SAGA, Fryshuset Klubben, 23 november 2017

SAGA, Fryshuset Klubben, 23 november 2017

Jag har gillat SAGA skarpt ända sedan jag vid 12 års ålder fick plattan Worlds Apart, en skiva som än idag är på min öde ö-lista. Tillsammans med Rush och Marillion var SAGA ett av de band som transformerade min musiksmak från hårdrock till symfonirock. Deras fem första skivor har i perioder gått varma hemma hos mig, med Worlds Apart från 1981 som favorit, tätt följd av Silent Knight som släpptes året innan.

Och nu är det dags att säga hejdå, eftersom bandet annonserat att de lägger av efter turnén. För mig, som aldrig sett SAGA live, blev det alltså enda kvarvarande chansen att se dem, och eftersom jag inte var tillräckligt snabb på bollen till den ordinarie spelningen blev det alltså biljett till extrakonserten. På Fryshuset Klubben, en lokal där jag tidigare bland annat sett Spock’s Beard och Steve Vai. En av mina favoriter bland Stockholms musikställen, främst för den intima atmosfären – eftersom stället max tar in 800 personer.

Pockets – The Not Just for Pants Tour 2017

Akustiskt set: Pockets

Kvällen inleds med ett akustiskt set med förbandet Pockets, som alltså är SAGA själva. Scenen är utformad som ett bibliotek, med bandets karaktäristiska rymdsyrsa i förgrunden, och slagverk- och keyboardpodier har designats att se ut som bokhyllor. Riktiga böcker ligger dessutom utspridda runt om. Setet inleds med att Michael Sadler och Jim Gilmour spelar Images (Chapter 1) från Images at Twilight. Finstämt.

Sedan följer klassiker som Time to Go, The Perfectionist, No Regrets och ett medley från Trust-plattan, för att avslutas med en riktigt bra version av The Security of Illusion. Gilmour spelar förutom piano både klarinett och dragspel, och det passar riktigt bra. Jag avskyr visserligen dragspel, men kan i händerna på Jim Gilmour. Trummisen Mike Thorne spelar, förutom ”vanligt” slagverk, på en uppsjö av skrammelmojänger, som från där jag stod såg ut som en samling pokaler och vaser. Och det funkar!

Stämningen är avslappnad. Sadler och Gilmour sitter och munhuggs, och drar skämt om hur diviga de där rockstjärnorna i SAGA är, och att det är först nu de har börjat få umgås med bandet. Men det är kul att få komma ut på turné!

Det är kul, charmigt, ibland lite småtaffligt och alldeles, alldeles underbart. Jag är glad över att ha fått se Pockets på deras debut-turné 🙂

Elektriskt set: SAGA

Efter en del plockande på scen drar konserten igång på allvar, och Pockets byter skepnad till SAGA. Konserten inleds med Take a Chance, How Long och On the Loose i en följd, och jag fullkomligen skriker av glädje. Jag är 13 år igen!

Sångaren (tillika keyboards och bas på en låt) Michael Sadler är en fantastisk frontfigur, och vilken energi karln har! SAGA:s musik må inte vara universums mest spontana, men det kompenserar Sadler med att interagera med publiken och springa runt och småskämta med både resten av bandet samt ljudtekniker och roadies.

Och vid 63 års ålder är hans röst lika bra som den alltid varit. Full poäng.

Jag har i ärlighetens namn aldrig varit något större fan av SAGA:s gitarrist Ian Crichton. Missförstå mig rätt; jag älskar hans arrade slingor som tillsammans synthstämmorna verkligen definierar bandets sound. Till exempel det instrumentala partiet i On the Loose, vilket är en av de där stunderna som alltid ger mig gåshud (och som jag i min ungdom har lagt ner åtskilliga kalenderveckor på att försöka kopiera). Och han spelar tekniskt oklanderligt. Men, i mitt tycke är han en tämligen ointressant solist. Hans tunna, scoopade laserdistljud, sjösjukesvaj och pinch harmonics som han envisas med att lägga in i tid och otid går bara rakt förbi mig. På de tidiga plattorna var hans ljud mindre distat, och i mina öron mycket bättre. Han spelade då dessutom på en Les Paul, utan sjösjukeframkallande svaj.

Lead-keyboardisten Jim Gilmour är en av de där ikoniska instrumentalisterna jag avgudade som tonåring, och hans syntslingor har gjort djupa avtryck på min musikaliska utveckling. Han har ett 15-tal klaviaturer på scen, varav säkert 10 CME Air, som trots att de har fullstora tangenter inte är större än en iPad. Prylgalningen i mig blir ganska sugen! Sångmässigt har han dock sett bättre dagar. Scratching the surface låter verkligen inte bra, och jag förstår inte varför Michael Sadler väntar till sista refrängen med att lägga på den övre oktaven.

Några höjdpunkter

  • Introt till Careful Where You Step är ett av de bästa någonsin
  • Mouse in a Maze
  • Someone Should
  • On the Loose. Alltid.
  • Wind Him Up, som synkas med bilder från Rock Am Ring 1985, är i mitt tycke en av bandets allra bästa låtar – och som sista extranummer är den kort och gott fullkomlig.

Och OK, det är klart att jag saknade några låtar. Jag råkade få syn på Jim Crichtons låtlista när en roadie tejpade fast den vid hans Moog, och jag visste därför att den innehöll ett tredje extranummer: Den suveräna Compromise från Silent Knight. Men det blev tji tredje extranummer. No Stranger hade också varit en bonus, men det är petitesser i sammanhanget – det här var en av årets bästa konserter. Det känns vemodigt att bandet lägger av efter detta, men de avslutar med flaggan i topp.

Tack, SAGA!

 

Magma, Kulturhuset Studion 27/10

Magma, Kulturhuset Studion 27/10

Det är nu några dagar sedan jag såg Magma live på Studion, och jag är fortfarande helt tagen av upplevelsen. Jag stod längst fram, och hörde scenljudet nästan lika väl som ljudet från PA-anläggningen. Håret fladdrade av lufttrycket från basen. Vibrafonen (som stundtals spelades med stråke) klingade som en angenäm version av tinnitus i mitt vänstra öra. Sången och polyrytmiken hypnotiserade mig. Jag har varit på många fantastiska konserter, men har få gånger blivit så golvad som av Magma i fredags.

Magma är ett ganska konstigt band. Och svårförklarat, särskilt på en middagsbjudning där ingen annan gillar prog och man desperat vill dela med sig av en stor musikupplevelse (jag i lördags, thankyouverymuch). Musiken kan liknas vid en blandning av progressiv rock, jazzfusion, modern klassisk musik, gospel och alternativ 70-talsteater. Det finns ett tydligt släktskap med Zappa, Mahavishnu Orchestra och King Crimson, och bandet listar också Carl Orff och John Coltrane som stora influenser. Inget för popsnören, med andra ord!

Trummisen och huvudsakliga låtskrivaren Christian Vander, som är klassiskt utbildad slagverkare, bildade bandet i Paris i slutet av 60-talet. Han hade skyhöga mystiker-ambitioner och (får vi förmoda) tämligen god tillgång på sinnesvidgande substanser. Merparten av bandets verk avhandlar en ganska snurrig historia om en samling spirituellt upplysta människor som några sekel fram i tiden flyr en döende jord till planeten Kobaia, där de bosätter sig och snart hamnar i bråk med planetens ursprungliga invånare. Storyn utspelar sig under många akter, med massor av prequels och sequels. Som det anstår en god rymdsaga.

Och när han ändå var igång passade Monsieur Vander på att hitta på ett eget språk, Kobaianska, som merparten av bandets verk sjungs på. Det skulle alltså ha varit svårt svårt att sjunga med i refrängerna, om det nu funnits några refränger. Jag såg för övrigt inte ett enda textblad på scen, vilket är sjukt imponerande. Jag menar, själv brukar jag ha svårt att komma ihåg texten till Purple Haze och Mustang Sally. Oh, well…

Christian Vander

Christian Vander tar en paus från trummorna för att sjunga den finstämda Ehn Deiss. Och ja, han har på sig en one-piece. Oklart varför?

Låtlistan är dock inte så svår att komma ihåg; den består nämligen av två låtar, plus ett kortare extranummer. Vi bjuds Ëmëhntëhtt-Ré (som klockar in på ca 45 minuter), Theusz Hamtaahk (blott 35), och slutligen Ehn Deiss (typ 5-6 minuter).

Att 69-årige Christian Vander är en fenomenal trummis framgår genom att lyssna på vilken Magma-platta som helst, men man förstår inte riktigt hans storhet förrän man sett honom live. Han fullkomligen leker med alla taktarter och polyrytmer. Ibland släpar han aningen efter resten av bandet, ibland lite före, och stundtals spelar han liksom runt de andra i snirkliga kringelikrokar, för att komma tillbaka med en distinkt 16-delssynkop. Och det finns stunder under konserten då han spelar så out att jag är helt övertygad om att ingen på scen kommer hitta tillbaka till ettan (eller sjuan, nian eller tretton och en halv). Men så plötsligt bara smäller det till, och alla landar perfekt på samma slag. Och min käke dunsar i golvet.

Basisten Philippe Bussonnet rör knappt en min under hela konserten. Fingrarna rör han dock på. Det är snortajt, svängigt och mycket tekniskt, utan att det för den skull blir uppvisning. Han spelar, precis som sin föregångare Jannik Top, på en jättedistad fyrsträngad bas med B, E, A och D-sträng. Full poäng.

Stella VanderIsabelle Feuillebois och Hervé Aknin (och stundtals även Christian Vander) bjuder på bland den mest fulländade stämsång jag någonsin hört. De har alla solopartier, men det är när de tre rösterna tillsammans rör sig i täta och bländande vackra harmonier över det stundtals disharmoniska kompet som det verkligen lyfter. Allt med stor dynamik från knappnålstyst till fullt spett.

Hervé Aknin och Stella Vander visar var skåpet ska stå vad gäller stämsång. OMG.

I likhet med Christian Vanders trumspel måste Magmas musik upplevas live för att man till fullo ska förstå dess storhet. Om jag ska klaga på något, så saknade jag bandets i mitt tycke bästa verk Mëkanïk Dëstruktïẁ Kömmandöh, som enligt uppgift spelats tidigare under turnén. Men det är en minor i sammanhanget. Ytterligare en 40-minuterslåt kanske hade varit i mastigaste laget. Så jag får hoppas de spelar den nästa gång.

Tack Magma för en oförglömlig kväll!

Lewis Taylor – The Lost Album

Lewis Taylor – The Lost Album

Lewis Taylor är en ganska egensinnig snubbe, för att uttrycka det milt. Han slog igenom en en slags psykedelisk blue-eyed nu-soul på 90-talet med låtar som Bittersweet och Lucky. 2006 pensionerade han sig som artist, men har sedan dess fortsatt som bassist och bandledare åt Gnarls Barkley, under namnet Andrew Taylor. Men innan det hann han spela in och släppa The Lost Album, en platta som jag under perioder lyssnat i stort sett helt uteslutande på.

The Lost Album är inspelad på samma sätt som musik spelades in i början av 70-talet. Taylor anger Fleetwood Mac och Beach Boys som största inspirationskällorna, men det krävs inte mer än en halvkoncentrerad lyssning för att höra Yes, Todd Rundgren, Paul McCartney, Elton John, ELO och väldigt mycket annat från den eran. Bitvis blir det nästan på gränsen till lekstuga vad gäller vintagenostalgi och musikreferenser, men det fungerar som helhet- Och det är kul att kunna känna sig lite smart för att man fångar upp åtminstone en del av de referenser till låtar och artister som skivan innehåller. Alla instrument spelas av Taylor själv. Gris.

Bäst är Let’s Hope Nobody Finds Us, en låt vars melodi till stor del lånats från Beach Boy’s God Only Knows – fast med helt andra harmonier.

Tim Christensen – Honeyburst

Tim Christensen – Honeyburst

Tim Christensen är en dansk sångare, multiinstrumentalist och kompositör med smak för vintage-instrument, och hans soloplattor hör alla hemma i kategorin ”inga instrument tillverkade efter 1965 är tillåtna”. Allt han gjort är briljant, men Honeyburst sticker ut lite extra med en lite dimmigt mysig känsla från början till slut.

Skivan börjar och slutar med samma tema, vilket ramar in det hela och ger lite av en konceptplatta-känsla, utan att för den skull vara det. Bäst är Don’t Leave Me But Leave Me Alone, och då särskilt slutet, när Mellotronkören gradvis glider in i arret och höjer allt en extra nivå. No Easy Key är en annan favorit när den liksom exploderar från soft kontemplerande ballad till en fräsande fuzzfest, ackompanjerad av – du gissade rätt – mellotron.

Första låten jag hörde från Honeyburst var den Beatles-liknande balladen Right Next to the Right One, som var signaturmelodi till den danska serien Nicolai och Julie. Det är en väldigt bra låt, men den är knappast representativ för resten av plattan, som är av betydligt mer progressiv karaktär.

 

Pin It on Pinterest