Lewis Taylor – The Lost Album

Lewis Taylor – The Lost Album

Lewis Taylor är en ganska egensinnig snubbe, för att uttrycka det milt. Han slog igenom en en slags psykedelisk blue-eyed nu-soul på 90-talet med låtar som Bittersweet och Lucky. 2006 pensionerade han sig som artist, men har sedan dess fortsatt som bassist och bandledare åt Gnarls Barkley, under namnet Andrew Taylor. Men innan det hann han spela in och släppa The Lost Album, en platta som jag under perioder lyssnat i stort sett helt uteslutande på.

The Lost Album är inspelad på samma sätt som musik spelades in i början av 70-talet. Taylor anger Fleetwood Mac och Beach Boys som största inspirationskällorna, men det krävs inte mer än en halvkoncentrerad lyssning för att höra Yes, Todd Rundgren, Paul McCartney, Elton John, ELO och väldigt mycket annat från den eran. Bitvis blir det nästan på gränsen till lekstuga vad gäller vintagenostalgi och musikreferenser, men det fungerar som helhet- Och det är kul att kunna känna sig lite smart för att man fångar upp åtminstone en del av de referenser till låtar och artister som skivan innehåller. Alla instrument spelas av Taylor själv. Gris.

Bäst är Let’s Hope Nobody Finds Us, en låt vars melodi till stor del lånats från Beach Boy’s God Only Knows – fast med helt andra harmonier.

Tim Christensen – Honeyburst

Tim Christensen – Honeyburst

Tim Christensen är en dansk sångare, multiinstrumentalist och kompositör med smak för vintage-instrument, och hans soloplattor hör alla hemma i kategorin ”inga instrument tillverkade efter 1965 är tillåtna”. Allt han gjort är briljant, men Honeyburst sticker ut lite extra med en lite dimmigt mysig känsla från början till slut.

Skivan börjar och slutar med samma tema, vilket ramar in det hela och ger lite av en konceptplatta-känsla, utan att för den skull vara det. Bäst är Don’t Leave Me But Leave Me Alone, och då särskilt slutet, när Mellotronkören gradvis glider in i arret och höjer allt en extra nivå. No Easy Key är en annan favorit när den liksom exploderar från soft kontemplerande ballad till en fräsande fuzzfest, ackompanjerad av – du gissade rätt – mellotron.

Första låten jag hörde från Honeyburst var den Beatles-liknande balladen Right Next to the Right One, som var signaturmelodi till den danska serien Nicolai och Julie. Det är en väldigt bra låt, men den är knappast representativ för resten av plattan, som är av betydligt mer progressiv karaktär.

 

Pin It on Pinterest