per ulfhielm tankspridd

Verkar den här killen helt balanserad?

Jag är en sån som dagdrömmer en hel del, och kan ibland framstå som lite disträ. Till den grad att jag blivit medlem i Tankspriddas Riksförbund. Det var min fru Karin som skickade in medlemsansökan, och en starkt bidragande orsak är incidenten som återges nedan.

En komplett dope på min dotters dop

Den här historien utspelar sig 2007, då vår yngsta dotter Alexandra skulle döpas i Järfälla kyrka. Karin och jag skulle givetvis spela och sjunga, och vi hade valt You are the sunshine of my life av Stevie Wonder. Jag var mer förberedd än jag brukar vara, och hade satt på nya strängar på min Ovationgitarr i god tid kvällen innan, och hade noterna i ordning. Vi hade repat igenom låten och allt kändes lugnt rent musikaliskt. Känslomässigt är det en annan sak när det handlar om att spela på sitt barns dop, så ett visst stresspåslag lurade i bakgrunden. Men vi hade ju ändå gjort det här när äldsta dottern Karolina döptes lite drygt 3 år tidigare, då med en annan Stevie Wonder-låt. Och jag var som sagt förberedd som aldrig förr. Gitarren stod och väntade precis innanför ytterdörren, redo att liksom tas med i farten. Slipsen knuten, maten till dopmiddagen fixad. Alla saker jag behövde låg på sådana där smarta ställen att jag omöjligt skulle kunna glömma dem. Vad skulle kunna gå fel?

Vi kommer in i kyrkan, i ganska god tid innan ceremonin, då en olustig känsla sakta börjar infinna sig. Någonting saknas, och min hjärna jobbar för högtryck för att lokalisera vad jag glömt. Vi hälsar på prästen och några släktingar som dykt upp tidigt, och jag börjar känna mig mer disträ än vanligt. Då slår det mig: Jag har glömt gitarren hemma.

Fuck. Helvetesjävlaskit. Idioto. Dope.

Jag kollar klockan, och efter blixtsnabb huvudräkning konstaterar jag att jag möjligen kan hinna hem och hämta guran och tillbaka till dopceremonin om jag sätter plattan i mattan NU. Jag hugger tag i Karin och vräker med stirrig uppsyn ur mig GÅ INGENSTANS JAG ÄR SNART TILLBAKA DET ÄR LUGNT varpå jag snubblar ut till parkeringen och slänger mig in i bilen.

Nu är jag inte den som håller koll på hur lång preskriptionstiden för fortkörning är, men hoppas att 10 år bör räcka. Om någon trafikjuridiskt kunnig läsare har någon annan uppfattning är det bara att kommentera nedanför inlägget… I vilket fall som helst flöt det på rätt skapligt mellan refuger, äppelträd och 30-skyltar, och efter en snajsig Hollywoodsladd med tjutande däck stod jag utanför hemmet, trevades i fickan efter husnycklarna.

Husnycklarna, ja. De hade jag ju lagt på ett smart ställe. I gitarrfodralet. Som stod innanför dörren. Den låsta dörren. Blott 30 cm från mina frustande näsborrar.

FUCKFUCKFUCK.

Jag var alltså på väg att missa min dotters dop, allt för en usel gitarrs skull. Eller rättare sagt, för min oförmåga att hämta nämnda gitarruslings skull. Vad göra? Krypa till korset och åka tillbaka utan gitarr eller byta identitet och fly till främlingslegionen?

Efter en kort invärtes överläggning vinner kämparandan över latmasken, för det bara måste ju finnas en gitarr i kyrkan. Tillbaka in i bilen, fram med Steve McQueen-attityden och FUCKING STEP ON IT tillbaka till kyrkan, där hustru, barn, familj, släkt och vänner stod och funderade över om inte Alexandras pappa tänkte vara med på hennes dop.

Med ganska precis 37 sekunder tillgodo innan dopet börjar störtar jag huvudstupa in i kyrkan, rycker tag i någon slags vaktmästare och med en blick som måste ha utstrålat ”ta fram tvångströjan” ryter VAR HAR NI GITARRERNA MÄNNISKA? Jag blir då upplyst om att det finns exakt 0 st gitarrer i vår omedelbara närhet, och en distinkt känsla av panik börjar infinna sig.

Lyckligtvis hade de ett piano (kyrkor brukar ju ha det), och jag lyckades traggla mig igenom en acceptabel version av låten utan större katastrofer, trots att jag faktiskt aldrig tidigare spelat låten på just piano. Fokus under press, mina vänner. I kubik.

Det här är ju inte enda anledningen att Karin anmält mig som medlem i Tankspriddas riksförbund, men jag förmodar att det är en starkt bidragande orsak.

Läs mer om Tankspriddas Riksförbund. Finns många kul stories där!

Pin It on Pinterest

Share This