Gino Vannelli – Nightwalker

Gino Vannelli – Nightwalker

När jag gick i gymnasiet var jag djupt inne i den progressiva rocken, och lyssnade i stort sett bara på Genesis, Yes, King Crimson och liknande artister. Men så en dag spelade min fantastiske musiklärare Urban upp en platta efter musiklektionen (jag stannade ofta kvar och klinkade på skolans Bechstein-flygel). Han hade ett menande flin på läpparna, och verkade på fullaste allvar tro att jag skulle ge upp all tomtar & troll-estetik med ett gäng privatskolegrabbar från Surrey till förmån för en religiös italiensk-kanadensisk smörsångare i Los Angeles. Artisten var Gino Vannelli, och skivan var Nightwalker.

Och oj, vad rätt han hade! Jag älskade visserligen fortfarande Genesis, men blev helt golvad av Nightwalker. Wow! Fantastiska låtar, helgalna arrangemang, komp tajtare än de där Levis 501:orna man helst vill glömma. Och den där rösten, som ibland lite elakt brukar benämnas som en korsning mellan Julio Iglesias och Michael Bolton. Lite elakt förresten, det är ju fan skittaskigt. Men det finns en poäng med jämförelsen, eftersom det emellanåt blir i överkant sliskigt och smäktande. Mr Vannelli kommer dock undan med det. Och han håller än idag; jag såg honom på Konserthuset för några år sedan, och även om han sjunkit några halvtoner så var rösten precis lika bra som på Nightwalker – som spelades in för 37 år sedan. Beat that, Paul Stanley!

Nightwalker (1980) är en samling starka låtar, mästerligt framförda av dåtidens absolut vassaste studiomusiker. Vinnie Colaiuta (trummor) hade precis slitit sig från Frank Zappas band för att ansluta sig till kompet som i övrigt bestod av Neil Stubenhaus (bas), Mike Miller (gitarr) och Joe Vannelli (keyboards). Höjdpunkterna är många, men att inte nämna de fullständigt galna synkoperingarna i Santa Rosa vore snudd på tjänstefel. Titelspåret är också en av Vannellis bästa låtar, likaså balladen Put the weight on my shoulders. Men det som stannar kvar efter alla år är ändå plattans allmänt mysigt suddiga vibb, perfekt matchad på skivomslaget. Mästerverk, dammit!

I Do Believe in You (Pages cover)

Jag älskar det mesta som Richard Page gjort, och i synnerhet Pages, hans band innan Mr Mister bildades. Vi gjorde en coverversion av deras låt I Do Believe in You från 1979, med min hustru Karin på sång. Märk väl att vi klipper strax innan solopartiet, där Steve George och Icarus Johnson unison-spelar så tajt att man vill gråta. Sammanträffande? I think not.

Karin Ulfhielm: Sång

Magnus Brandell: Trummor

Per Ulfhielm: Gitarr, bas klaviatur, kör

Westcoast-ish

Demolåt för OddGrooves Westcoast Drumming, ett groovepaket som släpptes 2010.

Sunset Smile

Magnus gör en riktigt övertygande Steve Gadd-imitation, och jag gör mitt bästa för att härma Larry Carlton.

The Dan of Steel

Influenserna torde vara ganska uppenbara.

Magnus Brandell: Trummor

Per Ulfhielm: Gitarr, bas, klaviatur, komposition, arrangemang, produktion

Pin It on Pinterest