Om mig

Jag giggar med OddGrooves på Jazzclub Stampen i Stockholm.

Min stora passion i livet är musik. Intresset började vid 6 års ålder med min mammas Beatles-skivor, som jag dyrkade förbehållslöst. Min favoritplatta var Abbey Road. Jag gillade särskilt sida 2, av en anledning jag då inte riktigt kunde sätta fingret på.

När jag var 13 började jag spela gitarr, mycket tack vare Angus Young i AC/DC. Det han gjorde var helt enkelt det ballaste jag sett och hört, och jag ville vara precis som honom, skoluniform eller ej. Mina föräldrar köpte då en Gibson SG-kopia till mig, och jag började genast försöka lära mig allt Angus spelade. Med varierande framgång, kan tilläggas. Men jag lärde mig mer och mer, och blev till slut hyggligt flink i fingrarna. När jag något år senare upptäckte Yngwie Malmsteen fanns ingen återvändo. Jag satt en hel sommar och plankade hela Yngwie’s första platta, Rising Force. På hög volym, och med öppet fönster. Jag begriper fortfarande inte varför grannarna i det annars lugna villaområdet hälsade på med tjära och fjädrar.

Efter en hel del hårdrock, med bland andra Deep Purple och Black Sabbath som favoriter upptäckte jag i 14-årsåldern Marillion, och en helt ny värld öppnades. Jag hade upptäckt progressiv rock! Jag köpte och lånade LP-skivor med Genesis, Yes, Pink Floyd, King Crimson, Saga, och Rush, och var helt såld på långa tomtar-och-troll-epos, märkliga taktarter, mellotroner, nonsenstexter, teatraliska utstyrslar och mäktiga slutsektioner. Helt plötsligt gick det upp för mig vad det var jag gillade med Abbey Road: Det var ju progressiv rock! Cirkeln var sluten; det är här jag hör hemma.

Efter proggen följde jazzrock i form av bland andra Return to Forever, Mahavishnu Orchestra och Weather Report. Jag lyssnade också på funk, med Funkadelic, Tower of Power och James Brown som största förebilder.

Och så Frank Zappa. Jag skulle kunna dela in livet i före och efter Zappa, så stor påverkan har han haft på mig. Den första Zappa-plattan jag hörde (förutom enskilda låtar som Bobby Brown Goes Down) var Jazz From Hell, som släpptes 1986. Jag förstod ingenting. Den elektroniska 12-tonsmusiken lät i mina öron bara atonal och konstig, åtminstone till en början, men efter några lyssningar var jag helt såld.

Jag brukar säga att de tre gitarrister som influerat mig mest är Frans Zappa, Al di Meola och David Gilmour, men jag skulle lätt kunna räkna upp dussintals gitarrister som påverkat mig.

En hel del av den musik jag lägger ut här kommer från OddGrooves, som är ett företag jag driver tillsammans med min gode vän och trummis Magnus Brandell. OddGrooves producerar och säljer trumgrooves till musiker, kompositörer och producenter över hela världen sedan 2007. En del av musiken vi producerar är demolåtar för våra trumgrooves, och en del är inspelade som ett band.

Jag skriver också om mat och vin på www.vinruin.se.

Pin It on Pinterest

Share This