Per Ulfhielm
Raul Midon, Fasching 29 april 2017

Raul Midon, Fasching 29 april 2017

Fasching den 29 april 2017. Jag sitter vid ett av borden på övervåningen, precis mitt emot scen. Jag har ett sådant där fåraktigt, lyckligt flin på läpparna och applåderar så att handflatorna ömmar. Raul Midon har just spelat kvällens sista nummer och jag vill bara ha mer – trots att konserten hållit på i två timmar. Vi har innan konserten pratat om spellistor med låtar som ger en gåshud, och jag tror hela kvällens setlist skulle kvala in på den listan.

För den som inte känner till Raul Midon (vilket tyvärr är alldeles för många) är han lite grann som en latinsk kombination av Donny Hathaway och Sting, plus ett stänk Paul McCartney och Paco De Lucia. New York Times har passande kallat honom “A one-man band who turns a guitar into an orchestra and his voice into a chorus”. Det hade i och för sig varit roligt att se honom med ett helt kompband (se video längst ner på sidan!), men om någon artist klarar sig utan komp är det Raul Midon.

Det är stundtals naket och avskalat, och stundtals väldigt ösigt. Alltid med ett naturligt sväng. Vi bjuds smäktande soulpop och smattrande flamencofunk för att i nästa stund få höra Midon dra av en jazzstandard. Allt med bravur. När han spelar gitarr med vänsterhanden, congas med höger och samtidigt växlar mellan sång och sin patenterade ”muntrumpet” har jag svårt att inte skrika rakt ut av lycka.

Jag känner mig privilegierad över att få se och höra en sådan världsartist på så nära håll, och samtidigt vemodig över att det bara är ca 100 personer som letat sig till Fasching denna lördagkväll i april. Varför är det inte fullsatt?

Kvällens höjdpunkter: Waited all my life, You and I och den avslutande My One and Only Love. Världsklass, and then some!

Setlist

Pedal to the metal

Sound shadow

Badass and blind

Sunshine

Listen to the rain 

Separate identity (gtr)

Yardbird suite (parker)

Suddenly

Why am I feeling so bad

You and I

Was it ever really Love

Waited all my life 

All that I am

If only

Expression of Love

Here’s to hoping

State of mind

My one and only Love

 

Här är en hel konsert med Raul Midon och Richard Bona från 2011. Jag grämer mig fortfarande för att jag missade dem när de var på Fasching.

Ghost på Hovet, 28 april 2017

Ghost på Hovet, 28 april 2017

Jag har gillat Ghost sedan deras debutplatta som släpptes 2010, men det dröjde till deras tredje skiva, Meliora (2015) innan jag föll som en fura för deras snälla demonrock – och nu älskar jag i stort sett allt de spelat in. Första gången jag såg dem var på en festival, alltså med något bantat set. Nu var det fullt set, plus en surprise-cover på slutet.

Och så här tyckte jag!

The Great Discord

Lite grann som Dream Theater utan shreddande. Aningen enformigt, men kompetent utfört. Bra sång!

Kvelertak

Norsk uggle-metal med åttiotalsriff. Låter som en blandning av true black skogsprimalskrik, öspunk och typ Judas Priest eller varför inte lite AC/DC. Snortajt och klart över förväntan. Stavanger levererar. Eg må ta en tur ut på Jaeren etterpå!

Ghost

Så, äntligen släcks ljuset till tonerna av Jocelyn Pook’s Masked Ball. Stämning! Bandet kliver på och river av Square Hammer, Pinnacle to the Pit, Secular Haze (som min telefon ville autocorrecta till sexterapeut), Con Clavi Con Dio och Per Aspera ad Inferi i en följd. Men oj, vilket katastrofalt dåligt ljud. Trots att båda förbanden lät bra blir de 5 första Ghost-låtarna bara en enda gröt. Det hela känns dessutom lite oinspirerat och hafsigt. Börjar fundera att det var bättre förr, när de ”riktiga” Alpha och Omega var med, men viftar bort de tankarna. Det beror säkert bara på ljudet. Bleh.

Body and blood – Bättre ljud nu. Inte min favoritlåt, men hoppet börjar gro.

Devil church – proggigaste låten, låter en hel del Genesis. Riktigt bra.

Cirice – Papa svidar om till player-påve. Bättre ljud, mer inspirerat och överlag tajtare. Och så in i helvete vad bra det låter. Kul, lite Shine on You Crazy Diamond-inspirerat intro. They are back.

Year zero – Yeah! Osannolikt bra kombination av arenarock, Army of Lovers-disco och soundtrack till valfri ostig italiensk zombierulle från 1983, med en refränghook som slår det mesta. Manskör, kyrkklockor och pukor i halvtempocrescendo sitter som en smäck.
Genialisk låt, fantastiskt väl framförd.

He Is – Jag har tyvärr lyssnat sönder den här låten, men den är bra för det. Kul med allsång!

Absolution – Absolution finns med på spellistan jag brukar köra i gymmet, och när den sammanfaller med bänkpress lägger jag alltid på några kilo till och försöker att inte sjunga med i refrängen. Det som verkligen lyfter den här låten är i mitt tycke det instrumentala partiet i mitten. Allt låter helt perfekt i mina öron.

Mummy Dust – Också på gym-listan. Tyvärr försvinner lite av nyanserna som jag verkligen gillar på studioversionen, och det blir mest en ösig rocklåt. Kul med Keytar-solo!

Zombie Queen – bandets i mitt tycke allra bästa låt. Galen kombo av vemodig ballad, surfgitarr och psykedelisk 60-talssyratripp med stark rockrefräng.

Ritual – så charmigt trallvänlig låt om människooffer.

Extranummer 1: Monstrance clock – Bandets hyllning till den kvinnliga orgasmen. Perfekt sista extranummer, men…

Extranummer 2: Bible – cover på Imperiets Bibel, hämtad från Popestar-EP:n. Trots svajig sång en helt perfekt avslutning med nunnekör och Fia Kempe på överstämma. Det hade ryktats på diverse forum att de repat in Bible för att spela på Hovet, så överraskningen kanske inte var fullständig. Men oj, vilken bra avslutning!

Mycket, framför allt körerna, ligger förinspelat, och arrangemangen är i stort sett identiska med skivorna – och det gör det hela ganska förutsägbart. Men det gör inte så mycket; det är ju liksom inte Ghosts grej med improvisation och utsvävningar. De kör en hårt regisserad show, med skrivna solon och allt noggrant planerat och uttänkt. Så vill man höra bländande improvisationer får man gå till Fasching istället. Med det sagt, det hade varit kul med något oväntat arrangemangsmässigt, typ ett längre synthsolo i Mummy Dust.

När Papa III några sekunder går ur sin karaktär och med smått darrande röst utbrister på svenska ”Stockholm! Från djupet av mitt hjärta… TACK!” kändes det 100% äkta, och jag tror inte jag var ensam i det knökfulla Hovet om att få gåshud just då.

Bra, Ghost!

Stratosphere

Jag har en stilla önskan att komponera för film, och Stratosphere är tänkt att vara bakgrund till någon slags finstämd, funderande filmsekvens. Typ tågresa i gryningen. Det är ju egentligen inte mycket till tema, utan mer lite svävande harmonier med ett långt gitarrsolo på slutet. Jag spelar alla instrument, och låten spelades in i april 2017. De episkt filmiska pukorna kommer från 8Dio’s ljudbiliotek Epic Cinematic Percussion.

 

Fools – OddGrooves

Fusion time! Fools är i grund och botten en OddGrooves-låt som jag skrev 2009, och då gick under namnet Fools Golden Ratio. Studioinspelningen nedan är gjord under hösten 2015, med Magnus Brandell på trummor och jag själv på alla andra instrument. Taktarten är 13/8 i verserna och 4/4 i refrängerna, i den mån man kan prata om vers och refräng i den här typen av musik.

Låten är inspelad i min studio med Logic och ett Apogee-ljudkort. Jag spelar på en Warmoth-strata och en Sterling-bas, med Logics förstärkarsimulering (!) samt en blandning av Logics inbyggda synthar och Kontakt-bibliotek. Magnus spelar på ett Roland digitaltrumset, med Toontrack Superior Drummer som ljudkälla.

Videon nedan är inspelad på Jazzclub Stampen den 13 december 2009, då OddGrooves bjöd på ett av sina lätträknade gig. Bandet bestod då, förutom jag själv, av Magnus Brandell på trummor och på bas den fantastiske Claes Andberg. Ursprungstanken var att vi skulle vara en kvartett, men klaviaturisten drog sig ur i sista stund – vilket är anledningen till att vi spelar med sequencer och clicktrack. Inte optimalt med så mycket tekniska prylar på scen, inte bara för att det är VÄLDIGT mycket som kan gå snett, det blir även tämligen stelt. Vi klarade oss igenom spelningen utan större katastrofer, men jag har förmodligen aldrig varit så koncentrerad som jag var då. Förutom att hålla koll på var vi var i låten och ge tecken till mina medmusikanter spelade jag ju faktiskt samtidigt gitarr (och ibland keyboards). Och det är ju inte direkt treackordsmusik heller! I alla fall, så här lät Fools när vi spelade den live på Stampen.

 

Purple Napkins

Purple Napkins är en låt starkt influerad av min största idol, Frank Zappa. Magnus Brandell spelar fantastiskt svängiga trummor, och jag gör så gott jag kan för att efterlikna Zappas sound och spelstil som han lät runt Tinseltown Rebellion och Joe’s Garage.

I Do Believe in You (Pages cover)

Jag älskar det mesta som Richard Page gjort, och i synnerhet Pages, hans band innan Mr Mister bildades. Vi gjorde en coverversion av deras låt I Do Believe in You från 1979, med min hustru Karin på sång. Märk väl att vi klipper strax innan solopartiet, där Steve George och Icarus Johnson unison-spelar så tajt att man vill gråta. Sammanträffande? I think not.

Karin Ulfhielm: Sång

Magnus Brandell: Trummor

Per Ulfhielm: Gitarr, bas klaviatur, kör

Westcoast-ish

Demolåt för OddGrooves Westcoast Drumming, ett groovepaket som släpptes 2010.

Sunset Smile

Magnus gör en riktigt övertygande Steve Gadd-imitation, och jag gör mitt bästa för att härma Larry Carlton.

The Dan of Steel

Influenserna torde vara ganska uppenbara.

Magnus Brandell: Trummor

Per Ulfhielm: Gitarr, bas, klaviatur, komposition, arrangemang, produktion

Funky Cruise

Funky Cruise såg dagens ljus i juni 2015, och var ursprungligen tänkt att vara ett backing track, utan melodi och solon, som OddGrooves kunder kunde använda för att öva till. Det blev dock en hel låt, en låt som jag är ganska nöjd med!

Magnus Brandell spelar trummor, och jag spelar på en Gibson 339 Custom Shop.

Demon Behind the Wheel

Demon Behind the Wheel är en OddGrooves-låt såtillvida att den framförs av Magnus Brandell och undertecknad, men genremässigt hamnar den en bra bit från vår vanliga prog-fusion. Bakgrunden är att OddGrooves släppte ett trumloop-paket med metalgrooves, och det här var en av demolåtarna för att visa looparna i praktisk användning.

Jag hade en hybrid av Bark at the Moon och Ride the Lightning i bakhuvudet när jag började skriva, men låten tog en lite annan riktning efter ett tag. Magnus, som egentligen inte är någon metaltrummis, spelar arslet av sig!

Magnus Brandell: Trummor

Per Ulfhielm: Gitarr, bas, komposition, produktion, arrangemang

Låten är inspelad i min studio med Logic. Trumljudet är Toontrack Superior Drummer med Metal Foundry.expansionen. Jag spelar på en Warmoth-strata genom Guitar Rig med någon slags Soldano-emulering.

 

 

I Have No Idea What I’m Doing

2013 släppte OddGrooves ett paket med ECM-grooves. För den som inte känner till termen ECM så är det ett tyskt skivbolag som sedan 60/70-talet fokuserat på ett slags svävande modern jazz. Pat Metheny, Keith Jarrett och Jan Garbarek är artister som brukar associeras med ECM. Jag är den förste att erkänna min totala okunnighet om ECM-jazz (därav låtens titel), men jag tänkte att om jag lägger på ett sjösjuke-chorus på en halvakustisk gitarr borde jag åtminstone hamna i närheten, rent ljudmässigt.

Magnus (som ju faktiskt ÄR jazzmusiker och har grym koll på ECM) spelade in trummorna först, sedan fyllde jag så där lagom slumpmässigt på med andra instrument. Bra eller bara konstigt?

Magnus Brandell: Trummor, komposition

Per Ulfhielm: Gitarr, bas, klaviatur, komposition

 

Pin It on Pinterest