Lewis Taylor – The Lost Album

Lewis Taylor – The Lost Album

Lewis Taylor är en ganska egensinnig snubbe, för att uttrycka det milt. Han slog igenom en en slags psykedelisk blue-eyed nu-soul på 90-talet med låtar som Bittersweet och Lucky. 2006 pensionerade han sig som artist, men har sedan dess fortsatt som bassist och bandledare åt Gnarls Barkley, under namnet Andrew Taylor. Men innan det hann han spela in och släppa The Lost Album, en platta som jag under perioder lyssnat i stort sett helt uteslutande på.

The Lost Album är inspelad på samma sätt som musik spelades in i början av 70-talet. Taylor anger Fleetwood Mac och Beach Boys som största inspirationskällorna, men det krävs inte mer än en halvkoncentrerad lyssning för att höra Yes, Todd Rundgren, Paul McCartney, Elton John, ELO och väldigt mycket annat från den eran. Bitvis blir det nästan på gränsen till lekstuga vad gäller vintagenostalgi och musikreferenser, men det fungerar som helhet- Och det är kul att kunna känna sig lite smart för att man fångar upp åtminstone en del av de referenser till låtar och artister som skivan innehåller. Alla instrument spelas av Taylor själv. Gris.

Bäst är Let’s Hope Nobody Finds Us, en låt vars melodi till stor del lånats från Beach Boy’s God Only Knows – fast med helt andra harmonier.

Tim Christensen – Honeyburst

Tim Christensen – Honeyburst

Tim Christensen är en dansk sångare, multiinstrumentalist och kompositör med smak för vintage-instrument, och hans soloplattor hör alla hemma i kategorin ”inga instrument tillverkade efter 1965 är tillåtna”. Allt han gjort är briljant, men Honeyburst sticker ut lite extra med en lite dimmigt mysig känsla från början till slut.

Skivan börjar och slutar med samma tema, vilket ramar in det hela och ger lite av en konceptplatta-känsla, utan att för den skull vara det. Bäst är Don’t Leave Me But Leave Me Alone, och då särskilt slutet, när Mellotronkören gradvis glider in i arret och höjer allt en extra nivå. No Easy Key är en annan favorit när den liksom exploderar från soft kontemplerande ballad till en fräsande fuzzfest, ackompanjerad av – du gissade rätt – mellotron.

Första låten jag hörde från Honeyburst var den Beatles-liknande balladen Right Next to the Right One, som var signaturmelodi till den danska serien Nicolai och Julie. Det är en väldigt bra låt, men den är knappast representativ för resten av plattan, som är av betydligt mer progressiv karaktär.

 

Den progressiva katten på besök i studion

Den progressiva katten på besök i studion

En dag i studion med prog-katten Tussi

Tussi får feeling och sträcker sig efter pitchbend-spaken.

I vanliga fall brukar våra katter obemärkt smita in i studion för att sedan lägga sig i en förstärkare och purra, samtidigt som de sätter klorna i ett högtalarmembran och ser så där nöjda ut som bara en katt kan göra. Skitdjur.

Men ibland är det en inspirerad kisse som tittar in i studion, och då gäller det att ha en spelfärdig keyboard framme, och framför allt sinnesnärvaron att trycka på Record i tid. Katten Tussi är, enligt honom själv, en virtuos prog-keyboardist. Han gillar särskilt Yes, UK och Dream Theater, och har Rick Wakeman som största förebild. Mellotroner och Moogar, om katten själv får välja.

Jag instruerar honom, som den coachande producent jag faktiskt är, att han ska börja med att lägga en enklare moog-pad, utan några teatraliska ingredienser. Efter det kan vi hoppa på de tyngre och mer pretentiösa partierna. Och, om allt faller väl ut, kanske lägga ett solo eller två. Låten först, och allt det där. Det faller inte i god jord.

”Jomen shyssta’rå! Jag kan väl i alla fall få ta på mig en kaftan och spela Awaken från början till slut” jamar Tussi och ser så kränkt ut som bara en prog-katt med storhetsvansinne kan göra. ”Sen kan du göra curry till mig”. Jag är ganska säker på att han menade kattmat, skogsmus eller koltrast, men det kom liksom ut som curry. Mer Wakeman-influenser, alltså. Suck, det här börjar bli allvarligt.

Jag försöker sansa mig och funderar på hur jag som producent kan dra nytta av den unge herrns entusiasm och inbillade fingerfärdighet, och försöker lirka in ett resonemang om att lite smakfullt pianospel som t ex det som Rick spelade på Life on Mars aldrig har skadat, och får till svar ”I helvete husse, nu är jag Eddie Jobson och ska spela min tolkning av Presto Vivace tills du spyr”.

Jag påpekar att Jobson minsann också spelade med Roxy Music, och faktiskt inte enbart spelar 110 km/h-shred. Man behöver inte spela fort bara för att man kan…

Tussi får något vilt i blicken (ungefär som när han ser en matig skata flyga lite för nära hans räckvidd) och vrålar ”JORDAN RUDESS!!!” samtidigt som han sliter tag i min Mininovas pitchbend-spak och stöter fram en slirig version av mittpartiet av Metropolis part 1.

Jag frambringar ett halvhjärtat mummel om att det faktiskt var Kevin Moore som spelade keyboards på den plattan, och att Rudess inte kom med i Dream Theater förrän 1999. Dock utan större effekt, för nu har kattskrället ryckt tag i en dubbelhalsad strata och skrapar sig igenom introt till Nursery Cryme.

Till sist tröttnar Tussi, och struttar ut ur studion som om ingenting hänt. Han tar sats och hoppar från balkongräcket, touchar tujja-häcken för att sedan landa på trädäcket med tassarna på rätt köl.

Han pekar på tujjan med svansen och säger med ett menande flin ”Titta husse, jag är Close to the Hedge! Mjjjjaaaaauuuu!”

 

 

 

Anderson, Rabin, Wakeman – London 19 mars 2017

Anderson, Rabin, Wakeman – London 19 mars 2017

Jag är sedan mina tidiga tonår ett stort Yes-fan. Plattor som Close to the Edge, Fragile och The Yes Album hör för mig till de där ikoniska skivorna som verkligen formar ens musiksmak och sätter ribban med vilken alla framtida musikupplevelser kommer jämföras. Och 90125, som släpptes ungefär då jag började lyssna på Yes, var bra på ett helt annat sätt. Framför allt blev jag smått förälskad i Trevor Rabins gitarrspel, och kommer än idag på mig själv med att väva in hans fraseringar i mitt eget gitarrspel.

Så när Jon Anderson och Rick Wakeman gaddar ihop sig med Trevor Rabin (under det smidiga namnet Yes featuring Jon Anderson, Trevor Rabin, Rick Wakeman) kan det inte bli annat än bra. Off to London, baby!

Setlist Hammersmith Apollo 19 mars 2017

Cinema – 90125’s instrumentala mittpunkt. Ståpäls. Noterar att Rick Wakeman har elva klaviaturer på scen.

Perpetual Change – Här kliver Jon Anderson in, och det slår mig för första gången hur kort karln är. Han har ett eget podium och väl tilltagna skosulor, och räcker ändå knappt upp till axlarna på Rick Wakeman och Trevor Rabin (som i och för sig är ganska långa båda två). Och det låter kort och gott skitbra. Rabin spelar i och för sig fel några gånger, men det gör inget. Allt är som det ska.

Hold On – Oj, vad Rabin shreddar. Han ser verkligen ut att ha kul! Måste vara hemskt trist att livnära sig på att komponera biffiga soundtrack till Jerry Bruckheimer-filmer dagarna i ända, så han förtjänar lite semester från sitt daytime job. Det här är det han är ämnad att göra, dammit!

I’ve Seen All Good People – Låter helt fantastiskt med alla stämmor och allt annat.

Trumsolo – Lou Molino III i ett svängigt, men på aningen långt solo. Första gången jag hörde honom var på Trevor Rabins soloplatta Can’t Look Away från 1989. Då tyckte jag han lät lite som Jeff Porcaro. Här är det mer Bill Bruford. Bra!

Lift Me Up – Bra låt från Union-plattan, välsjungen av Trevor Rabin. Dock tycker jag inte den passade in i det här sammanhanget. Transportsträcka.

And You and I – Kvällens enda låt från Close to the Edge. Snyggt. Mäktigt.

Rhythm of Love från Big Generator har kanske aldrig varit min stora favorit. Här kändes det lite som en transportsträcka, även om jag varit med om tristare sådana.

The Meeting – En i sammanhanget lite udda fågel, hämtad från Anderson Bruford Wakeman Howe-plattan från 1989, men ack så fint Jon och Rick framför den.

Heart of the Sunrise från Fragile. Dynamik deluxe.

Changes – Ohmygawd så jag kämpat med att räkna taktarten i introt till den här låten. Och när man väl klurat ut att det är 7/8, 7/8, 3/8 så kommer den där jävla ackeguran och ställer till det med att spela 4/4 mot uddagalenskaperna. Det låter fantastiskt bra om allt, inklusive den där harmonizern från anno 1983. Allt sitter. Älskar den här låten.

Long Distance Runaround – Poplåt med världens knäppaste riff.

The Fish (Schindleria Praematurus) – Jag vet inte vad det är med vänsterhänta basister, men jag får alltid en olustig känsla av osäkerhet när jag ser en. Vänsterhänta gitarrister har jag inga problem med (Jimi, någon?) men en basist ser bara bakvänd ut, och jag liksom väntar på att han ska snubbla och allt ska skita sig. Ingenting sket sig här, Mr Pomeroy gör en formidabel Squire-tribut.

Awaken – En av bandets i mitt tycke bästa låtar, och en av konsertens höjdpunkter. Över 20 minuter krångligheter, med Jon Anderson på bärbar harpa. Bara det!

Owner of a Lonely Heart – Skulle kunna känts som en pliktskyldig måste-låt, ungefär som det brukar kännas när Stevie Wonder spelar I Just Called to Say I Love You (utan andra jämförelser), men det blev faktiskt riktigt kul – särskilt när Rabin och Wakeman tar ett par vändor runt i publiken och soloduellerar.

Encore:
Roundabout – En av favoritlåtarna, som jag hade skyhöga förväntningar på MEN NEJ VAD HÅLLER DE PÅ MED? Tyvärr fungerar inte Rabins gitarrspel alls i den här låten. Fort, flaxigt och helt fel, och det var första gången under konserten som jag verkligen saknade Steve Howe. Inte en optimal avslutning på en i övrigt fantastisk konsert.

Det främsta jag tar med mig från den här konserten är hur kul gubbarna verkade ha. Ser fram emot en studioplatta!

Pin It on Pinterest