Det är nu några dagar sedan jag såg Magma live på Studion, och jag är fortfarande helt tagen av upplevelsen. Jag stod längst fram, och hörde scenljudet nästan lika väl som ljudet från PA-anläggningen. Håret fladdrade av lufttrycket från basen. Vibrafonen (som stundtals spelades med stråke) klingade som en angenäm version av tinnitus i mitt vänstra öra. Sången och polyrytmiken hypnotiserade mig. Jag har varit på många fantastiska konserter, men har få gånger blivit så golvad som av Magma i fredags.

Magma är ett ganska konstigt band. Och svårförklarat, särskilt på en middagsbjudning där ingen annan gillar prog och man desperat vill dela med sig av en stor musikupplevelse (jag i lördags, thankyouverymuch). Musiken kan liknas vid en blandning av progressiv rock, jazzfusion, modern klassisk musik, gospel och alternativ 70-talsteater. Det finns ett tydligt släktskap med Zappa, Mahavishnu Orchestra och King Crimson, och bandet listar också Carl Orff och John Coltrane som stora influenser. Inget för popsnören, med andra ord!

Trummisen och huvudsakliga låtskrivaren Christian Vander, som är klassiskt utbildad slagverkare, bildade bandet i Paris i slutet av 60-talet. Han hade skyhöga mystiker-ambitioner och (får vi förmoda) tämligen god tillgång på sinnesvidgande substanser. Merparten av bandets verk avhandlar en ganska snurrig historia om en samling spirituellt upplysta människor som några sekel fram i tiden flyr en döende jord till planeten Kobaia, där de bosätter sig och snart hamnar i bråk med planetens ursprungliga invånare. Storyn utspelar sig under många akter, med massor av prequels och sequels. Som det anstår en god rymdsaga.

Och när han ändå var igång passade Monsieur Vander på att hitta på ett eget språk, Kobaianska, som merparten av bandets verk sjungs på. Det skulle alltså ha varit svårt svårt att sjunga med i refrängerna, om det nu funnits några refränger. Jag såg för övrigt inte ett enda textblad på scen, vilket är sjukt imponerande. Jag menar, själv brukar jag ha svårt att komma ihåg texten till Purple Haze och Mustang Sally. Oh, well…

Christian Vander

Christian Vander tar en paus från trummorna för att sjunga den finstämda Ehn Deiss. Och ja, han har på sig en one-piece. Oklart varför?

Låtlistan är dock inte så svår att komma ihåg; den består nämligen av två låtar, plus ett kortare extranummer. Vi bjuds Ëmëhntëhtt-Ré (som klockar in på ca 45 minuter), Theusz Hamtaahk (blott 35), och slutligen Ehn Deiss (typ 5-6 minuter).

Att 69-årige Christian Vander är en fenomenal trummis framgår genom att lyssna på vilken Magma-platta som helst, men man förstår inte riktigt hans storhet förrän man sett honom live. Han fullkomligen leker med alla taktarter och polyrytmer. Ibland släpar han aningen efter resten av bandet, ibland lite före, och stundtals spelar han liksom runt de andra i snirkliga kringelikrokar, för att komma tillbaka med en distinkt 16-delssynkop. Och det finns stunder under konserten då han spelar så out att jag är helt övertygad om att ingen på scen kommer hitta tillbaka till ettan (eller sjuan, nian eller tretton och en halv). Men så plötsligt bara smäller det till, och alla landar perfekt på samma slag. Och min käke dunsar i golvet.

Basisten Philippe Bussonnet rör knappt en min under hela konserten. Fingrarna rör han dock på. Det är snortajt, svängigt och mycket tekniskt, utan att det för den skull blir uppvisning. Han spelar, precis som sin föregångare Jannik Top, på en jättedistad fyrsträngad bas med B, E, A och D-sträng. Full poäng.

Stella VanderIsabelle Feuillebois och Hervé Aknin (och stundtals även Christian Vander) bjuder på bland den mest fulländade stämsång jag någonsin hört. De har alla solopartier, men det är när de tre rösterna tillsammans rör sig i täta och bländande vackra harmonier över det stundtals disharmoniska kompet som det verkligen lyfter. Allt med stor dynamik från knappnålstyst till fullt spett.

Hervé Aknin och Stella Vander visar var skåpet ska stå vad gäller stämsång. OMG.

I likhet med Christian Vanders trumspel måste Magmas musik upplevas live för att man till fullo ska förstå dess storhet. Om jag ska klaga på något, så saknade jag bandets i mitt tycke bästa verk Mëkanïk Dëstruktïẁ Kömmandöh, som enligt uppgift spelats tidigare under turnén. Men det är en minor i sammanhanget. Ytterligare en 40-minuterslåt kanske hade varit i mastigaste laget. Så jag får hoppas de spelar den nästa gång.

Tack Magma för en oförglömlig kväll!

Pin It on Pinterest

Share This