Öde ö-plattor

Vilka plattor skulle jag ha svårt att leva utan? Vilka har betytt extra mycket för min utveckling, både som musiker och som människa? Vilka skulle jag ta med mig till en öde ö? Här är ett utdrag, listade utan inbördes ranking. Listan är ständigt under utveckling, och följer några enkla regler:

  • Inga samlingsplattor
  • Inte bara nostalgi, jag måste gilla musiken lika mycket idag som när det begav sig

Esperanza Spalding – Radio Music Society

Esperanza Spalding är ett rytmiskt geni. Jag begriper inte hur hon kan sjunga som hon gör och spela bas som hon gör (inte var för sig, och VERKLIGEN inte samtidigt). Låtarna är fantastiska, och utförandet är så lekfullt, välarrat, komplext, virtuost och själfullt utan...

Porcupine Tree – In Absentia

Steven Wilson har något av en särställning i min skivsamling, och jag In Absentia markerar starten på Porcupine Trees tyngre era, då bandet gick från att ha varit en psykedelisk, poppig spacerock-kvartett till att bli i mitt tycke ett av de bästa progressiva...

Stevie Wonder – Innervisions

Innervisions är inne på 17:e ronden mot Songs in the Key of Life för titeln ”Stevies bästa platta”. Jag har svårt att bestämma mig för vilken jag gillar mest. Jag brukar dock luta åt Songs in the Key, om inte annat än för att den har fler låtar eftersom...

Lewis Taylor – The Lost Album

Lewis Taylor är en ganska egensinnig snubbe, för att uttrycka det milt. Han slog igenom en en slags psykedelisk blue-eyed nu-soul på 90-talet med låtar som Bittersweet och Lucky. 2006 pensionerade han sig som artist, men har sedan dess fortsatt som bassist och...

Tim Christensen – Honeyburst

Tim Christensen är en dansk sångare, multiinstrumentalist och kompositör med smak för vintage-instrument, och hans soloplattor hör alla hemma i kategorin ”inga instrument tillverkade efter 1965 är tillåtna”. Allt han gjort är briljant, men Honeyburst...

Gino Vannelli – Nightwalker

När jag gick i gymnasiet var jag djupt inne i den progressiva rocken, och lyssnade i stort sett bara på Genesis, Yes, King Crimson och liknande artister. Men så en dag spelade min fantastiske musiklärare Urban upp en platta efter musiklektionen (jag stannade ofta kvar...

Chicago V

Jag älskar i stort sett allt tidiga Chicago gjorde, och favoriten heter Chicago V. Starka låtar, suveräna arr, genuin spelglädje och ett mer återhållsamt gitarrspel jämfört med flera av deras andra 70-talsplattor (Terry Kath var fantastisk, men ibland kunde det bli...

Stevie Wonder – Songs in the key of life

Mitt första minne av Songs in the key of life är att Sir Duke var signaturmelodi till Sommarmorgon på TV på sommarloven när jag var liten. Jag kan ha varit ungefär 8-9 år, och hade i ärlighetens namn ingen större koll på vem Stevie Wonder var, men jag gillade...

Pin It on Pinterest

Share This