Jag har gillat SAGA skarpt ända sedan jag vid 12 års ålder fick plattan Worlds Apart, en skiva som än idag är på min öde ö-lista. Tillsammans med Rush och Marillion var SAGA ett av de band som transformerade min musiksmak från hårdrock till symfonirock. Deras fem första skivor har i perioder gått varma hemma hos mig, med Worlds Apart från 1981 som favorit, tätt följd av Silent Knight som släpptes året innan.

Och nu är det dags att säga hejdå, eftersom bandet annonserat att de lägger av efter turnén. För mig, som aldrig sett SAGA live, blev det alltså enda kvarvarande chansen att se dem, och eftersom jag inte var tillräckligt snabb på bollen till den ordinarie spelningen blev det alltså biljett till extrakonserten. På Fryshuset Klubben, en lokal där jag tidigare bland annat sett Spock’s Beard och Steve Vai. En av mina favoriter bland Stockholms musikställen, främst för den intima atmosfären – eftersom stället max tar in 800 personer.

Pockets – The Not Just for Pants Tour 2017

Akustiskt set: Pockets

Kvällen inleds med ett akustiskt set med förbandet Pockets, som alltså är SAGA själva. Scenen är utformad som ett bibliotek, med bandets karaktäristiska rymdsyrsa i förgrunden, och slagverk- och keyboardpodier har designats att se ut som bokhyllor. Riktiga böcker ligger dessutom utspridda runt om. Setet inleds med att Michael Sadler och Jim Gilmour spelar Images (Chapter 1) från Images at Twilight. Finstämt.

Sedan följer klassiker som Time to Go, The Perfectionist, No Regrets och ett medley från Trust-plattan, för att avslutas med en riktigt bra version av The Security of Illusion. Gilmour spelar förutom piano både klarinett och dragspel, och det passar riktigt bra. Jag avskyr visserligen dragspel, men kan i händerna på Jim Gilmour. Trummisen Mike Thorne spelar, förutom ”vanligt” slagverk, på en uppsjö av skrammelmojänger, som från där jag stod såg ut som en samling pokaler och vaser. Och det funkar!

Stämningen är avslappnad. Sadler och Gilmour sitter och munhuggs, och drar skämt om hur diviga de där rockstjärnorna i SAGA är, och att det är först nu de har börjat få umgås med bandet. Men det är kul att få komma ut på turné!

Det är kul, charmigt, ibland lite småtaffligt och alldeles, alldeles underbart. Jag är glad över att ha fått se Pockets på deras debut-turné 🙂

Elektriskt set: SAGA

Efter en del plockande på scen drar konserten igång på allvar, och Pockets byter skepnad till SAGA. Konserten inleds med Take a Chance, How Long och On the Loose i en följd, och jag fullkomligen skriker av glädje. Jag är 13 år igen!

Sångaren (tillika keyboards och bas på en låt) Michael Sadler är en fantastisk frontfigur, och vilken energi karln har! SAGA:s musik må inte vara universums mest spontana, men det kompenserar Sadler med att interagera med publiken och springa runt och småskämta med både resten av bandet samt ljudtekniker och roadies.

Och vid 63 års ålder är hans röst lika bra som den alltid varit. Full poäng.

Jag har i ärlighetens namn aldrig varit något större fan av SAGA:s gitarrist Ian Crichton. Missförstå mig rätt; jag älskar hans arrade slingor som tillsammans synthstämmorna verkligen definierar bandets sound. Till exempel det instrumentala partiet i On the Loose, vilket är en av de där stunderna som alltid ger mig gåshud (och som jag i min ungdom har lagt ner åtskilliga kalenderveckor på att försöka kopiera). Och han spelar tekniskt oklanderligt. Men, i mitt tycke är han en tämligen ointressant solist. Hans tunna, scoopade laserdistljud, sjösjukesvaj och pinch harmonics som han envisas med att lägga in i tid och otid går bara rakt förbi mig. På de tidiga plattorna var hans ljud mindre distat, och i mina öron mycket bättre. Han spelade då dessutom på en Les Paul, utan sjösjukeframkallande svaj.

Lead-keyboardisten Jim Gilmour är en av de där ikoniska instrumentalisterna jag avgudade som tonåring, och hans syntslingor har gjort djupa avtryck på min musikaliska utveckling. Han har ett 15-tal klaviaturer på scen, varav säkert 10 CME Air, som trots att de har fullstora tangenter inte är större än en iPad. Prylgalningen i mig blir ganska sugen! Sångmässigt har han dock sett bättre dagar. Scratching the surface låter verkligen inte bra, och jag förstår inte varför Michael Sadler väntar till sista refrängen med att lägga på den övre oktaven.

Några höjdpunkter

  • Introt till Careful Where You Step är ett av de bästa någonsin
  • Mouse in a Maze
  • Someone Should
  • On the Loose. Alltid.
  • Wind Him Up, som synkas med bilder från Rock Am Ring 1985, är i mitt tycke en av bandets allra bästa låtar – och som sista extranummer är den kort och gott fullkomlig.

Och OK, det är klart att jag saknade några låtar. Jag råkade få syn på Jim Crichtons låtlista när en roadie tejpade fast den vid hans Moog, och jag visste därför att den innehöll ett tredje extranummer: Den suveräna Compromise från Silent Knight. Men det blev tji tredje extranummer. No Stranger hade också varit en bonus, men det är petitesser i sammanhanget – det här var en av årets bästa konserter. Det känns vemodigt att bandet lägger av efter detta, men de avslutar med flaggan i topp.

Tack, SAGA!

 

Pin It on Pinterest

Share This