I studion – Känslan av ödmjukhet inför en till synes enkel låt

I studion – Känslan av ödmjukhet inför en till synes enkel låt

Historien om hur den till synes enkla poplåten Love Song av Sara Bareilles får en enkel gitarrsamlande kommunikatör från en Stockholmsförort att framstå som ett komplett fån. 

Efter tre veckors bilsemester i Europa har nu resten av familjen åkt ut till landstället, och jag är ensam hemma i studion för att åstadkomma ett eller annat mästerverk. I alla fall komponera egen musik och spela in någon cover. Under semestern lyssnade vi väldigt mycket på Sara Bareilles, något som fick mig att stampa lite extra på gaspedalen längs Autobahn. Jag har egentligen inte hört så fasansfullt mycket med henne tidigare. Undantaget är Love Song, som under perioder gått på repeat här hemma. Jag älskar den låten. Och efter att ha lyssnat på resten av Sara Bareilles plattor i närmare 200 knyck kan jag konstatera att jag hyser samma känslor för större delen av hennes musik. Hon är kort och gott helt fantastisk, framför allt som sångerska, men även som pianist. Allt låter så enkelt, självklart och… effortless, i brist på en bra översättning. Så bedrägligt enkelt, som det senare skulle visa sig.

Så. En cover på Love Song borde väl inte vara så jättesvår att spela in, eller hur? Det är ju egentligen bara ett pianoriff och lite shuffle-trummor, det händer inte särskilt mycket i basen, och gitarren är ju hemmaplan för min del. Så den borde jag kanske fixa på, typ, en halv dag? Max? Jag menar, jag har ju ändå ägnat ett stort antal år åt att spela ”knepig” musik som fusion och progressiv rock, och spelat i tillräckligt många coverband för att kunna sätta en låt efter bara några genomlyssningar. Sen får Karin ge sig på sången, vilket brukar gå fort. Så en poplåt i F dur borde gå ganska smärtfritt.

Right?

Wrong.

Digitala trummisar

Efter att ha klockat tempo och satt upp projektet i Logic började jag med att försöka hitta en lämplig rak fjärdedels-hihat bland Logics inbyggda trummisar, vilket gick tämligen fort. Sen blev det trixigare, eftersom resten av kompet flyter på i en markant shuffle. Fast ändå i 4/4. Så varför inte prova en soul-trummis för uppgiften? Nej, ingen passar. Provar att ändra lite parametrar. Nej, fel feeling. Går vidare till en som kallas Songwriter. Borde vara anpassningsbar, yes? Nej.
Rocktrummis, då? Fugheddaboudit.

Men va faaan, hur svårt kan det vara?

Piano

Skiter i trummorna tills vidare, och går vidare till pianot. Det kanske är enklare att få till trummorna när huvudinstrumentet väl är på plats. Börjar med att leta efter ett lämpligt pianoljud. Min favorit brukar vara en flygel i Kontakts bibliotek, som bombastiskt döpts till The Grandeur, så jag laddar upp den på en instrumentspår och drar några ackord. Pianot på plattan är för det första sjukt komprimerat, och EQ:at på ett sätt som tunnar ut ljudet, samtidigt som det verkligen sjunger i övre mellanregistret. Ljudet jag valt visar sig vara för biffigt, så jag skruvar med EQ och kompressor tills jag är halvnöjd och konstaterar att jag alltid kan fixa till det där efteråt – det är ju ändå MIDI.

OK, fram med piano-chopsen. Raka fjärdedelar med högerhanden och shuffle i basen. Gör en första tafflig scratchtagning och garvar generat. En till. Inte i närheten. Spelar in ytterligare en och funderar om det finns en dold kamera i studion? Har någon lagt in någon skum kvintolkvantisering i Logic? Det låter helt fruktansvärt. Otajt OCH osvängigt på samma gång. Gör ytterligare en tagning och känner mig lätt illamående. Jag har ju faktiskt varit ganska flyhänt på piano en gång i tiden, och spelat keyboards i flera band. Visserligen några år sedan, men är inte det här som att cykla? Gör en tagning till och gör det otänkbara: Kvantiserar skiten. Det låter stendött (så klart, ditt pucko. Det gör det alltid om du kvantiserar). Kanske skulle varit enklare om jag haft trummorna på plats i alla fall?

Till slut lyckas jag komma hyggligt i närheten av en acceptabel version genom att spela in pianot på två spår: Högerhanden på det ena och vänsterhanden på det andra. Inte direkt stolt över metodiken, men vad gör man. Det låter fortfarande inte så bra som jag vill, men tillräckligt OK för att gå vidare. När pianot väl var på plats var det naturligtvis enklare att få till trummorna, och jag hittade någon slags Ringo-kopia som faktiskt inte lät så tokigt när han fick instruktioner om att följa pianot.

Bas och plåster på såren

Nya strängar på min 5-strängade Sterling, ett fett halvdistat ljud som låter rätt likt det på plattan, och en gnutta nyvunnet självförtroende. Ready for da bass, baby! Jag ställer mig upp, trycker på play, och spelar genom låten ett par gånger. Loopar hela låten och spelar in fyra tagningar efter varandra. Eftersom jag är ovan på bas börjar jag få duktiga blåsor på vänster pekfinger, och det svider som bara den. Men det visar sig att första tagningen var hyggligt bra, med några små ofrivilliga jazzbaciller som kräver en och annan punch-in. Överlag tämligen smärtfritt (förutom pekfingret, som skriker efter plåster).

Orgel och Wurlitzer

Det är egentligen ingen orgel på plattan, men jag bestämmer att jag vill ha en i slutet av varje refräng för att höja det hela. Låter schysst. En wurly får också plats i en vers, även om jag inte är helt säker på om den får vara kvar vid mix.

Gitarr

Hemma på min gata i stan. Feta till pianot med en halvdistad kompgitarr och panorera hårt vänster, dubbla och panorera hårt höger. Kanske man ska lägga in ett gitarrsolo också (KLART DU SKA, DET GÖR DU JU PÅ ALLT ANNAT)? Sagt och gjort, jag lägger till en refräng innan den sista och spelar in några bluesiga telecaster-räkor som låter bra på första tagningen. I’m back, baby. How you doin?

Helhetsbild

Så, dags att lyssna på min version jämte originalet. Platt som en pannkaka. En vidbränd pannkaka, utan sylt. Tillbaka till ritbordet. Vad är fel? Justerar känslan i trummorna till att pusha lite hårdare. Åt rätt håll. Gör ytterligare en pianotagning, eller tio. Börjar lära mig den här jävla låten nu. Men fortfarande inte i närheten av det sväng som Sara Bareilles har. Inser att jag har lagt två hela dagar på en cover på en sketen poplåt. Börjar känna mig ödmjuk inför fyraminuterslåtar i 4/4 och lovar mig själv att jag aldrig mer ska föreslå att vi jammar i 13/16-takt på ett rep bara för att showa.

Lägger undan låten i väntan på att Karin kommer hem. Den låter säkert bättre med sång?

och så här låter den!

 

Ed Sheeran, Globen 30 mars 2017

Ed Sheeran, Globen 30 mars 2017

Är det OK att recensera en konsert en och en halv månad efteråt? Tja, med vetskapen om min förmåga att hålla deadlines är det kanske inte så pjåkigt i alla fall. Hur som helst var jag och såg Ed Sheeran på Globen tillsammans med min 13-åriga dotter Karolina en torsdagkväll i mars.

Det är alltså Karolina som fått mig att börja lyssna på Ed Sheeran, vilket jag är enormt tacksam för. Mina försök att introducera Mahavishnu Orchestra, Frank Zappa och King Crimson för henne har kanske inte direkt varit helt lyckade, och därför är det extra kul att vi kan hitta en gemensam artist som båda gillar (OK, jag gillar Ed Sheeran. Hon avgudar honom). Jag har tidigare främst beundrat honom som låtskrivare, men imponeras stort av hans förmåga att ensam på scen trollbinda hela Globen. Med hjälp av loop-pedaler och en ganska cool ljusshow, ska tilläggas.

Ed, var är du?

Publiken bestod till största delen av tonårstjejer, varav några med antingen pappor eller pojkvänner i släptåg, och jag känner mig nöjd med att ha dragit upp medelåldern en aning. Karolina sitter med glasartad blick, sjunger tyst med i alla låtar samtidigt som hon filmar, plåtar och skickar snaps till kompisarna. Alla sjunger med, eller rättare sagt skriker på Beatleshysteri-manér, och jag förbannar mig själv för att jag alltid glömmer öronproppar när jag går på konsert (drar mig till minnes en Dream Theater-konsert för ett tiotal år sedan, som gjorde ont i veckor efteråt). Fast jag undrar om vanliga öronproppar är särskilt effektiva för tonårstjej-frekvenser…?

Alla hits spelas. Bästa låtarna är Bloodstream, Sing, Thinking Out Loud och I See Fire.

Jag känner dock att vi måste prata lite om loop-pedaler (alltså en liten apparat som gör att man kan spela in fraser och trigga samtidigt som man spelar och sjunger, och därmed kompa sig själv utan att använda backings. Lite halv-live, sådär). Den norske multiinstrumentalisten Bernhoft och Youtube-fenomenet Walk Off The Earth brukar köra samma upplägg, plus en uppsjö andra artister – och det känns ofta lite krystat. Det är lätt att det blir en gimmick, men Ed Sheeran är verkligen mästerlig i sitt loopande. Men… det skulle vara kul att se honom med ett riktigt band!

Överlag en väldigt bra konsert, och framför allt är jag nöjd att få lite musikalisk pappa/dotter-tid.

 

Westcoast-ish

Demolåt för OddGrooves Westcoast Drumming, ett groovepaket som släpptes 2010.

Sunset Smile

Magnus gör en riktigt övertygande Steve Gadd-imitation, och jag gör mitt bästa för att härma Larry Carlton.

The Dan of Steel

Influenserna torde vara ganska uppenbara.

Magnus Brandell: Trummor

Per Ulfhielm: Gitarr, bas, klaviatur, komposition, arrangemang, produktion

Pin It on Pinterest