Så var det dags för en rejäl dos rock’n roll när Rival Sons kom till Grönan och bjöd på organiskt ös utan vare sig förinspelade bakgrunder, koreografi eller fyrverkerier. Det är slamrig, svängig, psykedelisk och soulig vintagerock med tydliga influenser från bland andra Led Zeppelin, Humble Pie, Small Faces och The Doors. Och jag var där! Och jädrar vad bra det var! Det mesta låter mycket bättre live än på platta, och framför allt sången lyfts till en ny nivå.

Jay Buchanan är en minst sagt energisk frontman, som inte sparar på krutet – varken med sitt innerligt predikande mellansnack om ”togetherness” eller sitt Robert Plant-liknande ylande långt uppe i registret. Det låter som sagt fantastiskt bra, men jag kan inte låta bli att undra hur rösten kan hålla en hel turné. Man bara väntar på att den ska spricka i en präktig James LaBrie-tupp, men rösten håller hela vägen.

Scott Holiday är coolheten själv med sina Firebird-gitarrer, Orange-stärkare och hundratals fuzzboxar som matchas av välpressad kostym och solglasögon. Och rockiga riff! Med diverse oktavfuzzar låter hans gitarr låter bitvis lite som Jon Lords Hammond C3 ”The Beast” i tidiga Deep Purple.

Michael Mileys trumspel kan beskrivas som en blandning av John Bonham och Keith Moon, med stänk av Clyde Stubblefield och Dave Garibaldi. Det låter dock inte riktigt lika bra live jämfört med plattorna. Bra, men jag hade högre förväntningar. Han spelade dessutom ett riktigt tråkigt trumsolo, som jag utan problem hade klarat mig utan. Pluspoäng för Gretch-trummorna!

Två låtar jag verkligen saknade var Thundering Voices och Fade Out från senaste plattan. Bäst var Pressure and Time och Soul, med god konkurrens från det flummiga introt till Hollow Bones Pt 2.

Lysande bra!

Låtlista

Hollow Bones Pt 1
Electric Man
Good luck
Tied up
Pressure and Time
Memphis Sun
Where I’ve been
Face of light
Torture
Soul
Open my eyes
Hollow Bones Pt 2
Keep on swinging

 

 

Pin It on Pinterest

Share This