Så, då har man alltså sett Queen för andra gången – denna gång med Adam Lambert bakom mikrofonen. Första gången var 1986, jag var 15 år och hade precis gått ut nian. Jag hade dessutom förmodad hjärnskakning efter att ha blivit nersparkad på skolavslutningen kvällen innan, till följd av att jag i vanlig ordning inte kunnat hålla käften när ett gäng tuffingar från Jakan Kickers mobbade några av mina kompisar. Jag hade alltså rejäl huvudvärk och yrsel, varför minnet från den konserten är aningen luddigt. Jag minns dock att Gary Moore (en av mina dåtida gitarrhjältar) var riktigt bra, och är evigt tacksam för att jag fått se honom live innan han gick bort för några år sedan. Just vid det tillfället hade jag gjort till min livsuppgift att planka hans solon på Empty Rooms, exakt som han spelade på dubbel-liven We Want Moore från 1984, och ett mål för dagen (förutom att släpa mitt bultande huvud till Råsunda) var att höra mannen, myten, konceptet spela just de solona i nuet. Jag såg bara halva Queen-konserten innan jag stapplade hemåt.

2017

Det var 1986, nu är det 2017. Och det är dags igen, den här gången med min 14-åriga dotter (som fått konsertbiljetten i födelsedagspresent) och hennes kompis som synnerligen taggade följeslagare. Innan vi går vidare är bet bara en sak vi bara måste få ur världen: Vissa recensenter (kvällspressen, I’m looking at you) ojjar sig över att Adam Lambert inte är någon Freddie Mercury, och därför kan aldrig den nuvarande sättningen vara Queen på riktigt, och ska jämföras med vilket tributband som helst.

Min fråga är då: Hade någon faktiskt förväntat sig det? Finns det någon normalfuntad människa som på allvar jämför Adam Lambert med Freddie Mercury, och går besviken från en Queen-konsert 2017eftersom Adam inte är Freddie? Det är väl klart att Lambert inte är någon Freddie Mercury! INGEN kommer någonsin kunna mäta sig med Freddie Mercury, något Lambert snabbt avhandlar under en ödmjuk och underhållande monolog om hur han känner inför att turnera med dessa rocklegender. Jag tror inte herrarna May och Taylor skulle kunna hitta en mer passande frontfigur till Queen än just Adam Lambert, som är en gudabenådad sångare och frontfigur. Så det så.

Konserten och låtval

Vi bjuds på en hitkavalkad utan dess like, med alla listettor i ett hejdlöst tempo. Jag hörde förresten någonstans att Queen är det enda bandet i världen där alla fyra originalmedlemmar skrivit flera listettor, och dessutom är invalda i Songwriters Hall of Fame. Vet inte om det stämmer, men det låter inte orimligt.

Och det är just det som gör att jag inte är 100% övertygad; bandet spelar bara sina hits. Till publikens förtjusning, så klart. Och självklart ska de ju spela We are the Champions, Another on bites the Dust osv. Men att man inte spelar en enda låt från någon av de två första skivorna är en gigantisk miss i mina öron. I mitt tycke är Queen II deras allra bästa platta, och även om jag kanske inte hade förväntat mig Ogre Battle eller March of the Black Queen, kunde vi väl åtminstone fått höra Seven Seas of Rye?

Kvällen, i punktform

  • Ruskigt coolt scenbygge, med robotfiguren från News of the World i någon slags 3D-animation som verkligen ser äkta ut.
  • Brian Mays gitarrsolo var verkligen urtrist.
  • Fantastisk sång överlag, inge bara av Lambert – utan också av Brian May och Roger Taylor. De tre inhyrda kompmusikerna bidrar dessutom verkligen till stämsången (återigen, JAG VILL HÖRA SEVEN SEAS OF RYE)
  • Who wants to live forever – oh, en sådan gåshud!
  • Under Pressure – Roger Taylor gör Bowies delar alldeles formidabelt
  • Dottern var mycket nöjd med sin 14-årspresent.

Pin It on Pinterest

Share This