Jag älskar i stort sett allt tidiga Chicago gjorde, och favoriten heter Chicago V. Starka låtar, suveräna arr, genuin spelglädje och ett mer återhållsamt gitarrspel jämfört med flera av deras andra 70-talsplattor (Terry Kath var fantastisk, men ibland kunde det bli lite för mycket av det goda). Det här var en tid då Peter Cetera spelade bas med den äran, sjöng bättre än någonsin – och inte bidrog till låtskriveriet. James Pankow’s helsnurriga blåsarrangemang flyger och flaxar runt i finurliga stämmor, bländande kontrapunkt och växlande solovändor, och Robert Lamm håller ihop det hela och låter solisterna ta all plats de behöver.

Danny Seraphines briljanta, levande och framför allt dynamiska trumspel sitter rakt i krysset. Seraphine fick som bekant sedermera sparken för att han inte kunde spela till klicktrack, något som i den här skribentens ögon (och öron) bör tas som en stor komplimang. Jazzrock-trummor blir helt enkelt inte bättre än så här. GENI.

Höjdpunkter: Inledningslåten A Hit by Varèse är både suggestiv, catchy och komplex, slutet på Now That You’re Gone är ett sådant klimax att man bara vill skrika, och State of the Union för det hejdlösa svänget. Och resten av plattan!

Pin It on Pinterest

Share This