Magma, Kulturhuset Studion 27/10

Magma, Kulturhuset Studion 27/10

Det är nu några dagar sedan jag såg Magma live på Studion, och jag är fortfarande helt tagen av upplevelsen. Jag stod längst fram, och hörde scenljudet nästan lika väl som ljudet från PA-anläggningen. Håret fladdrade av lufttrycket från basen. Vibrafonen (som stundtals spelades med stråke) klingade som en angenäm version av tinnitus i mitt vänstra öra. Sången och polyrytmiken hypnotiserade mig. Jag har varit på många fantastiska konserter, men har få gånger blivit så golvad som av Magma i fredags.

Magma är ett ganska konstigt band. Och svårförklarat, särskilt på en middagsbjudning där ingen annan gillar prog och man desperat vill dela med sig av en stor musikupplevelse (jag i lördags, thankyouverymuch). Musiken kan liknas vid en blandning av progressiv rock, jazzfusion, modern klassisk musik, gospel och alternativ 70-talsteater. Det finns ett tydligt släktskap med Zappa, Mahavishnu Orchestra och King Crimson, och bandet listar också Carl Orff och John Coltrane som stora influenser. Inget för popsnören, med andra ord!

Trummisen och huvudsakliga låtskrivaren Christian Vander, som är klassiskt utbildad slagverkare, bildade bandet i Paris i slutet av 60-talet. Han hade skyhöga mystiker-ambitioner och (får vi förmoda) tämligen god tillgång på sinnesvidgande substanser. Merparten av bandets verk avhandlar en ganska snurrig historia om en samling spirituellt upplysta människor som några sekel fram i tiden flyr en döende jord till planeten Kobaia, där de bosätter sig och snart hamnar i bråk med planetens ursprungliga invånare. Storyn utspelar sig under många akter, med massor av prequels och sequels. Som det anstår en god rymdsaga.

Och när han ändå var igång passade Monsieur Vander på att hitta på ett eget språk, Kobaianska, som merparten av bandets verk sjungs på. Det skulle alltså ha varit svårt svårt att sjunga med i refrängerna, om det nu funnits några refränger. Jag såg för övrigt inte ett enda textblad på scen, vilket är sjukt imponerande. Jag menar, själv brukar jag ha svårt att komma ihåg texten till Purple Haze och Mustang Sally. Oh, well…

Christian Vander

Christian Vander tar en paus från trummorna för att sjunga den finstämda Ehn Deiss. Och ja, han har på sig en one-piece. Oklart varför?

Låtlistan är dock inte så svår att komma ihåg; den består nämligen av två låtar, plus ett kortare extranummer. Vi bjuds Ëmëhntëhtt-Ré (som klockar in på ca 45 minuter), Theusz Hamtaahk (blott 35), och slutligen Ehn Deiss (typ 5-6 minuter).

Att 69-årige Christian Vander är en fenomenal trummis framgår genom att lyssna på vilken Magma-platta som helst, men man förstår inte riktigt hans storhet förrän man sett honom live. Han fullkomligen leker med alla taktarter och polyrytmer. Ibland släpar han aningen efter resten av bandet, ibland lite före, och stundtals spelar han liksom runt de andra i snirkliga kringelikrokar, för att komma tillbaka med en distinkt 16-delssynkop. Och det finns stunder under konserten då han spelar så out att jag är helt övertygad om att ingen på scen kommer hitta tillbaka till ettan (eller sjuan, nian eller tretton och en halv). Men så plötsligt bara smäller det till, och alla landar perfekt på samma slag. Och min käke dunsar i golvet.

Basisten Philippe Bussonnet rör knappt en min under hela konserten. Fingrarna rör han dock på. Det är snortajt, svängigt och mycket tekniskt, utan att det för den skull blir uppvisning. Han spelar, precis som sin föregångare Jannik Top, på en jättedistad fyrsträngad bas med B, E, A och D-sträng. Full poäng.

Stella VanderIsabelle Feuillebois och Hervé Aknin (och stundtals även Christian Vander) bjuder på bland den mest fulländade stämsång jag någonsin hört. De har alla solopartier, men det är när de tre rösterna tillsammans rör sig i täta och bländande vackra harmonier över det stundtals disharmoniska kompet som det verkligen lyfter. Allt med stor dynamik från knappnålstyst till fullt spett.

Hervé Aknin och Stella Vander visar var skåpet ska stå vad gäller stämsång. OMG.

I likhet med Christian Vanders trumspel måste Magmas musik upplevas live för att man till fullo ska förstå dess storhet. Om jag ska klaga på något, så saknade jag bandets i mitt tycke bästa verk Mëkanïk Dëstruktïẁ Kömmandöh, som enligt uppgift spelats tidigare under turnén. Men det är en minor i sammanhanget. Ytterligare en 40-minuterslåt kanske hade varit i mastigaste laget. Så jag får hoppas de spelar den nästa gång.

Tack Magma för en oförglömlig kväll!

Lewis Taylor – The Lost Album

Lewis Taylor – The Lost Album

Lewis Taylor är en ganska egensinnig snubbe, för att uttrycka det milt. Han slog igenom en en slags psykedelisk blue-eyed nu-soul på 90-talet med låtar som Bittersweet och Lucky. 2006 pensionerade han sig som artist, men har sedan dess fortsatt som bassist och bandledare åt Gnarls Barkley, under namnet Andrew Taylor. Men innan det hann han spela in och släppa The Lost Album, en platta som jag under perioder lyssnat i stort sett helt uteslutande på.

The Lost Album är inspelad på samma sätt som musik spelades in i början av 70-talet. Taylor anger Fleetwood Mac och Beach Boys som största inspirationskällorna, men det krävs inte mer än en halvkoncentrerad lyssning för att höra Yes, Todd Rundgren, Paul McCartney, Elton John, ELO och väldigt mycket annat från den eran. Bitvis blir det nästan på gränsen till lekstuga vad gäller vintagenostalgi och musikreferenser, men det fungerar som helhet- Och det är kul att kunna känna sig lite smart för att man fångar upp åtminstone en del av de referenser till låtar och artister som skivan innehåller. Alla instrument spelas av Taylor själv. Gris.

Bäst är Let’s Hope Nobody Finds Us, en låt vars melodi till stor del lånats från Beach Boy’s God Only Knows – fast med helt andra harmonier.

Tim Christensen – Honeyburst

Tim Christensen – Honeyburst

Tim Christensen är en dansk sångare, multiinstrumentalist och kompositör med smak för vintage-instrument, och hans soloplattor hör alla hemma i kategorin ”inga instrument tillverkade efter 1965 är tillåtna”. Allt han gjort är briljant, men Honeyburst sticker ut lite extra med en lite dimmigt mysig känsla från början till slut.

Skivan börjar och slutar med samma tema, vilket ramar in det hela och ger lite av en konceptplatta-känsla, utan att för den skull vara det. Bäst är Don’t Leave Me But Leave Me Alone, och då särskilt slutet, när Mellotronkören gradvis glider in i arret och höjer allt en extra nivå. No Easy Key är en annan favorit när den liksom exploderar från soft kontemplerande ballad till en fräsande fuzzfest, ackompanjerad av – du gissade rätt – mellotron.

Första låten jag hörde från Honeyburst var den Beatles-liknande balladen Right Next to the Right One, som var signaturmelodi till den danska serien Nicolai och Julie. Det är en väldigt bra låt, men den är knappast representativ för resten av plattan, som är av betydligt mer progressiv karaktär.

 

Den progressiva katten på besök i studion

Den progressiva katten på besök i studion

En dag i studion med prog-katten Tussi

Tussi får feeling och sträcker sig efter pitchbend-spaken.

I vanliga fall brukar våra katter obemärkt smita in i studion för att sedan lägga sig i en förstärkare och purra, samtidigt som de sätter klorna i ett högtalarmembran och ser så där nöjda ut som bara en katt kan göra. Skitdjur.

Men ibland är det en inspirerad kisse som tittar in i studion, och då gäller det att ha en spelfärdig keyboard framme, och framför allt sinnesnärvaron att trycka på Record i tid. Katten Tussi är, enligt honom själv, en virtuos prog-keyboardist. Han gillar särskilt Yes, UK och Dream Theater, och har Rick Wakeman som största förebild. Mellotroner och Moogar, om katten själv får välja.

Jag instruerar honom, som den coachande producent jag faktiskt är, att han ska börja med att lägga en enklare moog-pad, utan några teatraliska ingredienser. Efter det kan vi hoppa på de tyngre och mer pretentiösa partierna. Och, om allt faller väl ut, kanske lägga ett solo eller två. Låten först, och allt det där. Det faller inte i god jord.

”Jomen shyssta’rå! Jag kan väl i alla fall få ta på mig en kaftan och spela Awaken från början till slut” jamar Tussi och ser så kränkt ut som bara en prog-katt med storhetsvansinne kan göra. ”Sen kan du göra curry till mig”. Jag är ganska säker på att han menade kattmat, skogsmus eller koltrast, men det kom liksom ut som curry. Mer Wakeman-influenser, alltså. Suck, det här börjar bli allvarligt.

Jag försöker sansa mig och funderar på hur jag som producent kan dra nytta av den unge herrns entusiasm och inbillade fingerfärdighet, och försöker lirka in ett resonemang om att lite smakfullt pianospel som t ex det som Rick spelade på Life on Mars aldrig har skadat, och får till svar ”I helvete husse, nu är jag Eddie Jobson och ska spela min tolkning av Presto Vivace tills du spyr”.

Jag påpekar att Jobson minsann också spelade med Roxy Music, och faktiskt inte enbart spelar 110 km/h-shred. Man behöver inte spela fort bara för att man kan…

Tussi får något vilt i blicken (ungefär som när han ser en matig skata flyga lite för nära hans räckvidd) och vrålar ”JORDAN RUDESS!!!” samtidigt som han sliter tag i min Mininovas pitchbend-spak och stöter fram en slirig version av mittpartiet av Metropolis part 1.

Jag frambringar ett halvhjärtat mummel om att det faktiskt var Kevin Moore som spelade keyboards på den plattan, och att Rudess inte kom med i Dream Theater förrän 1999. Dock utan större effekt, för nu har kattskrället ryckt tag i en dubbelhalsad strata och skrapar sig igenom introt till Nursery Cryme.

Till sist tröttnar Tussi, och struttar ut ur studion som om ingenting hänt. Han tar sats och hoppar från balkongräcket, touchar tujja-häcken för att sedan landa på trädäcket med tassarna på rätt köl.

Han pekar på tujjan med svansen och säger med ett menande flin ”Titta husse, jag är Close to the Hedge! Mjjjjaaaaauuuu!”

 

 

 

Pin It on Pinterest