SAGA, Fryshuset Klubben, 23 november 2017

SAGA, Fryshuset Klubben, 23 november 2017

Jag har gillat SAGA skarpt ända sedan jag vid 12 års ålder fick plattan Worlds Apart, en skiva som än idag är på min öde ö-lista. Tillsammans med Rush och Marillion var SAGA ett av de band som transformerade min musiksmak från hårdrock till symfonirock. Deras fem första skivor har i perioder gått varma hemma hos mig, med Worlds Apart från 1981 som favorit, tätt följd av Silent Knight som släpptes året innan.

Och nu är det dags att säga hejdå, eftersom bandet annonserat att de lägger av efter turnén. För mig, som aldrig sett SAGA live, blev det alltså enda kvarvarande chansen att se dem, och eftersom jag inte var tillräckligt snabb på bollen till den ordinarie spelningen blev det alltså biljett till extrakonserten. På Fryshuset Klubben, en lokal där jag tidigare bland annat sett Spock’s Beard och Steve Vai. En av mina favoriter bland Stockholms musikställen, främst för den intima atmosfären – eftersom stället max tar in 800 personer.

Pockets – The Not Just for Pants Tour 2017

Akustiskt set: Pockets

Kvällen inleds med ett akustiskt set med förbandet Pockets, som alltså är SAGA själva. Scenen är utformad som ett bibliotek, med bandets karaktäristiska rymdsyrsa i förgrunden, och slagverk- och keyboardpodier har designats att se ut som bokhyllor. Riktiga böcker ligger dessutom utspridda runt om. Setet inleds med att Michael Sadler och Jim Gilmour spelar Images (Chapter 1) från Images at Twilight. Finstämt.

Sedan följer klassiker som Time to Go, The Perfectionist, No Regrets och ett medley från Trust-plattan, för att avslutas med en riktigt bra version av The Security of Illusion. Gilmour spelar förutom piano både klarinett och dragspel, och det passar riktigt bra. Jag avskyr visserligen dragspel, men kan i händerna på Jim Gilmour. Trummisen Mike Thorne spelar, förutom ”vanligt” slagverk, på en uppsjö av skrammelmojänger, som från där jag stod såg ut som en samling pokaler och vaser. Och det funkar!

Stämningen är avslappnad. Sadler och Gilmour sitter och munhuggs, och drar skämt om hur diviga de där rockstjärnorna i SAGA är, och att det är först nu de har börjat få umgås med bandet. Men det är kul att få komma ut på turné!

Det är kul, charmigt, ibland lite småtaffligt och alldeles, alldeles underbart. Jag är glad över att ha fått se Pockets på deras debut-turné 🙂

Elektriskt set: SAGA

Efter en del plockande på scen drar konserten igång på allvar, och Pockets byter skepnad till SAGA. Konserten inleds med Take a Chance, How Long och On the Loose i en följd, och jag fullkomligen skriker av glädje. Jag är 13 år igen!

Sångaren (tillika keyboards och bas på en låt) Michael Sadler är en fantastisk frontfigur, och vilken energi karln har! SAGA:s musik må inte vara universums mest spontana, men det kompenserar Sadler med att interagera med publiken och springa runt och småskämta med både resten av bandet samt ljudtekniker och roadies.

Och vid 63 års ålder är hans röst lika bra som den alltid varit. Full poäng.

Jag har i ärlighetens namn aldrig varit något större fan av SAGA:s gitarrist Ian Crichton. Missförstå mig rätt; jag älskar hans arrade slingor som tillsammans synthstämmorna verkligen definierar bandets sound. Till exempel det instrumentala partiet i On the Loose, vilket är en av de där stunderna som alltid ger mig gåshud (och som jag i min ungdom har lagt ner åtskilliga kalenderveckor på att försöka kopiera). Och han spelar tekniskt oklanderligt. Men, i mitt tycke är han en tämligen ointressant solist. Hans tunna, scoopade laserdistljud, sjösjukesvaj och pinch harmonics som han envisas med att lägga in i tid och otid går bara rakt förbi mig. På de tidiga plattorna var hans ljud mindre distat, och i mina öron mycket bättre. Han spelade då dessutom på en Les Paul, utan sjösjukeframkallande svaj.

Lead-keyboardisten Jim Gilmour är en av de där ikoniska instrumentalisterna jag avgudade som tonåring, och hans syntslingor har gjort djupa avtryck på min musikaliska utveckling. Han har ett 15-tal klaviaturer på scen, varav säkert 10 CME Air, som trots att de har fullstora tangenter inte är större än en iPad. Prylgalningen i mig blir ganska sugen! Sångmässigt har han dock sett bättre dagar. Scratching the surface låter verkligen inte bra, och jag förstår inte varför Michael Sadler väntar till sista refrängen med att lägga på den övre oktaven.

Några höjdpunkter

  • Introt till Careful Where You Step är ett av de bästa någonsin
  • Mouse in a Maze
  • Someone Should
  • On the Loose. Alltid.
  • Wind Him Up, som synkas med bilder från Rock Am Ring 1985, är i mitt tycke en av bandets allra bästa låtar – och som sista extranummer är den kort och gott fullkomlig.

Och OK, det är klart att jag saknade några låtar. Jag råkade få syn på Jim Crichtons låtlista när en roadie tejpade fast den vid hans Moog, och jag visste därför att den innehöll ett tredje extranummer: Den suveräna Compromise från Silent Knight. Men det blev tji tredje extranummer. No Stranger hade också varit en bonus, men det är petitesser i sammanhanget – det här var en av årets bästa konserter. Det känns vemodigt att bandet lägger av efter detta, men de avslutar med flaggan i topp.

Tack, SAGA!

 

Magma, Kulturhuset Studion 27/10

Magma, Kulturhuset Studion 27/10

Det är nu några dagar sedan jag såg Magma live på Studion, och jag är fortfarande helt tagen av upplevelsen. Jag stod längst fram, och hörde scenljudet nästan lika väl som ljudet från PA-anläggningen. Håret fladdrade av lufttrycket från basen. Vibrafonen (som stundtals spelades med stråke) klingade som en angenäm version av tinnitus i mitt vänstra öra. Sången och polyrytmiken hypnotiserade mig. Jag har varit på många fantastiska konserter, men har få gånger blivit så golvad som av Magma i fredags.

Magma är ett ganska konstigt band. Och svårförklarat, särskilt på en middagsbjudning där ingen annan gillar prog och man desperat vill dela med sig av en stor musikupplevelse (jag i lördags, thankyouverymuch). Musiken kan liknas vid en blandning av progressiv rock, jazzfusion, modern klassisk musik, gospel och alternativ 70-talsteater. Det finns ett tydligt släktskap med Zappa, Mahavishnu Orchestra och King Crimson, och bandet listar också Carl Orff och John Coltrane som stora influenser. Inget för popsnören, med andra ord!

Trummisen och huvudsakliga låtskrivaren Christian Vander, som är klassiskt utbildad slagverkare, bildade bandet i Paris i slutet av 60-talet. Han hade skyhöga mystiker-ambitioner och (får vi förmoda) tämligen god tillgång på sinnesvidgande substanser. Merparten av bandets verk avhandlar en ganska snurrig historia om en samling spirituellt upplysta människor som några sekel fram i tiden flyr en döende jord till planeten Kobaia, där de bosätter sig och snart hamnar i bråk med planetens ursprungliga invånare. Storyn utspelar sig under många akter, med massor av prequels och sequels. Som det anstår en god rymdsaga.

Och när han ändå var igång passade Monsieur Vander på att hitta på ett eget språk, Kobaianska, som merparten av bandets verk sjungs på. Det skulle alltså ha varit svårt svårt att sjunga med i refrängerna, om det nu funnits några refränger. Jag såg för övrigt inte ett enda textblad på scen, vilket är sjukt imponerande. Jag menar, själv brukar jag ha svårt att komma ihåg texten till Purple Haze och Mustang Sally. Oh, well…

Christian Vander

Christian Vander tar en paus från trummorna för att sjunga den finstämda Ehn Deiss. Och ja, han har på sig en one-piece. Oklart varför?

Låtlistan är dock inte så svår att komma ihåg; den består nämligen av två låtar, plus ett kortare extranummer. Vi bjuds Ëmëhntëhtt-Ré (som klockar in på ca 45 minuter), Theusz Hamtaahk (blott 35), och slutligen Ehn Deiss (typ 5-6 minuter).

Att 69-årige Christian Vander är en fenomenal trummis framgår genom att lyssna på vilken Magma-platta som helst, men man förstår inte riktigt hans storhet förrän man sett honom live. Han fullkomligen leker med alla taktarter och polyrytmer. Ibland släpar han aningen efter resten av bandet, ibland lite före, och stundtals spelar han liksom runt de andra i snirkliga kringelikrokar, för att komma tillbaka med en distinkt 16-delssynkop. Och det finns stunder under konserten då han spelar så out att jag är helt övertygad om att ingen på scen kommer hitta tillbaka till ettan (eller sjuan, nian eller tretton och en halv). Men så plötsligt bara smäller det till, och alla landar perfekt på samma slag. Och min käke dunsar i golvet.

Basisten Philippe Bussonnet rör knappt en min under hela konserten. Fingrarna rör han dock på. Det är snortajt, svängigt och mycket tekniskt, utan att det för den skull blir uppvisning. Han spelar, precis som sin föregångare Jannik Top, på en jättedistad fyrsträngad bas med B, E, A och D-sträng. Full poäng.

Stella VanderIsabelle Feuillebois och Hervé Aknin (och stundtals även Christian Vander) bjuder på bland den mest fulländade stämsång jag någonsin hört. De har alla solopartier, men det är när de tre rösterna tillsammans rör sig i täta och bländande vackra harmonier över det stundtals disharmoniska kompet som det verkligen lyfter. Allt med stor dynamik från knappnålstyst till fullt spett.

Hervé Aknin och Stella Vander visar var skåpet ska stå vad gäller stämsång. OMG.

I likhet med Christian Vanders trumspel måste Magmas musik upplevas live för att man till fullo ska förstå dess storhet. Om jag ska klaga på något, så saknade jag bandets i mitt tycke bästa verk Mëkanïk Dëstruktïẁ Kömmandöh, som enligt uppgift spelats tidigare under turnén. Men det är en minor i sammanhanget. Ytterligare en 40-minuterslåt kanske hade varit i mastigaste laget. Så jag får hoppas de spelar den nästa gång.

Tack Magma för en oförglömlig kväll!

Dianne Reeves, Kulturhuset 6/10-2017

Dianne Reeves, Kulturhuset 6/10-2017

Jag har varit ett stort fan av Dianne Reeves sedan mitten av 90-talet. Hennes jazztolkningar av artister som Peter Gabriel och Joni Mitchell är geniala, och plattan Quiet after the storm från 1995 hör till mina absoluta favoriter – oavsett genre. Jag såg henne senast på Stockholm Jazz 1996 (tror jag), då festivalen höll till på Skansen. Det var en stor upplevelse. Jag kommer särskilt ihåg pianisten David Torkanowsky som, förutom att vara en virtuos pianist, kommenderade bandet på ett närnast Zappa-eskt sätt – med allt från subtila gester till att vifta med hela kroppen. Nu, 21 år senare, öppnar Dianne Reeves Stockholms jazzfestival på Kulturhusets stora scen. Och mina förväntningar är givetvis skyhöga.

Första låten, en cover på Fleetwood Mac’s Dreams, verkar tjänstgöra som uppsjungning. Det låter tämligen illa om sången, och det låter som Reeves kämpar hårt för att hitta rätt. När låten avslutas med en improviserad text om inställda flyg, lång väntan på (flera!) tyska flygplatser och borttappat bagage klarnar dock det hela. Bandet har efter en minst sagt strulig flygresa kommit till Kulturhuset endast 45 minuter innan giget, och inte haft tid med något annat än att själva komma på plats. Så den taffliga starten är ursäktad!

Sen lossnar det, och sången sitter perfekt under resten av konserten. Bandet är, efter den något hafsiga inledningen, ruskigt bra. Pianisten (uppfattade inte namnet, André någonting. Enligt programmet skulle det varit Peter Martin, och det här var inte han) hade tydligen anslutit för endast fyra dagar sedan, precis när turnén inleddes. Vilket märktes, för han läste innantill stora delar av konserten och släppte inte riktigt loss förrän på slutet.

Höjdpunkter

  • George Gershwin’s Our love is here to stay börjar sparsmakat med sång och nylonsträngad gitarr, spelad av den absolut fenomenale brasilianske gitarristen Romero Lubambo, och utvecklas till en osannolikt vacker kaskad av ackord och toner innan resten av bandet kommer in. Reeves och Lubambo är extremt samspelta och följsamma, och liksom dansar sig igenom alla små ackord och licks. ”My brother from another mother”, som Reeves uttrycker det. Det är så bra att jag får tårar i ögonen.
  • Den improviserade funkiga duetten mellan Reeves och basisten Reginald Veal, med text om bland annat masskjutningen i Las Vegas och den senaste tidens orkaner. Aktuellt och mycket starkt.
  • Alla små improviserade textändringar och -adaptioner, som till exempel när en mobiltelefon i publiken ringer – och Dianne Reeves elegant väver in det i texten hon just sjunger.

Konserten känns aningen i kortaste laget, och jag saknar flera låtar, bland annat Nine från ovan nämnda Quiet after the storm och flera låtar från hennes senaste platta Beautiful Life. Men hela sällskapet går från Kulturhuset med sådana där fåniga leenden på läpparna, som man bara har efter en stor musikupplevelse. Tack Dianne Reeves!

Rival Sons, Gröna Lund 18/8-2017

Rival Sons, Gröna Lund 18/8-2017

Så var det dags för en rejäl dos rock’n roll när Rival Sons kom till Grönan och bjöd på organiskt ös utan vare sig förinspelade bakgrunder, koreografi eller fyrverkerier. Det är slamrig, svängig, psykedelisk och soulig vintagerock med tydliga influenser från bland andra Led Zeppelin, Humble Pie, Small Faces och The Doors. Och jag var där! Och jädrar vad bra det var! Det mesta låter mycket bättre live än på platta, och framför allt sången lyfts till en ny nivå.

Jay Buchanan är en minst sagt energisk frontman, som inte sparar på krutet – varken med sitt innerligt predikande mellansnack om ”togetherness” eller sitt Robert Plant-liknande ylande långt uppe i registret. Det låter som sagt fantastiskt bra, men jag kan inte låta bli att undra hur rösten kan hålla en hel turné. Man bara väntar på att den ska spricka i en präktig James LaBrie-tupp, men rösten håller hela vägen.

Scott Holiday är coolheten själv med sina Firebird-gitarrer, Orange-stärkare och hundratals fuzzboxar som matchas av välpressad kostym och solglasögon. Och rockiga riff! Med diverse oktavfuzzar låter hans gitarr låter bitvis lite som Jon Lords Hammond C3 ”The Beast” i tidiga Deep Purple.

Michael Mileys trumspel kan beskrivas som en blandning av John Bonham och Keith Moon, med stänk av Clyde Stubblefield och Dave Garibaldi. Det låter dock inte riktigt lika bra live jämfört med plattorna. Bra, men jag hade högre förväntningar. Han spelade dessutom ett riktigt tråkigt trumsolo, som jag utan problem hade klarat mig utan. Pluspoäng för Gretch-trummorna!

Två låtar jag verkligen saknade var Thundering Voices och Fade Out från senaste plattan. Bäst var Pressure and Time och Soul, med god konkurrens från det flummiga introt till Hollow Bones Pt 2.

Lysande bra!

Låtlista

Hollow Bones Pt 1
Electric Man
Good luck
Tied up
Pressure and Time
Memphis Sun
Where I’ve been
Face of light
Torture
Soul
Open my eyes
Hollow Bones Pt 2
Keep on swinging

 

 

Anderson, Rabin, Wakeman – London 19 mars 2017

Anderson, Rabin, Wakeman – London 19 mars 2017

Jag är sedan mina tidiga tonår ett stort Yes-fan. Plattor som Close to the Edge, Fragile och The Yes Album hör för mig till de där ikoniska skivorna som verkligen formar ens musiksmak och sätter ribban med vilken alla framtida musikupplevelser kommer jämföras. Och 90125, som släpptes ungefär då jag började lyssna på Yes, var bra på ett helt annat sätt. Framför allt blev jag smått förälskad i Trevor Rabins gitarrspel, och kommer än idag på mig själv med att väva in hans fraseringar i mitt eget gitarrspel.

Så när Jon Anderson och Rick Wakeman gaddar ihop sig med Trevor Rabin (under det smidiga namnet Yes featuring Jon Anderson, Trevor Rabin, Rick Wakeman) kan det inte bli annat än bra. Off to London, baby!

Setlist Hammersmith Apollo 19 mars 2017

Cinema – 90125’s instrumentala mittpunkt. Ståpäls. Noterar att Rick Wakeman har elva klaviaturer på scen.

Perpetual Change – Här kliver Jon Anderson in, och det slår mig för första gången hur kort karln är. Han har ett eget podium och väl tilltagna skosulor, och räcker ändå knappt upp till axlarna på Rick Wakeman och Trevor Rabin (som i och för sig är ganska långa båda två). Och det låter kort och gott skitbra. Rabin spelar i och för sig fel några gånger, men det gör inget. Allt är som det ska.

Hold On – Oj, vad Rabin shreddar. Han ser verkligen ut att ha kul! Måste vara hemskt trist att livnära sig på att komponera biffiga soundtrack till Jerry Bruckheimer-filmer dagarna i ända, så han förtjänar lite semester från sitt daytime job. Det här är det han är ämnad att göra, dammit!

I’ve Seen All Good People – Låter helt fantastiskt med alla stämmor och allt annat.

Trumsolo – Lou Molino III i ett svängigt, men på aningen långt solo. Första gången jag hörde honom var på Trevor Rabins soloplatta Can’t Look Away från 1989. Då tyckte jag han lät lite som Jeff Porcaro. Här är det mer Bill Bruford. Bra!

Lift Me Up – Bra låt från Union-plattan, välsjungen av Trevor Rabin. Dock tycker jag inte den passade in i det här sammanhanget. Transportsträcka.

And You and I – Kvällens enda låt från Close to the Edge. Snyggt. Mäktigt.

Rhythm of Love från Big Generator har kanske aldrig varit min stora favorit. Här kändes det lite som en transportsträcka, även om jag varit med om tristare sådana.

The Meeting – En i sammanhanget lite udda fågel, hämtad från Anderson Bruford Wakeman Howe-plattan från 1989, men ack så fint Jon och Rick framför den.

Heart of the Sunrise från Fragile. Dynamik deluxe.

Changes – Ohmygawd så jag kämpat med att räkna taktarten i introt till den här låten. Och när man väl klurat ut att det är 7/8, 7/8, 3/8 så kommer den där jävla ackeguran och ställer till det med att spela 4/4 mot uddagalenskaperna. Det låter fantastiskt bra om allt, inklusive den där harmonizern från anno 1983. Allt sitter. Älskar den här låten.

Long Distance Runaround – Poplåt med världens knäppaste riff.

The Fish (Schindleria Praematurus) – Jag vet inte vad det är med vänsterhänta basister, men jag får alltid en olustig känsla av osäkerhet när jag ser en. Vänsterhänta gitarrister har jag inga problem med (Jimi, någon?) men en basist ser bara bakvänd ut, och jag liksom väntar på att han ska snubbla och allt ska skita sig. Ingenting sket sig här, Mr Pomeroy gör en formidabel Squire-tribut.

Awaken – En av bandets i mitt tycke bästa låtar, och en av konsertens höjdpunkter. Över 20 minuter krångligheter, med Jon Anderson på bärbar harpa. Bara det!

Owner of a Lonely Heart – Skulle kunna känts som en pliktskyldig måste-låt, ungefär som det brukar kännas när Stevie Wonder spelar I Just Called to Say I Love You (utan andra jämförelser), men det blev faktiskt riktigt kul – särskilt när Rabin och Wakeman tar ett par vändor runt i publiken och soloduellerar.

Encore:
Roundabout – En av favoritlåtarna, som jag hade skyhöga förväntningar på MEN NEJ VAD HÅLLER DE PÅ MED? Tyvärr fungerar inte Rabins gitarrspel alls i den här låten. Fort, flaxigt och helt fel, och det var första gången under konserten som jag verkligen saknade Steve Howe. Inte en optimal avslutning på en i övrigt fantastisk konsert.

Det främsta jag tar med mig från den här konserten är hur kul gubbarna verkade ha. Ser fram emot en studioplatta!

Pin It on Pinterest