en olustig känsla av osäkerhet när jag ser en. Vänsterhänta gitarrister har jag inga problem med (Jimi, någon?) men en basist ser bara bakvänd ut, och jag liksom väntar på att han ska snubbla och allt ska skita sig. Ingenting sket sig här, Mr Pomeroy gör en formidabel Squire-tribut.

Awaken – En av bandets i mitt tycke bästa låtar, och en av konsertens höjdpunkter. Över 20 minuter krångligheter, med Jon Anderson på bärbar harpa. Bara det!

Owner of a Lonely Heart – Skulle kunna känts som en pliktskyldig måste-låt, ungefär som det brukar kännas när Stevie Wonder spelar I Just Called to Say I Love You (utan andra jämförelser), men det blev faktiskt riktigt kul – särskilt när Rabin och Wakeman tar ett par vändor runt i publiken och soloduellerar.

Encore:
Roundabout – En av favoritlåtarna, som jag hade skyhöga förväntningar på MEN NEJ VAD HÅLLER DE PÅ MED? Tyvärr fungerar inte Rabins gitarrspel alls i den här låten. Fort, flaxigt och helt fel, och det var första gången under konserten som jag verkligen saknade Steve Howe. Inte en optimal avslutning på en i övrigt fantastisk konsert.

Det främsta jag tar med mig från den här konserten är hur kul gubbarna verkade ha. Ser fram emot en studioplatta!

Pin It on Pinterest