Stevie Wonder – Innervisions

Stevie Wonder – Innervisions

Innervisions är inne på 17:e ronden mot Songs in the Key of Life för titeln ”Stevies bästa platta”. Jag har svårt att bestämma mig för vilken jag gillar mest. Jag brukar dock luta åt Songs in the Key, om inte annat än för att den har fler låtar eftersom det är en dubbel-LP. Men Innervisions är kort och gott fantastisk. Vilka låtar! Vilket framförande! Stevie spelar de flesta instrumenten själv, och han spelar som en gud.

På Innervisions figurerar för övrigt en smått legendarisk synth, T.O.N.T.O (The Original New Timbral Orchestra), världens första multitimbrala polyfoniska synth, som bestod av en Moog Modular, en Moog III, fyra Oberheim SEM, två ARP 2600 plus en uppsjö andra moduler. Alla vintagenördars våta dröm, med andra ord.

Det finns som sagt inte en dålig låt på plattan, och det är stört omöjligt att välja en favorit, men för tillfället är jag lite extra kär i All in Love is Fair och Golden Lady (Stevie inledde för övrigt spelningen på Stadion 2004 med just Golden Lady).

Covermässigt, då? Jag har spelat Higher Ground, Living for the City och Don’t You Worry ‘bout a Thing i diverse konstellationer, och skulle inte ha något emot att spela Too High.

Så blev jag medlem i Tankspriddas Riksförbund

Så blev jag medlem i Tankspriddas Riksförbund

per ulfhielm tankspridd

Verkar den här killen helt balanserad?

Jag är en sån som dagdrömmer en hel del, och kan ibland framstå som lite disträ. Till den grad att jag blivit medlem i Tankspriddas Riksförbund. Det var min fru Karin som skickade in medlemsansökan, och en starkt bidragande orsak är incidenten som återges nedan.

En komplett dope på min dotters dop

Den här historien utspelar sig 2007, då vår yngsta dotter Alexandra skulle döpas i Järfälla kyrka. Karin och jag skulle givetvis spela och sjunga, och vi hade valt You are the sunshine of my life av Stevie Wonder. Jag var mer förberedd än jag brukar vara, och hade satt på nya strängar på min Ovationgitarr i god tid kvällen innan, och hade noterna i ordning. Vi hade repat igenom låten och allt kändes lugnt rent musikaliskt. Känslomässigt är det en annan sak när det handlar om att spela på sitt barns dop, så ett visst stresspåslag lurade i bakgrunden. Men vi hade ju ändå gjort det här när äldsta dottern Karolina döptes lite drygt 3 år tidigare, då med en annan Stevie Wonder-låt. Och jag var som sagt förberedd som aldrig förr. Gitarren stod och väntade precis innanför ytterdörren, redo att liksom tas med i farten. Slipsen knuten, maten till dopmiddagen fixad. Alla saker jag behövde låg på sådana där smarta ställen att jag omöjligt skulle kunna glömma dem. Vad skulle kunna gå fel?

Vi kommer in i kyrkan, i ganska god tid innan ceremonin, då en olustig känsla sakta börjar infinna sig. Någonting saknas, och min hjärna jobbar för högtryck för att lokalisera vad jag glömt. Vi hälsar på prästen och några släktingar som dykt upp tidigt, och jag börjar känna mig mer disträ än vanligt. Då slår det mig: Jag har glömt gitarren hemma.

Fuck. Helvetesjävlaskit. Idioto. Dope.

Jag kollar klockan, och efter blixtsnabb huvudräkning konstaterar jag att jag möjligen kan hinna hem och hämta guran och tillbaka till dopceremonin om jag sätter plattan i mattan NU. Jag hugger tag i Karin och vräker med stirrig uppsyn ur mig GÅ INGENSTANS JAG ÄR SNART TILLBAKA DET ÄR LUGNT varpå jag snubblar ut till parkeringen och slänger mig in i bilen.

Nu är jag inte den som håller koll på hur lång preskriptionstiden för fortkörning är, men hoppas att 10 år bör räcka. Om någon trafikjuridiskt kunnig läsare har någon annan uppfattning är det bara att kommentera nedanför inlägget… I vilket fall som helst flöt det på rätt skapligt mellan refuger, äppelträd och 30-skyltar, och efter en snajsig Hollywoodsladd med tjutande däck stod jag utanför hemmet, trevades i fickan efter husnycklarna.

Husnycklarna, ja. De hade jag ju lagt på ett smart ställe. I gitarrfodralet. Som stod innanför dörren. Den låsta dörren. Blott 30 cm från mina frustande näsborrar.

FUCKFUCKFUCK.

Jag var alltså på väg att missa min dotters dop, allt för en usel gitarrs skull. Eller rättare sagt, för min oförmåga att hämta nämnda gitarruslings skull. Vad göra? Krypa till korset och åka tillbaka utan gitarr eller byta identitet och fly till främlingslegionen?

Efter en kort invärtes överläggning vinner kämparandan över latmasken, för det bara måste ju finnas en gitarr i kyrkan. Tillbaka in i bilen, fram med Steve McQueen-attityden och FUCKING STEP ON IT tillbaka till kyrkan, där hustru, barn, familj, släkt och vänner stod och funderade över om inte Alexandras pappa tänkte vara med på hennes dop.

Med ganska precis 37 sekunder tillgodo innan dopet börjar störtar jag huvudstupa in i kyrkan, rycker tag i någon slags vaktmästare och med en blick som måste ha utstrålat ”ta fram tvångströjan” ryter VAR HAR NI GITARRERNA MÄNNISKA? Jag blir då upplyst om att det finns exakt 0 st gitarrer i vår omedelbara närhet, och en distinkt känsla av panik börjar infinna sig.

Lyckligtvis hade de ett piano (kyrkor brukar ju ha det), och jag lyckades traggla mig igenom en acceptabel version av låten utan större katastrofer, trots att jag faktiskt aldrig tidigare spelat låten på just piano. Fokus under press, mina vänner. I kubik.

Det här är ju inte enda anledningen att Karin anmält mig som medlem i Tankspriddas riksförbund, men jag förmodar att det är en starkt bidragande orsak.

Läs mer om Tankspriddas Riksförbund. Finns många kul stories där!

Stevie Wonder – Songs in the key of life

Stevie Wonder – Songs in the key of life

Mitt första minne av Songs in the key of life är att Sir Duke var signaturmelodi till Sommarmorgon på TV på sommarloven när jag var liten. Jag kan ha varit ungefär 8-9 år, och hade i ärlighetens namn ingen större koll på vem Stevie Wonder var, men jag gillade verkligen den låten. Och när det ett antal år senare blev dags att spela Stevie-låtar i coverbandsammanhang var ju Songs in the Key of Life en guldgruva. Inte ett svagt spår! Vi brukade spela Sir Duke, I wish, och As i mitt gamla band Wind Up, och Isn’t she lovely spelade Karin och jag på en av våra döttrars dop. Och har jammat i replokalen på de flesta av de andra spåren.

Men är det verkligen Stevie Wonders bästa platta? Tja, jag brukar pendla lite mellan Songs in the key och Innervisions, men tror den här vinner i längden. Båda finns med på min öde ö-lista, vilket inte många andra artister kan ståta med.

Höjdpunkter

If it’s magic (älskar harpspelet), Contusion (Michael Sembellos gitarrspel är lysande), I wish (kommentarer överflödiga).

 

 

Pin It on Pinterest