Queen + Adam Lambert, Friends Arena 21/11

Queen + Adam Lambert, Friends Arena 21/11

Så, då har man alltså sett Queen för andra gången – denna gång med Adam Lambert bakom mikrofonen. Första gången var 1986, jag var 15 år och hade precis gått ut nian. Jag hade dessutom förmodad hjärnskakning efter att ha blivit nersparkad på skolavslutningen kvällen innan, till följd av att jag i vanlig ordning inte kunnat hålla käften när ett gäng tuffingar från Jakan Kickers mobbade några av mina kompisar. Jag hade alltså rejäl huvudvärk och yrsel, varför minnet från den konserten är aningen luddigt. Jag minns dock att Gary Moore (en av mina dåtida gitarrhjältar) var riktigt bra, och är evigt tacksam för att jag fått se honom live innan han gick bort för några år sedan. Just vid det tillfället hade jag gjort till min livsuppgift att planka hans solon på Empty Rooms, exakt som han spelade på dubbel-liven We Want Moore från 1984, och ett mål för dagen (förutom att släpa mitt bultande huvud till Råsunda) var att höra mannen, myten, konceptet spela just de solona i nuet. Jag såg bara halva Queen-konserten innan jag stapplade hemåt.

2017

Det var 1986, nu är det 2017. Och det är dags igen, den här gången med min 14-åriga dotter (som fått konsertbiljetten i födelsedagspresent) och hennes kompis som synnerligen taggade följeslagare. Innan vi går vidare är bet bara en sak vi bara måste få ur världen: Vissa recensenter (kvällspressen, I’m looking at you) ojjar sig över att Adam Lambert inte är någon Freddie Mercury, och därför kan aldrig den nuvarande sättningen vara Queen på riktigt, och ska jämföras med vilket tributband som helst.

Min fråga är då: Hade någon faktiskt förväntat sig det? Finns det någon normalfuntad människa som på allvar jämför Adam Lambert med Freddie Mercury, och går besviken från en Queen-konsert 2017eftersom Adam inte är Freddie? Det är väl klart att Lambert inte är någon Freddie Mercury! INGEN kommer någonsin kunna mäta sig med Freddie Mercury, något Lambert snabbt avhandlar under en ödmjuk och underhållande monolog om hur han känner inför att turnera med dessa rocklegender. Jag tror inte herrarna May och Taylor skulle kunna hitta en mer passande frontfigur till Queen än just Adam Lambert, som är en gudabenådad sångare och frontfigur. Så det så.

Konserten och låtval

Vi bjuds på en hitkavalkad utan dess like, med alla listettor i ett hejdlöst tempo. Jag hörde förresten någonstans att Queen är det enda bandet i världen där alla fyra originalmedlemmar skrivit flera listettor, och dessutom är invalda i Songwriters Hall of Fame. Vet inte om det stämmer, men det låter inte orimligt.

Och det är just det som gör att jag inte är 100% övertygad; bandet spelar bara sina hits. Till publikens förtjusning, så klart. Och självklart ska de ju spela We are the Champions, Another on bites the Dust osv. Men att man inte spelar en enda låt från någon av de två första skivorna är en gigantisk miss i mina öron. I mitt tycke är Queen II deras allra bästa platta, och även om jag kanske inte hade förväntat mig Ogre Battle eller March of the Black Queen, kunde vi väl åtminstone fått höra Seven Seas of Rye?

Kvällen, i punktform

  • Ruskigt coolt scenbygge, med robotfiguren från News of the World i någon slags 3D-animation som verkligen ser äkta ut.
  • Brian Mays gitarrsolo var verkligen urtrist.
  • Fantastisk sång överlag, inge bara av Lambert – utan också av Brian May och Roger Taylor. De tre inhyrda kompmusikerna bidrar dessutom verkligen till stämsången (återigen, JAG VILL HÖRA SEVEN SEAS OF RYE)
  • Who wants to live forever – oh, en sådan gåshud!
  • Under Pressure – Roger Taylor gör Bowies delar alldeles formidabelt
  • Dottern var mycket nöjd med sin 14-årspresent.
Tim Christensen – Honeyburst

Tim Christensen – Honeyburst

Tim Christensen är en dansk sångare, multiinstrumentalist och kompositör med smak för vintage-instrument, och hans soloplattor hör alla hemma i kategorin ”inga instrument tillverkade efter 1965 är tillåtna”. Allt han gjort är briljant, men Honeyburst sticker ut lite extra med en lite dimmigt mysig känsla från början till slut.

Skivan börjar och slutar med samma tema, vilket ramar in det hela och ger lite av en konceptplatta-känsla, utan att för den skull vara det. Bäst är Don’t Leave Me But Leave Me Alone, och då särskilt slutet, när Mellotronkören gradvis glider in i arret och höjer allt en extra nivå. No Easy Key är en annan favorit när den liksom exploderar från soft kontemplerande ballad till en fräsande fuzzfest, ackompanjerad av – du gissade rätt – mellotron.

Första låten jag hörde från Honeyburst var den Beatles-liknande balladen Right Next to the Right One, som var signaturmelodi till den danska serien Nicolai och Julie. Det är en väldigt bra låt, men den är knappast representativ för resten av plattan, som är av betydligt mer progressiv karaktär.

 

Tack för musiken, Chris Cornell

Tack för musiken, Chris Cornell

Tack för musiken, Chris Cornell

En av de största rockrösterna har gått ur tiden, bara 52 år gammal. Här följer några ord om de två Chris Cornell-plattor som betytt mest för mig.

Soundgarden – Superunknown

Jag var aldrig något stort grunge-fan på 90-talet, även om jag gillade både Pearl Jam och Alice in Chains. Jag älskade dock Soundgarden, och deras största hitplatta Superunknown från 1994 hör fortfarande till mina riktigt stora musikupplevelser från den eran. Låtar som Black Hole Sun, The Day I Tried to Live och Spoon Man fungerade i mångt och mycket som ett soundtrack för mig under en alt-rockig del av 90-talet (tillsammans med bland andra Jeff Buckley och Jellyfish), och trots att de spelades i princip hela tiden på radio och MTV har jag fortfarande inte tröttnat på dem. Soundgarden var i mitt tycke mycket bättre än sina samtida gelikar från Seattle, med en psykedelisk typ av grungerock som ibland tog progressiva avstickare med udda taktarter och oväntade harmoniska vändningar.

Superunknown var ett mästerverk när den kom, och den håller förvånansvärt bra än idag.
Jag sticker ut huvudet och hävdar bestämt att Cornells röst var på tok för bra för grunge-genren (OK, Eddie Vedder är också bra, men inte så bra), och det visade sig extra tydligt på hans första soloplatta Euphoria Morning från 1999.

 

Euphoria Morning

Euphoria Morning från 1999 är, trots att mycket av både harmoniken och det psykedeliska känns igen från Soundgarden, en ganska lugn rockplatta, med ingredienser av pop, blues och folk-rock. Skivan är genomgående mästerligt bra. Spår som står ut är singeln Can’t Change Me (särskilt den franska versionen som fanns med på en specialutgåva), Disappearing One, Preaching the End of the World och blueslåten When I’m Down.

Cornells sång är verkligen på topp, och han använder hela dynamiken i sitt fyroktaviga register, från intimt och lågmält till Robert Plant-ylande. Produktionen utstrålar ett sällsynt skådat lugn och självförtroende, och säger liksom att ”det här får ta sin tid, vi väntar med wailrefrängen en stund till. Andas”.

Euphoria Morning håller lika bra idag som för 18 år sedan, och är och förblir Chris Cornells magnum opus.

Pin It on Pinterest