Esperanza Spalding – Radio Music Society

Esperanza Spalding – Radio Music Society

Esperanza Spalding är ett rytmiskt geni. Jag begriper inte hur hon kan sjunga som hon gör och spela bas som hon gör (inte var för sig, och VERKLIGEN inte samtidigt). Låtarna är fantastiska, och utförandet är så lekfullt, välarrat, komplext, virtuost och själfullt utan att på något sätt vara insmickrande eller . Av någon anledning är det här en skiva jag gärna spelar i köket, och eftersom matlagning är ett av mina största intressen brukar det bli rätt många lyssningar, särskilt på helgerna, med ett glas riesling i handen.

Höjdpunkter (hela plattan är en höjdpunkt, men om jag måste välja)

  • Inledningsspåret Radio Song, som förutom att vara extremt catchy bjuder på fullkomligt galna synkoperingar och både subtila och dramatiska harmoni-utflykter
  • Black Gold – jazz-soul när den är som bäst
  • Covern på Michael Jacksons I Can’t Help It (skriven av Stevie Wonder) med Joe Lovano på sax.

Porcupine Tree – In Absentia

Porcupine Tree – In Absentia

Steven Wilson har något av en särställning i min skivsamling, och jag In Absentia markerar starten på Porcupine Trees tyngre era, då bandet gick från att ha varit en psykedelisk, poppig spacerock-kvartett till att bli i mitt tycke ett av de bästa progressiva hårdrocksbanden i världshistorien. Enligt uppgift beror transformationen mycket på Steven Wilsons samarbete och vänskap med Mikael Åkerfeldt från Opeth, vars tre senaste alster Wilson hade producerat. Porcupine Tree hade också en ny trummis, den fenomenale Gavin Harrison, som ersatte den mer grooveorienterade Chris Maitland.

Det är tungt, melodiskt, svängigt, mörkt, välarrat och VILKA LÅTAR SEN!

Stevie Wonder – Innervisions

Stevie Wonder – Innervisions

Innervisions är inne på 17:e ronden mot Songs in the Key of Life för titeln ”Stevies bästa platta”. Jag har svårt att bestämma mig för vilken jag gillar mest. Jag brukar dock luta åt Songs in the Key, om inte annat än för att den har fler låtar eftersom det är en dubbel-LP. Men Innervisions är kort och gott fantastisk. Vilka låtar! Vilket framförande! Stevie spelar de flesta instrumenten själv, och han spelar som en gud.

På Innervisions figurerar för övrigt en smått legendarisk synth, T.O.N.T.O (The Original New Timbral Orchestra), världens första multitimbrala polyfoniska synth, som bestod av en Moog Modular, en Moog III, fyra Oberheim SEM, två ARP 2600 plus en uppsjö andra moduler. Alla vintagenördars våta dröm, med andra ord.

Det finns som sagt inte en dålig låt på plattan, och det är stört omöjligt att välja en favorit, men för tillfället är jag lite extra kär i All in Love is Fair och Golden Lady (Stevie inledde för övrigt spelningen på Stadion 2004 med just Golden Lady).

Covermässigt, då? Jag har spelat Higher Ground, Living for the City och Don’t You Worry ‘bout a Thing i diverse konstellationer, och skulle inte ha något emot att spela Too High.

Lewis Taylor – The Lost Album

Lewis Taylor – The Lost Album

Lewis Taylor är en ganska egensinnig snubbe, för att uttrycka det milt. Han slog igenom en en slags psykedelisk blue-eyed nu-soul på 90-talet med låtar som Bittersweet och Lucky. 2006 pensionerade han sig som artist, men har sedan dess fortsatt som bassist och bandledare åt Gnarls Barkley, under namnet Andrew Taylor. Men innan det hann han spela in och släppa The Lost Album, en platta som jag under perioder lyssnat i stort sett helt uteslutande på.

The Lost Album är inspelad på samma sätt som musik spelades in i början av 70-talet. Taylor anger Fleetwood Mac och Beach Boys som största inspirationskällorna, men det krävs inte mer än en halvkoncentrerad lyssning för att höra Yes, Todd Rundgren, Paul McCartney, Elton John, ELO och väldigt mycket annat från den eran. Bitvis blir det nästan på gränsen till lekstuga vad gäller vintagenostalgi och musikreferenser, men det fungerar som helhet- Och det är kul att kunna känna sig lite smart för att man fångar upp åtminstone en del av de referenser till låtar och artister som skivan innehåller. Alla instrument spelas av Taylor själv. Gris.

Bäst är Let’s Hope Nobody Finds Us, en låt vars melodi till stor del lånats från Beach Boy’s God Only Knows – fast med helt andra harmonier.

Pin It on Pinterest