Per Ulfhielm
Tack för musiken, Chris Cornell

Tack för musiken, Chris Cornell

Tack för musiken, Chris Cornell

En av de största rockrösterna har gått ur tiden, bara 52 år gammal. Här följer några ord om de två Chris Cornell-plattor som betytt mest för mig.

Soundgarden – Superunknown

Jag var aldrig något stort grunge-fan på 90-talet, även om jag gillade både Pearl Jam och Alice in Chains. Jag älskade dock Soundgarden, och deras största hitplatta Superunknown från 1994 hör fortfarande till mina riktigt stora musikupplevelser från den eran. Låtar som Black Hole Sun, The Day I Tried to Live och Spoon Man fungerade i mångt och mycket som ett soundtrack för mig under en alt-rockig del av 90-talet (tillsammans med bland andra Jeff Buckley och Jellyfish), och trots att de spelades i princip hela tiden på radio och MTV har jag fortfarande inte tröttnat på dem. Soundgarden var i mitt tycke mycket bättre än sina samtida gelikar från Seattle, med en psykedelisk typ av grungerock som ibland tog progressiva avstickare med udda taktarter och oväntade harmoniska vändningar.

Superunknown var ett mästerverk när den kom, och den håller förvånansvärt bra än idag.
Jag sticker ut huvudet och hävdar bestämt att Cornells röst var på tok för bra för grunge-genren (OK, Eddie Vedder är också bra, men inte så bra), och det visade sig extra tydligt på hans första soloplatta Euphoria Morning från 1999.

 

Euphoria Morning

Euphoria Morning från 1999 är, trots att mycket av både harmoniken och det psykedeliska känns igen från Soundgarden, en ganska lugn rockplatta, med ingredienser av pop, blues och folk-rock. Skivan är genomgående mästerligt bra. Spår som står ut är singeln Can’t Change Me (särskilt den franska versionen som fanns med på en specialutgåva), Disappearing One, Preaching the End of the World och blueslåten When I’m Down.

Cornells sång är verkligen på topp, och han använder hela dynamiken i sitt fyroktaviga register, från intimt och lågmält till Robert Plant-ylande. Produktionen utstrålar ett sällsynt skådat lugn och självförtroende, och säger liksom att ”det här får ta sin tid, vi väntar med wailrefrängen en stund till. Andas”.

Euphoria Morning håller lika bra idag som för 18 år sedan, och är och förblir Chris Cornells magnum opus.

Ed Sheeran, Globen 30 mars 2017

Ed Sheeran, Globen 30 mars 2017

Är det OK att recensera en konsert en och en halv månad efteråt? Tja, med vetskapen om min förmåga att hålla deadlines är det kanske inte så pjåkigt i alla fall. Hur som helst var jag och såg Ed Sheeran på Globen tillsammans med min 13-åriga dotter Karolina en torsdagkväll i mars.

Det är alltså Karolina som fått mig att börja lyssna på Ed Sheeran, vilket jag är enormt tacksam för. Mina försök att introducera Mahavishnu Orchestra, Frank Zappa och King Crimson för henne har kanske inte direkt varit helt lyckade, och därför är det extra kul att vi kan hitta en gemensam artist som båda gillar (OK, jag gillar Ed Sheeran. Hon avgudar honom). Jag har tidigare främst beundrat honom som låtskrivare, men imponeras stort av hans förmåga att ensam på scen trollbinda hela Globen. Med hjälp av loop-pedaler och en ganska cool ljusshow, ska tilläggas.

Ed, var är du?

Publiken bestod till största delen av tonårstjejer, varav några med antingen pappor eller pojkvänner i släptåg, och jag känner mig nöjd med att ha dragit upp medelåldern en aning. Karolina sitter med glasartad blick, sjunger tyst med i alla låtar samtidigt som hon filmar, plåtar och skickar snaps till kompisarna. Alla sjunger med, eller rättare sagt skriker på Beatleshysteri-manér, och jag förbannar mig själv för att jag alltid glömmer öronproppar när jag går på konsert (drar mig till minnes en Dream Theater-konsert för ett tiotal år sedan, som gjorde ont i veckor efteråt). Fast jag undrar om vanliga öronproppar är särskilt effektiva för tonårstjej-frekvenser…?

Alla hits spelas. Bästa låtarna är Bloodstream, Sing, Thinking Out Loud och I See Fire.

Jag känner dock att vi måste prata lite om loop-pedaler (alltså en liten apparat som gör att man kan spela in fraser och trigga samtidigt som man spelar och sjunger, och därmed kompa sig själv utan att använda backings. Lite halv-live, sådär). Den norske multiinstrumentalisten Bernhoft och Youtube-fenomenet Walk Off The Earth brukar köra samma upplägg, plus en uppsjö andra artister – och det känns ofta lite krystat. Det är lätt att det blir en gimmick, men Ed Sheeran är verkligen mästerlig i sitt loopande. Men… det skulle vara kul att se honom med ett riktigt band!

Överlag en väldigt bra konsert, och framför allt är jag nöjd att få lite musikalisk pappa/dotter-tid.

 

KISS, Tele2 Arena 6 maj 2017

KISS, Tele2 Arena 6 maj 2017

Brasklapp nummer 1: Innan jag börjar vill jag bara ha en sak ur världen: Paul Stanleys sång lät hemskt illa. Så där, nu har jag sagt det. Paul Stanley är i normala fall en av mina favorit-rocksångare, men det är tyvärr bara att konstatera att hans röst har passerat sitt bäst före-datum. I god fart.

Brasklapp nummer 2: Det här var första gången jag ser KISS live. För mig handlar KISS om ren och skär nostalgi, vilket innebär att det här på intet sätt är någon objektiv recension, utan snarare utifrån perspektivet hur jag lyssnade på dem som 12-åring. Så häng med 34 år tillbaka i tiden!

Med det sagt tycker jag konserten var grymt bra. Vi bjuds på en jämn ström av bomber och granater, eldsprutning, konfetti, höj- och sänkbara podier. Alla på scen gör exakt det de ska göra (ja, kanske med undantag för Paul Stanleys sång då…) och bandet spelar i stort sett alla stora hits utom Heaven’s on Fire, som jag inte saknar ett dugg. Låtar jag faktiskt saknade var Creatures of the Night, God of Thunder och Beth. Höjdpunkter var Black Diamond och Psycho Circus.

Jag var som sagt ett stort KISS-fan när jag var ungefär 12 år, och jag fortsatte lyssna på dem en bit in i tonåren. Kanske inte så mycket plattorna som släpptes efter Creatures of the Night, men allt fram tills dess diggade jag när tillfälle gavs. På den tiden fanns ju inte allt tillgängligt samtidigt – utan man fick spara för att köpa alla LP-skivor, låna av kompisar och banda, önska sig i julklapp och hoppas att några av låtarna skulle spelas i radioprogrammen Hårdrock och Rockbox med Pär Fontander. But I digress…

Ace Frehley är en av de tidiga gitarrhjältar som jag nuförtiden sällan lyssnar på, men jag har på senare år insett att hans gitarrspel betytt en hel del för mig. Jag kunde lyssna på hans ensamsolo i Shock Me från Alive II-plattan om och om igen. Och när jag hör Tommy Thayer spela rollen som ”Spaceman” slås jag av hur mycket jag uppskattar att han spelar precis som Ace, utan att försöka förnya eller briljera med ekvilibristiska utsvävningar (som tidigare Ace-standins). Hans vibrato är närmast kusligt likt Ace’ och de flesta solona är kopierade ton för ton. Som jag tidigare skrev om Ghost: Vill jag höra improvisationer går jag till Fasching istället. Här är showen det viktiga, och Tommy Thayer gör precis det han ska göra.

Eric Singer gör också det han ska, dvs låta som Peter Criss. Och det gör han. Med bravur. Vad man än tycker om Gene Simmons är hans blodspottande bassolo stor komedi, särskilt när han grimaserar lite på samma sätt som Stevie Riks gör i sina Bee Gees-parodier (fniss). Han har aldrig varit någon stor sångare, men rösten håller rakt igenom. Och Paul Stanley är en showman av rang, även om rösten inte längre räcker till – ens till mellansnacket.

Med ovan nämnda brasklappar tycker jag det var en grymt bra konsert. Vill jag se KISS igen? Nej, det räcker så.

Set list

Gene Simmons

Gene Simmons och Pennywise från IT – Lika som bär!

Deuce

Shout it out loud
Lick it Up
I Love it loud
Love Gun
Firehouse
Shock me
Flaming youth
War machine
Crazy crazy nights
Cold gin
Say yeah
Let me go rock’n roll
Psycho circus
Black Diamond
Rock n roll all night
I was made for loving you
Detroit rock city
Raul Midon, Fasching 29 april 2017

Raul Midon, Fasching 29 april 2017

Fasching den 29 april 2017. Jag sitter vid ett av borden på övervåningen, precis mitt emot scen. Jag har ett sådant där fåraktigt, lyckligt flin på läpparna och applåderar så att handflatorna ömmar. Raul Midon har just spelat kvällens sista nummer och jag vill bara ha mer – trots att konserten hållit på i två timmar. Vi har innan konserten pratat om spellistor med låtar som ger en gåshud, och jag tror hela kvällens setlist skulle kvala in på den listan.

För den som inte känner till Raul Midon (vilket tyvärr är alldeles för många) är han lite grann som en latinsk kombination av Donny Hathaway och Sting, plus ett stänk Paul McCartney och Paco De Lucia. New York Times har passande kallat honom “A one-man band who turns a guitar into an orchestra and his voice into a chorus”. Det hade i och för sig varit roligt att se honom med ett helt kompband (se video längst ner på sidan!), men om någon artist klarar sig utan komp är det Raul Midon.

Det är stundtals naket och avskalat, och stundtals väldigt ösigt. Alltid med ett naturligt sväng. Vi bjuds smäktande soulpop och smattrande flamencofunk för att i nästa stund få höra Midon dra av en jazzstandard. Allt med bravur. När han spelar gitarr med vänsterhanden, congas med höger och samtidigt växlar mellan sång och sin patenterade ”muntrumpet” har jag svårt att inte skrika rakt ut av lycka.

Jag känner mig privilegierad över att få se och höra en sådan världsartist på så nära håll, och samtidigt vemodig över att det bara är ca 100 personer som letat sig till Fasching denna lördagkväll i april. Varför är det inte fullsatt?

Kvällens höjdpunkter: Waited all my life, You and I och den avslutande My One and Only Love. Världsklass, and then some!

Setlist

Pedal to the metal

Sound shadow

Badass and blind

Sunshine

Listen to the rain 

Separate identity (gtr)

Yardbird suite (parker)

Suddenly

Why am I feeling so bad

You and I

Was it ever really Love

Waited all my life 

All that I am

If only

Expression of Love

Here’s to hoping

State of mind

My one and only Love

 

Här är en hel konsert med Raul Midon och Richard Bona från 2011. Jag grämer mig fortfarande för att jag missade dem när de var på Fasching.

Ghost på Hovet, 28 april 2017

Ghost på Hovet, 28 april 2017

Jag har gillat Ghost sedan deras debutplatta som släpptes 2010, men det dröjde till deras tredje skiva, Meliora (2015) innan jag föll som en fura för deras snälla demonrock – och nu älskar jag i stort sett allt de spelat in. Första gången jag såg dem var på en festival, alltså med något bantat set. Nu var det fullt set, plus en surprise-cover på slutet.

Och så här tyckte jag!

The Great Discord

Lite grann som Dream Theater utan shreddande. Aningen enformigt, men kompetent utfört. Bra sång!

Kvelertak

Norsk uggle-metal med åttiotalsriff. Låter som en blandning av true black skogsprimalskrik, öspunk och typ Judas Priest eller varför inte lite AC/DC. Snortajt och klart över förväntan. Stavanger levererar. Eg må ta en tur ut på Jaeren etterpå!

Ghost

Så, äntligen släcks ljuset till tonerna av Jocelyn Pook’s Masked Ball. Stämning! Bandet kliver på och river av Square Hammer, Pinnacle to the Pit, Secular Haze (som min telefon ville autocorrecta till sexterapeut), Con Clavi Con Dio och Per Aspera ad Inferi i en följd. Men oj, vilket katastrofalt dåligt ljud. Trots att båda förbanden lät bra blir de 5 första Ghost-låtarna bara en enda gröt. Det hela känns dessutom lite oinspirerat och hafsigt. Börjar fundera att det var bättre förr, när de ”riktiga” Alpha och Omega var med, men viftar bort de tankarna. Det beror säkert bara på ljudet. Bleh.

Body and blood – Bättre ljud nu. Inte min favoritlåt, men hoppet börjar gro.

Devil church – proggigaste låten, låter en hel del Genesis. Riktigt bra.

Cirice – Papa svidar om till player-påve. Bättre ljud, mer inspirerat och överlag tajtare. Och så in i helvete vad bra det låter. Kul, lite Shine on You Crazy Diamond-inspirerat intro. They are back.

Year zero – Yeah! Osannolikt bra kombination av arenarock, Army of Lovers-disco och soundtrack till valfri ostig italiensk zombierulle från 1983, med en refränghook som slår det mesta. Manskör, kyrkklockor och pukor i halvtempocrescendo sitter som en smäck.
Genialisk låt, fantastiskt väl framförd.

He Is – Jag har tyvärr lyssnat sönder den här låten, men den är bra för det. Kul med allsång!

Absolution – Absolution finns med på spellistan jag brukar köra i gymmet, och när den sammanfaller med bänkpress lägger jag alltid på några kilo till och försöker att inte sjunga med i refrängen. Det som verkligen lyfter den här låten är i mitt tycke det instrumentala partiet i mitten. Allt låter helt perfekt i mina öron.

Mummy Dust – Också på gym-listan. Tyvärr försvinner lite av nyanserna som jag verkligen gillar på studioversionen, och det blir mest en ösig rocklåt. Kul med Keytar-solo!

Zombie Queen – bandets i mitt tycke allra bästa låt. Galen kombo av vemodig ballad, surfgitarr och psykedelisk 60-talssyratripp med stark rockrefräng.

Ritual – så charmigt trallvänlig låt om människooffer.

Extranummer 1: Monstrance clock – Bandets hyllning till den kvinnliga orgasmen. Perfekt sista extranummer, men…

Extranummer 2: Bible – cover på Imperiets Bibel, hämtad från Popestar-EP:n. Trots svajig sång en helt perfekt avslutning med nunnekör och Fia Kempe på överstämma. Det hade ryktats på diverse forum att de repat in Bible för att spela på Hovet, så överraskningen kanske inte var fullständig. Men oj, vilken bra avslutning!

Mycket, framför allt körerna, ligger förinspelat, och arrangemangen är i stort sett identiska med skivorna – och det gör det hela ganska förutsägbart. Men det gör inte så mycket; det är ju liksom inte Ghosts grej med improvisation och utsvävningar. De kör en hårt regisserad show, med skrivna solon och allt noggrant planerat och uttänkt. Så vill man höra bländande improvisationer får man gå till Fasching istället. Med det sagt, det hade varit kul med något oväntat arrangemangsmässigt, typ ett längre synthsolo i Mummy Dust.

När Papa III några sekunder går ur sin karaktär och med smått darrande röst utbrister på svenska ”Stockholm! Från djupet av mitt hjärta… TACK!” kändes det 100% äkta, och jag tror inte jag var ensam i det knökfulla Hovet om att få gåshud just då.

Bra, Ghost!

Stratosphere

Jag har en stilla önskan att komponera för film, och Stratosphere är tänkt att vara bakgrund till någon slags finstämd, funderande filmsekvens. Typ tågresa i gryningen. Det är ju egentligen inte mycket till tema, utan mer lite svävande harmonier med ett långt gitarrsolo på slutet. Jag spelar alla instrument, och låten spelades in i april 2017. De episkt filmiska pukorna kommer från 8Dio’s ljudbiliotek Epic Cinematic Percussion.

 

Fools – OddGrooves

Fusion time! Fools är i grund och botten en OddGrooves-låt som jag skrev 2009, och då gick under namnet Fools Golden Ratio. Studioinspelningen nedan är gjord under hösten 2015, med Magnus Brandell på trummor och jag själv på alla andra instrument. Taktarten är 13/8 i verserna och 4/4 i refrängerna, i den mån man kan prata om vers och refräng i den här typen av musik.

Låten är inspelad i min studio med Logic och ett Apogee-ljudkort. Jag spelar på en Warmoth-strata och en Sterling-bas, med Logics förstärkarsimulering (!) samt en blandning av Logics inbyggda synthar och Kontakt-bibliotek. Magnus spelar på ett Roland digitaltrumset, med Toontrack Superior Drummer som ljudkälla.

Videon nedan är inspelad på Jazzclub Stampen den 13 december 2009, då OddGrooves bjöd på ett av sina lätträknade gig. Bandet bestod då, förutom jag själv, av Magnus Brandell på trummor och på bas den fantastiske Claes Andberg. Ursprungstanken var att vi skulle vara en kvartett, men klaviaturisten drog sig ur i sista stund – vilket är anledningen till att vi spelar med sequencer och clicktrack. Inte optimalt med så mycket tekniska prylar på scen, inte bara för att det är VÄLDIGT mycket som kan gå snett, det blir även tämligen stelt. Vi klarade oss igenom spelningen utan större katastrofer, men jag har förmodligen aldrig varit så koncentrerad som jag var då. Förutom att hålla koll på var vi var i låten och ge tecken till mina medmusikanter spelade jag ju faktiskt samtidigt gitarr (och ibland keyboards). Och det är ju inte direkt treackordsmusik heller! I alla fall, så här lät Fools när vi spelade den live på Stampen.

 

Purple Napkins

Purple Napkins är en låt starkt influerad av min största idol, Frank Zappa. Magnus Brandell spelar fantastiskt svängiga trummor, och jag gör så gott jag kan för att efterlikna Zappas sound och spelstil som han lät runt Tinseltown Rebellion och Joe’s Garage.

I Do Believe in You (Pages cover)

Jag älskar det mesta som Richard Page gjort, och i synnerhet Pages, hans band innan Mr Mister bildades. Vi gjorde en coverversion av deras låt I Do Believe in You från 1979, med min hustru Karin på sång. Märk väl att vi klipper strax innan solopartiet, där Steve George och Icarus Johnson unison-spelar så tajt att man vill gråta. Sammanträffande? I think not.

Karin Ulfhielm: Sång

Magnus Brandell: Trummor

Per Ulfhielm: Gitarr, bas klaviatur, kör

Westcoast-ish

Demolåt för OddGrooves Westcoast Drumming, ett groovepaket som släpptes 2010.

Sunset Smile

Magnus gör en riktigt övertygande Steve Gadd-imitation, och jag gör mitt bästa för att härma Larry Carlton.

The Dan of Steel

Influenserna torde vara ganska uppenbara.

Magnus Brandell: Trummor

Per Ulfhielm: Gitarr, bas, klaviatur, komposition, arrangemang, produktion

Pin It on Pinterest