Jag har varit ett stort fan av Dianne Reeves sedan mitten av 90-talet. Hennes jazztolkningar av artister som Peter Gabriel och Joni Mitchell är geniala, och plattan Quiet after the storm från 1995 hör till mina absoluta favoriter – oavsett genre. Jag såg henne senast på Stockholm Jazz 1996 (tror jag), då festivalen höll till på Skansen. Det var en stor upplevelse. Jag kommer särskilt ihåg pianisten David Torkanowsky som, förutom att vara en virtuos pianist, kommenderade bandet på ett närnast Zappa-eskt sätt – med allt från subtila gester till att vifta med hela kroppen. Nu, 21 år senare, öppnar Dianne Reeves Stockholms jazzfestival på Kulturhusets stora scen. Och mina förväntningar är givetvis skyhöga.

Första låten, en cover på Fleetwood Mac’s Dreams, verkar tjänstgöra som uppsjungning. Det låter tämligen illa om sången, och det låter som Reeves kämpar hårt för att hitta rätt. När låten avslutas med en improviserad text om inställda flyg, lång väntan på (flera!) tyska flygplatser och borttappat bagage klarnar dock det hela. Bandet har efter en minst sagt strulig flygresa kommit till Kulturhuset endast 45 minuter innan giget, och inte haft tid med något annat än att själva komma på plats. Så den taffliga starten är ursäktad!

Sen lossnar det, och sången sitter perfekt under resten av konserten. Bandet är, efter den något hafsiga inledningen, ruskigt bra. Pianisten (uppfattade inte namnet, André någonting. Enligt programmet skulle det varit Peter Martin, och det här var inte han) hade tydligen anslutit för endast fyra dagar sedan, precis när turnén inleddes. Vilket märktes, för han läste innantill stora delar av konserten och släppte inte riktigt loss förrän på slutet.

Höjdpunkter

  • George Gershwin’s Our love is here to stay börjar sparsmakat med sång och nylonsträngad gitarr, spelad av den absolut fenomenale brasilianske gitarristen Romero Lubambo, och utvecklas till en osannolikt vacker kaskad av ackord och toner innan resten av bandet kommer in. Reeves och Lubambo är extremt samspelta och följsamma, och liksom dansar sig igenom alla små ackord och licks. ”My brother from another mother”, som Reeves uttrycker det. Det är så bra att jag får tårar i ögonen.
  • Den improviserade funkiga duetten mellan Reeves och basisten Reginald Veal, med text om bland annat masskjutningen i Las Vegas och den senaste tidens orkaner. Aktuellt och mycket starkt.
  • Alla små improviserade textändringar och -adaptioner, som till exempel när en mobiltelefon i publiken ringer – och Dianne Reeves elegant väver in det i texten hon just sjunger.

Konserten känns aningen i kortaste laget, och jag saknar flera låtar, bland annat Nine från ovan nämnda Quiet after the storm och flera låtar från hennes senaste platta Beautiful Life. Men hela sällskapet går från Kulturhuset med sådana där fåniga leenden på läpparna, som man bara har efter en stor musikupplevelse. Tack Dianne Reeves!

Pin It on Pinterest

Share This