Magma, Kulturhuset Studion 27/10

Magma, Kulturhuset Studion 27/10

Det är nu några dagar sedan jag såg Magma live på Studion, och jag är fortfarande helt tagen av upplevelsen. Jag stod längst fram, och hörde scenljudet nästan lika väl som ljudet från PA-anläggningen. Håret fladdrade av lufttrycket från basen. Vibrafonen (som stundtals spelades med stråke) klingade som en angenäm version av tinnitus i mitt vänstra öra. Sången och polyrytmiken hypnotiserade mig. Jag har varit på många fantastiska konserter, men har få gånger blivit så golvad som av Magma i fredags.

Magma är ett ganska konstigt band. Och svårförklarat, särskilt på en middagsbjudning där ingen annan gillar prog och man desperat vill dela med sig av en stor musikupplevelse (jag i lördags, thankyouverymuch). Musiken kan liknas vid en blandning av progressiv rock, jazzfusion, modern klassisk musik, gospel och alternativ 70-talsteater. Det finns ett tydligt släktskap med Zappa, Mahavishnu Orchestra och King Crimson, och bandet listar också Carl Orff och John Coltrane som stora influenser. Inget för popsnören, med andra ord!

Trummisen och huvudsakliga låtskrivaren Christian Vander, som är klassiskt utbildad slagverkare, bildade bandet i Paris i slutet av 60-talet. Han hade skyhöga mystiker-ambitioner och (får vi förmoda) tämligen god tillgång på sinnesvidgande substanser. Merparten av bandets verk avhandlar en ganska snurrig historia om en samling spirituellt upplysta människor som några sekel fram i tiden flyr en döende jord till planeten Kobaia, där de bosätter sig och snart hamnar i bråk med planetens ursprungliga invånare. Storyn utspelar sig under många akter, med massor av prequels och sequels. Som det anstår en god rymdsaga.

Och när han ändå var igång passade Monsieur Vander på att hitta på ett eget språk, Kobaianska, som merparten av bandets verk sjungs på. Det skulle alltså ha varit svårt svårt att sjunga med i refrängerna, om det nu funnits några refränger. Jag såg för övrigt inte ett enda textblad på scen, vilket är sjukt imponerande. Jag menar, själv brukar jag ha svårt att komma ihåg texten till Purple Haze och Mustang Sally. Oh, well…

Christian Vander

Christian Vander tar en paus från trummorna för att sjunga den finstämda Ehn Deiss. Och ja, han har på sig en one-piece. Oklart varför?

Låtlistan är dock inte så svår att komma ihåg; den består nämligen av två låtar, plus ett kortare extranummer. Vi bjuds Ëmëhntëhtt-Ré (som klockar in på ca 45 minuter), Theusz Hamtaahk (blott 35), och slutligen Ehn Deiss (typ 5-6 minuter).

Att 69-årige Christian Vander är en fenomenal trummis framgår genom att lyssna på vilken Magma-platta som helst, men man förstår inte riktigt hans storhet förrän man sett honom live. Han fullkomligen leker med alla taktarter och polyrytmer. Ibland släpar han aningen efter resten av bandet, ibland lite före, och stundtals spelar han liksom runt de andra i snirkliga kringelikrokar, för att komma tillbaka med en distinkt 16-delssynkop. Och det finns stunder under konserten då han spelar så out att jag är helt övertygad om att ingen på scen kommer hitta tillbaka till ettan (eller sjuan, nian eller tretton och en halv). Men så plötsligt bara smäller det till, och alla landar perfekt på samma slag. Och min käke dunsar i golvet.

Basisten Philippe Bussonnet rör knappt en min under hela konserten. Fingrarna rör han dock på. Det är snortajt, svängigt och mycket tekniskt, utan att det för den skull blir uppvisning. Han spelar, precis som sin föregångare Jannik Top, på en jättedistad fyrsträngad bas med B, E, A och D-sträng. Full poäng.

Stella VanderIsabelle Feuillebois och Hervé Aknin (och stundtals även Christian Vander) bjuder på bland den mest fulländade stämsång jag någonsin hört. De har alla solopartier, men det är när de tre rösterna tillsammans rör sig i täta och bländande vackra harmonier över det stundtals disharmoniska kompet som det verkligen lyfter. Allt med stor dynamik från knappnålstyst till fullt spett.

Hervé Aknin och Stella Vander visar var skåpet ska stå vad gäller stämsång. OMG.

I likhet med Christian Vanders trumspel måste Magmas musik upplevas live för att man till fullo ska förstå dess storhet. Om jag ska klaga på något, så saknade jag bandets i mitt tycke bästa verk Mëkanïk Dëstruktïẁ Kömmandöh, som enligt uppgift spelats tidigare under turnén. Men det är en minor i sammanhanget. Ytterligare en 40-minuterslåt kanske hade varit i mastigaste laget. Så jag får hoppas de spelar den nästa gång.

Tack Magma för en oförglömlig kväll!

Dianne Reeves, Kulturhuset 6/10-2017

Dianne Reeves, Kulturhuset 6/10-2017

Jag har varit ett stort fan av Dianne Reeves sedan mitten av 90-talet. Hennes jazztolkningar av artister som Peter Gabriel och Joni Mitchell är geniala, och plattan Quiet after the storm från 1995 här till mina absoluta favoriter – oavsett genre. Jag såg henne senast på Stockholm Jazz 1996 (tror jag), då festivalen höll till på Skansen. Det var en stor upplevelse. Jag kommer särskilt ihåg pianisten David Torkanowsky som, förutom att vara en virtuos pianist, kommenderade bandet på ett närnast Zappa-eskt sätt – med allt från subtila gester till att vifta med hela kroppen. Nu, 21 år senare, öppnar Dianne Reeves Stockholms jazzfestival på Kulturhusets stora scen. Och mina förväntningar är givetvis skyhöga.

Första låten, en cover på Fleetwood Mac’s Dreams, verkar tjänstgöra som uppsjungning. Det låter tämligen illa om sången, och det låter som Reeves kämpar hårt för att hitta rätt. När låten avslutas med en improviserad text om inställda flyg, lång väntan på (flera!) tyska flygplatser och borttappat bagage klarnar dock det hela. Bandet har efter en minst sagt strulig flygresa kommit till Kulturhuset endast 45 minuter innan giget, och inte haft tid med något annat än att själva komma på plats. Så den taffliga starten är ursäktad!

Sen lossnar det, och sången sitter perfekt under resten av konserten. Bandet är, efter den något hafsiga inledningen, ruskigt bra. Pianisten (uppfattade inte namnet, André någonting. Enligt programmet skulle det varit Peter Martin, och det här var inte han) hade tydligen anslutit för endast fyra dagar sedan, precis när turnén inleddes. Vilket märktes, för han läste innantill stora delar av konserten och släppte inte riktigt loss förrän på slutet.

Höjdpunkter

  • George Gershwin’s Our love is here to stay börjar sparsmakat med sång och nylonsträngad gitarr, spelad av den absolut fenomenale brasilianske gitarristen Romero Lubambo, och utvecklas till en osannolikt vacker kaskad av ackord och toner innan resten av bandet kommer in. Reeves och Lubambo är extremt samspelta och följsamma, och liksom dansar sig igenom alla små ackord och licks. ”My brother from another mother”, som Reeves uttrycker det. Det är så bra att jag får tårar i ögonen.
  • Den improviserade funkiga duetten mellan Reeves och basisten Reginald Veal, med text om bland annat masskjutningen i Las Vegas och den senaste tidens orkaner. Aktuellt och mycket starkt.
  • Alla små improviserade textändringar och -adaptioner, som till exempel när en mobiltelefon i publiken ringer – och Dianne Reeves elegant väver in det i texten hon just sjunger.

Konserten känns aningen i kortaste laget, och jag saknar flera låtar, bland annat Nine från ovan nämnda Quiet after the storm och flera låtar från hennes senaste platta Beautiful Life. Men hela sällskapet går från Kulturhuset med sådana där fåniga leenden på läpparna, som man bara har efter en stor musikupplevelse. Tack Dianne Reeves!

Ghost – Gröna Lund 29 september 2017

Ghost – Gröna Lund 29 september 2017

I fredags var det dags att se Ghost för andra gången i år, och tredje totalt. Förra gången var på Hovet i slutet av april, och det var väldigt bra, trots att vi hade de absolut sämsta tänkbara platserna – längst bak och längst upp. Den här gången var vi betydligt närmare, på ett knökfullt Gröna Lund. Vi var tidiga, och fick följaktligen en hel eftermiddag med åkning på Grönan, och efter en tveksam schnitzel på Biergarten värmde vi passande nog upp med House of Nightmares strax innan vi armbågade oss in i folkhavet. House of Nightmares är för övrigt jätteläskigt. På riktigt. Min puls måste ha närmat sig 200 när vi stapplade förbi den sista zombien. Jag har alltid varit ett stort skräckfilms-fan, men känner att jag blivit lite harig på gamla dar. Oh, well…

Konserten, då? Jo, det mesta var ju sig likt jämfört med Hovet, eftersom det är samma turné. Låtlistan bjöd på två överraskningar; Elizabeth och Deus in Absentia. Tyvärr varken Guleh eller Bible den här gången. Bandet var tajtare än förra gången (fantastiskt solitt komp, med bland annat en basist som imponerade stort)), ljudet var superbt (Nördobservation: Det lät som att man använt exakt samma samplingar på golvpukorna som på Meliora-plattan, du vet det bombastiska dundret med den distade efterklangen. Säkerligen var de också med på Hovet, men drunknade i ljudgröten), gastarna var mindre spralliga och hoppade egentligen bara runt så där under Mummy Dust och Absolution. Och en Papa III i högform.

När Meliora släpptes för drygt två år sedan lyssnade jag på den så mycket att jag faktiskt blev tvungen att ta en Ghost-paus, eftersom jag inte ville bli urless på en så bra skiva. Och efter att ha sett bandet två gånger på ett halvår är jag fortfarande inte trött på dem! Men nu ser jag fram emot april, då nya plattan släpps – och Papa IV introduceras.

Rival Sons, Gröna Lund 18/8-2017

Rival Sons, Gröna Lund 18/8-2017

Så var det dags för en rejäl dos rock’n roll när Rival Sons kom till Grönan och bjöd på organiskt ös utan vare sig förinspelade bakgrunder, koreografi eller fyrverkerier. Det är slamrig, svängig, psykedelisk och soulig vintagerock med tydliga influenser från bland andra Led Zeppelin, Humble Pie, Small Faces och The Doors. Och jag var där! Och jädrar vad bra det var! Det mesta låter mycket bättre live än på platta, och framför allt sången lyfts till en ny nivå.

Jay Buchanan är en minst sagt energisk frontman, som inte sparar på krutet – varken med sitt innerligt predikande mellansnack om ”togetherness” eller sitt Robert Plant-liknande ylande långt uppe i registret. Det låter som sagt fantastiskt bra, men jag kan inte låta bli att undra hur rösten kan hålla en hel turné. Man bara väntar på att den ska spricka i en präktig James LaBrie-tupp, men rösten håller hela vägen.

Scott Holiday är coolheten själv med sina Firebird-gitarrer, Orange-stärkare och hundratals fuzzboxar som matchas av välpressad kostym och solglasögon. Och rockiga riff! Med diverse oktavfuzzar låter hans gitarr låter bitvis lite som Jon Lords Hammond C3 ”The Beast” i tidiga Deep Purple.

Michael Mileys trumspel kan beskrivas som en blandning av John Bonham och Keith Moon, med stänk av Clyde Stubblefield och Dave Garibaldi. Det låter dock inte riktigt lika bra live jämfört med plattorna. Bra, men jag hade högre förväntningar. Han spelade dessutom ett riktigt tråkigt trumsolo, som jag utan problem hade klarat mig utan. Pluspoäng för Gretch-trummorna!

Två låtar jag verkligen saknade var Thundering Voices och Fade Out från senaste plattan. Bäst var Pressure and Time och Soul, med god konkurrens från det flummiga introt till Hollow Bones Pt 2.

Lysande bra!

Låtlista

Hollow Bones Pt 1
Electric Man
Good luck
Tied up
Pressure and Time
Memphis Sun
Where I’ve been
Face of light
Torture
Soul
Open my eyes
Hollow Bones Pt 2
Keep on swinging

 

 

Ed Sheeran, Globen 30 mars 2017

Ed Sheeran, Globen 30 mars 2017

Är det OK att recensera en konsert en och en halv månad efteråt? Tja, med vetskapen om min förmåga att hålla deadlines är det kanske inte så pjåkigt i alla fall. Hur som helst var jag och såg Ed Sheeran på Globen tillsammans med min 13-åriga dotter Karolina en torsdagkväll i mars.

Det är alltså Karolina som fått mig att börja lyssna på Ed Sheeran, vilket jag är enormt tacksam för. Mina försök att introducera Mahavishnu Orchestra, Frank Zappa och King Crimson för henne har kanske inte direkt varit helt lyckade, och därför är det extra kul att vi kan hitta en gemensam artist som båda gillar (OK, jag gillar Ed Sheeran. Hon avgudar honom). Jag har tidigare främst beundrat honom som låtskrivare, men imponeras stort av hans förmåga att ensam på scen trollbinda hela Globen. Med hjälp av loop-pedaler och en ganska cool ljusshow, ska tilläggas.

Ed, var är du?

Publiken bestod till största delen av tonårstjejer, varav några med antingen pappor eller pojkvänner i släptåg, och jag känner mig nöjd med att ha dragit upp medelåldern en aning. Karolina sitter med glasartad blick, sjunger tyst med i alla låtar samtidigt som hon filmar, plåtar och skickar snaps till kompisarna. Alla sjunger med, eller rättare sagt skriker på Beatleshysteri-manér, och jag förbannar mig själv för att jag alltid glömmer öronproppar när jag går på konsert (drar mig till minnes en Dream Theater-konsert för ett tiotal år sedan, som gjorde ont i veckor efteråt). Fast jag undrar om vanliga öronproppar är särskilt effektiva för tonårstjej-frekvenser…?

Alla hits spelas. Bästa låtarna är Bloodstream, Sing, Thinking Out Loud och I See Fire.

Jag känner dock att vi måste prata lite om loop-pedaler (alltså en liten apparat som gör att man kan spela in fraser och trigga samtidigt som man spelar och sjunger, och därmed kompa sig själv utan att använda backings. Lite halv-live, sådär). Den norske multiinstrumentalisten Bernhoft och Youtube-fenomenet Walk Off The Earth brukar köra samma upplägg, plus en uppsjö andra artister – och det känns ofta lite krystat. Det är lätt att det blir en gimmick, men Ed Sheeran är verkligen mästerlig i sitt loopande. Men… det skulle vara kul att se honom med ett riktigt band!

Överlag en väldigt bra konsert, och framför allt är jag nöjd att få lite musikalisk pappa/dotter-tid.

 

KISS, Tele2 Arena 6 maj 2017

KISS, Tele2 Arena 6 maj 2017

Brasklapp nummer 1: Innan jag börjar vill jag bara ha en sak ur världen: Paul Stanleys sång lät hemskt illa. Så där, nu har jag sagt det. Paul Stanley är i normala fall en av mina favorit-rocksångare, men det är tyvärr bara att konstatera att hans röst har passerat sitt bäst före-datum. I god fart.

Brasklapp nummer 2: Det här var första gången jag ser KISS live. För mig handlar KISS om ren och skär nostalgi, vilket innebär att det här på intet sätt är någon objektiv recension, utan snarare utifrån perspektivet hur jag lyssnade på dem som 12-åring. Så häng med 34 år tillbaka i tiden!

Med det sagt tycker jag konserten var grymt bra. Vi bjuds på en jämn ström av bomber och granater, eldsprutning, konfetti, höj- och sänkbara podier. Alla på scen gör exakt det de ska göra (ja, kanske med undantag för Paul Stanleys sång då…) och bandet spelar i stort sett alla stora hits utom Heaven’s on Fire, som jag inte saknar ett dugg. Låtar jag faktiskt saknade var Creatures of the Night, God of Thunder och Beth. Höjdpunkter var Black Diamond och Psycho Circus.

Jag var som sagt ett stort KISS-fan när jag var ungefär 12 år, och jag fortsatte lyssna på dem en bit in i tonåren. Kanske inte så mycket plattorna som släpptes efter Creatures of the Night, men allt fram tills dess diggade jag när tillfälle gavs. På den tiden fanns ju inte allt tillgängligt samtidigt – utan man fick spara för att köpa alla LP-skivor, låna av kompisar och banda, önska sig i julklapp och hoppas att några av låtarna skulle spelas i radioprogrammen Hårdrock och Rockbox med Pär Fontander. But I digress…

Ace Frehley är en av de tidiga gitarrhjältar som jag nuförtiden sällan lyssnar på, men jag har på senare år insett att hans gitarrspel betytt en hel del för mig. Jag kunde lyssna på hans ensamsolo i Shock Me från Alive II-plattan om och om igen. Och när jag hör Tommy Thayer spela rollen som ”Spaceman” slås jag av hur mycket jag uppskattar att han spelar precis som Ace, utan att försöka förnya eller briljera med ekvilibristiska utsvävningar (som tidigare Ace-standins). Hans vibrato är närmast kusligt likt Ace’ och de flesta solona är kopierade ton för ton. Som jag tidigare skrev om Ghost: Vill jag höra improvisationer går jag till Fasching istället. Här är showen det viktiga, och Tommy Thayer gör precis det han ska göra.

Eric Singer gör också det han ska, dvs låta som Peter Criss. Och det gör han. Med bravur. Vad man än tycker om Gene Simmons är hans blodspottande bassolo stor komedi, särskilt när han grimaserar lite på samma sätt som Stevie Riks gör i sina Bee Gees-parodier (fniss). Han har aldrig varit någon stor sångare, men rösten håller rakt igenom. Och Paul Stanley är en showman av rang, även om rösten inte längre räcker till – ens till mellansnacket.

Med ovan nämnda brasklappar tycker jag det var en grymt bra konsert. Vill jag se KISS igen? Nej, det räcker så.

Set list

Gene Simmons

Gene Simmons och Pennywise från IT – Lika som bär!

Deuce

Shout it out loud
Lick it Up
I Love it loud
Love Gun
Firehouse
Shock me
Flaming youth
War machine
Crazy crazy nights
Cold gin
Say yeah
Let me go rock’n roll
Psycho circus
Black Diamond
Rock n roll all night
I was made for loving you
Detroit rock city

Pin It on Pinterest