Esperanza Spalding – Radio Music Society

Esperanza Spalding – Radio Music Society

Esperanza Spalding är ett rytmiskt geni. Jag begriper inte hur hon kan sjunga som hon gör och spela bas som hon gör (inte var för sig, och VERKLIGEN inte samtidigt). Låtarna är fantastiska, och utförandet är så lekfullt, välarrat, komplext, virtuost och själfullt utan att på något sätt vara insmickrande eller . Av någon anledning är det här en skiva jag gärna spelar i köket, och eftersom matlagning är ett av mina största intressen brukar det bli rätt många lyssningar, särskilt på helgerna, med ett glas riesling i handen.

Höjdpunkter (hela plattan är en höjdpunkt, men om jag måste välja)

  • Inledningsspåret Radio Song, som förutom att vara extremt catchy bjuder på fullkomligt galna synkoperingar och både subtila och dramatiska harmoni-utflykter
  • Black Gold – jazz-soul när den är som bäst
  • Covern på Michael Jacksons I Can’t Help It (skriven av Stevie Wonder) med Joe Lovano på sax.

Stevie Wonder – Innervisions

Stevie Wonder – Innervisions

Innervisions är inne på 17:e ronden mot Songs in the Key of Life för titeln ”Stevies bästa platta”. Jag har svårt att bestämma mig för vilken jag gillar mest. Jag brukar dock luta åt Songs in the Key, om inte annat än för att den har fler låtar eftersom det är en dubbel-LP. Men Innervisions är kort och gott fantastisk. Vilka låtar! Vilket framförande! Stevie spelar de flesta instrumenten själv, och han spelar som en gud.

På Innervisions figurerar för övrigt en smått legendarisk synth, T.O.N.T.O (The Original New Timbral Orchestra), världens första multitimbrala polyfoniska synth, som bestod av en Moog Modular, en Moog III, fyra Oberheim SEM, två ARP 2600 plus en uppsjö andra moduler. Alla vintagenördars våta dröm, med andra ord.

Det finns som sagt inte en dålig låt på plattan, och det är stört omöjligt att välja en favorit, men för tillfället är jag lite extra kär i All in Love is Fair och Golden Lady (Stevie inledde för övrigt spelningen på Stadion 2004 med just Golden Lady).

Covermässigt, då? Jag har spelat Higher Ground, Living for the City och Don’t You Worry ‘bout a Thing i diverse konstellationer, och skulle inte ha något emot att spela Too High.

Stevie Wonder – Songs in the key of life

Stevie Wonder – Songs in the key of life

Mitt första minne av Songs in the key of life är att Sir Duke var signaturmelodi till Sommarmorgon på TV på sommarloven när jag var liten. Jag kan ha varit ungefär 8-9 år, och hade i ärlighetens namn ingen större koll på vem Stevie Wonder var, men jag gillade verkligen den låten. Och när det ett antal år senare blev dags att spela Stevie-låtar i coverbandsammanhang var ju Songs in the Key of Life en guldgruva. Inte ett svagt spår! Vi brukade spela Sir Duke, I wish, och As i mitt gamla band Wind Up, och Isn’t she lovely spelade Karin och jag på en av våra döttrars dop. Och har jammat i replokalen på de flesta av de andra spåren.

Men är det verkligen Stevie Wonders bästa platta? Tja, jag brukar pendla lite mellan Songs in the key och Innervisions, men tror den här vinner i längden. Båda finns med på min öde ö-lista, vilket inte många andra artister kan ståta med.

Höjdpunkter

If it’s magic (älskar harpspelet), Contusion (Michael Sembellos gitarrspel är lysande), I wish (kommentarer överflödiga).

 

 

Nikka Costas nya platta – Nikka and Strings

Nikka Costas nya platta – Nikka and Strings

Jag drar oftast öronen åt mig när en artist släpper en coverplatta, särskilt när stråkar är involverade. Och i ännu högre grad när det är över 10 år sedan artisten i fråga släppte något jag faktiskt gillar. Men… Varje ny Nikka Costa-platta förtjänar dock alltid en ärlig chans och minst ett dussin koncentrerade genomlyssningar. Jag älskar hennes två första skivor. Hennes debut Everybody’s Got That Something (2001) hör till det där fåtalet plattor jag skulle ta med mig till e öde ö, och Cantneverdidnothin’ (2005) är nästan lika bra. Faktiskt så bra att de förtjänar åtminstone en egen bloggpost, men det får bli vid ett senare tillfälle.

Nikka Costa har sedan dess släppt två skivor, dels en rootsig soulplatta (Pebble to a pearl, 2008) och en åttiotalspastich (Here I am, 2011). Ingen av dessa har lämnat några djupare spår hos mig.

Nikka & Strings (som egentligen heter Underneath and in between) är en till största delen samling covers, jazzstandards och souldängor. Sättningen är piano, bas och trummor – och stråkar, som utlovat. Arrangemangen är sparsamma och dynamiska, med livliga och fantasifulla stråkar som aldrig blir kletiga. Och Nikka Costas röst är i toppform.

Min reaktion när jag hörde skivans första singel, Prince-kompositionen Nothing compares 2 U var ”varför då?”. Nikka lyckas dock blåsa nytt liv i den, och Sinead O’Connors megahit från 1990 bleknar i jämförelse. Det var nog så här Prince ville att den skulle framföras.

Ett par Harold Arlen-standards (Come rain or come shine och Stormy weather) tolkas utmärkt, liksom låtar av Marvin Gaye och Solomon Burke, med helt rätt känsla och attityd. Men den stora höjdpunkten är soulballadversionen av Jeff Buckley’s Lover you should have come over, som är så bra att jag nästan börjar gråta. Det krävs både finess, snille och en god portion mod att ta sig an en så stark låt i en helt annan genre och göra den till sin egen. Nikka gör det utmärkt, och jag får gåshud och en klump i halsen när jag tänker på att det i dagarna är nästan exakt 20 år sedan den genialiske Jeff Buckley så tragiskt gick bort i en drunkningsolycka. Och den här versionen är precis lika bra som originalet.

Lyssna, för tusan:

Jag har kört plattan på repeat det senaste dygnet, och konstaterar att det här är en fenomenal soulplatta, som för mig i mångt och mycket kommer utgöra soundtracket till sommaren 2017. Toppen, Nikka Costa!

Raul Midon, Fasching 29 april 2017

Raul Midon, Fasching 29 april 2017

Fasching den 29 april 2017. Jag sitter vid ett av borden på övervåningen, precis mitt emot scen. Jag har ett sådant där fåraktigt, lyckligt flin på läpparna och applåderar så att handflatorna ömmar. Raul Midon har just spelat kvällens sista nummer och jag vill bara ha mer – trots att konserten hållit på i två timmar. Vi har innan konserten pratat om spellistor med låtar som ger en gåshud, och jag tror hela kvällens setlist skulle kvala in på den listan.

För den som inte känner till Raul Midon (vilket tyvärr är alldeles för många) är han lite grann som en latinsk kombination av Donny Hathaway och Sting, plus ett stänk Paul McCartney och Paco De Lucia. New York Times har passande kallat honom “A one-man band who turns a guitar into an orchestra and his voice into a chorus”. Det hade i och för sig varit roligt att se honom med ett helt kompband (se video längst ner på sidan!), men om någon artist klarar sig utan komp är det Raul Midon.

Det är stundtals naket och avskalat, och stundtals väldigt ösigt. Alltid med ett naturligt sväng. Vi bjuds smäktande soulpop och smattrande flamencofunk för att i nästa stund få höra Midon dra av en jazzstandard. Allt med bravur. När han spelar gitarr med vänsterhanden, congas med höger och samtidigt växlar mellan sång och sin patenterade ”muntrumpet” har jag svårt att inte skrika rakt ut av lycka.

Jag känner mig privilegierad över att få se och höra en sådan världsartist på så nära håll, och samtidigt vemodig över att det bara är ca 100 personer som letat sig till Fasching denna lördagkväll i april. Varför är det inte fullsatt?

Kvällens höjdpunkter: Waited all my life, You and I och den avslutande My One and Only Love. Världsklass, and then some!

Setlist

Pedal to the metal

Sound shadow

Badass and blind

Sunshine

Listen to the rain 

Separate identity (gtr)

Yardbird suite (parker)

Suddenly

Why am I feeling so bad

You and I

Was it ever really Love

Waited all my life 

All that I am

If only

Expression of Love

Here’s to hoping

State of mind

My one and only Love

 

Här är en hel konsert med Raul Midon och Richard Bona från 2011. Jag grämer mig fortfarande för att jag missade dem när de var på Fasching.

Pin It on Pinterest